Forskning vid vägens ände

Med mångvetenskapen som mål och glesbygdens över

Lissa Nordin, socialantropolog vid Stockholms universitet och intendent på Vindelfjällens Forskningsstation i västerbottniska Ammarnäs har ett och ett halvt år på sig att lyckas. Så länge räcker pengarna från Tillväxt avtalet som ska förnya en naturvetenskaplig forskningsstation och förvandla den till en mångvetenskaplig mötesplats.
 
- Men jag har ingen övertro till att åstadkomma underverk på så har kort tid. Idag finns stationen, byn och kommunen på kartan för regionens intressenter. Min dröm ar att kunna locka hit samhällsvetare och humanister, att samla många vetenskaper under samma tak och väcka både nationella och internationella intressen för forskning om och i dessa trakter.
 
Ett idéseminarium nästa år är det tänkta startskottet. Efter mångårig tradition som naturvetenskaplig forskningsstation med fjällräv, fågel och smågnagare som främsta studieobjekt, ska verksamheten nu breddas.

Av stor vikt år också att få till stånd ett längre forskningsprojekt, gärna med lokalbefolkningen involverad. Idag försvinner ofta forskningen med sin utövare.

- Det hör till forskningsvärldens realiteter. Folk blir klara, till exempel med sina avhandlingar, och sedan upphör verksamheten.

Det är det som hänt med fjällrävs- och fjällfågelforskningen. Fågelforskningen har pågått i 50 år och börjar bli klar. Både den och studierna på fjällräv fortlöper, men i mindre omfattning än tidigare.
 
Även om forskarnas besök blir allt glesare så finns alla data kvar. En ovärderlig källa att ösa ur, menar Nordin, samtidigt som hon konstaterar att humanistiska och samhällsvetenskapliga data saknas. Det år den luckan som nu ska fyllas.

Studier kring förvaltning och nyttjande av naturen är redan igång. Doktoranden Emil Sandström, vilkens artikel följer efter denna, år i slutfasen av sitt avhandlingsarbete där Ammarnäs utgör ett av tallen. Allmän glesbygdsproblematik utgör ett annat forskningsfält.

 
DEN STÄNDIGT PÅGÅENDE avvecklingen av glesbygden är en brännande fråga. Lokalt sett en mycket känslig sådan.

- En TV-kanal gjorde för en tid sedan ett inslag om det döende inlandet: "Sorsele om 20 år". Då skulle det finnas två barn i skolåldern och hjälpsändningar som bombas ner över bygden. Det var överdrivet, men fanns även en viss sanning i det. Det går bara åt ett håll. Men ska vi verkligen bara se på och låta allt tömmas, undrar Nordin.

- Vill vi ha ett inhägnat naturreservat dit turister slussas från norra Europa, eller ett dit ingen får komma? Måste vi gå med sockplast på fjället?

Den sista frågan ställer sig Lissa Nordin mot bakgrund av att länsstyrelsen i mångas ögon betraktas som lede fi, en attityd som dock börjat svänga.
 
Länsstyrelsen i Västerbotten är en av medlemmarna i Vindelfjällens forskningssällskap. Övriga är Sorsele kommun, Naturvårdsverket, universiteten i Umeå, Uppsala, Göteborg och Lund samt Sveriges lantbruksuniversitet (SLU). Emil Sandström har gjort en utredning åt länsstyrelsen kring dessa frågor. Han menat att medan flera länsstyrelser fortfarande arbetar utifrån en förlegad natursyn, kan han i Västerbotten se tecken på nytänkande.

- Jag tycker att länsstyrelsen här är långt framme i sitt sätt att se på människan och naturen.

 
I AMMARNÄS SATSAR intendenten Lissa Nordin på att dels återetablera stationen lokalt, dels nu att marknadsföra den utåt. En preliminär målsättning är också art hitta sponsorer. Sponsorfinansierade amerikanska forskningsstationer utgör förebilder.

Det som väntar en forskningsresande till Ammarnäs är ett av Europas största naturskyddade områden. I Vindelfjällen kan ett tvärsnitt av svensk fjällmiljö upplevas. Från de gräsrika lågfjällen i väster via högfjällen till de fjällnära barrskogarna i öster. I år firar området sitt trettionde år som naturreservat.

Byn Ammarnäs kännetecknas av den anrika Potatisbacken och av den många renägande samerna i Rans och Grans samebyar. En samisk kyrkstad av stort kulturhistoriskt intresse finns också bevarad.

Vilken forskning skulle mer kunna tänkas växa fram med Vindelfjällen som utgångspunkt? Då frågan ställs glittrar det till i ögonen på den stundom lätt uppgivna intendenten.

- Oh, jag tror att om ett år, då har vi haft ett idéseminarium och många spännande människor har konsoliderat sig kring forskningsfrågor vi inte trodde fanns.

- Kanske fler landsbygdssociologer har hittat till Ammarnäs. Kulturgeografer, samhällsplanerare, arkeologer, sociologer, turismforskare, kulturvetare och statsvetare. Listan kan göras oändligt mycket längre.

Lissa Nordin utvecklar tankar kring några forskningsfält som intresserar henne. Jaktens kön är ett sådant. I dessa trakter finns många kvinnliga jägare.

Kring same- och nybyggarkulturen efterlyser hon fördjupade studier. I detta Sveriges rentätaste område finns alla förutsättningar för sådan forskning, menar hon. I synnerhet som merparten av svensk sameforskning hittills varit förlagd till Norrbotten. Den ständigt infekterade frågan kring landrättigheter kan utvecklas, liksom frågan om hur regioner bekönas. Om hon får fortsätta önska skulle också studier kring råvaruförädling kopplad till regional identitet slå rot i Ammarnästrakten.

Varför just Ammarnäs?
 
- Därför att den här bygden är strukturellt jämförbar med många andra ställen i Europa. De diskussioner som förs om glesbygdens överlevnad i andra länder kan jämföras med oss. Detta borde också vara intressant för forskare utomlands.

Och vad är det som säger att alla forskningscentra ska ligga i universitetsstäderna? I norr finns flera forskningsverksamma museer såsom Attjemuséet i Jokkmokk och Silvermuséet i Arjeplog. Abisko forskningsstation är starkt naturvetenskaplig, men kanske kommer även här att öppnas för samarbeten och komparativa projekt på bredare front, hoppas Lissa Nordin.
 
Inte sällan har dessa vetenskapliga centra större dragningskraft på långväga forskare än på dem i geografisk närhet. Den hemmablindheten tar sig uttryck även i Ammarnäs, säger Nordin, och konstaterar att allra flest gästforskare kommer från landets sydligaste universitet - Lund.