Kläder och frisyrer - ett hot mot samhällsordningen?

Det yttre beskrevs som ett hot mot ordningen i samhället, men samtidigt är det svårt att se att skribenter och debattörer verkligen såg det som ett allvarligt hot. Tonen var omväxlande mästrande arrogant och faderligt förstående, en knäpp på näsan eller en klapp på huvudet. Det handlade ju "bara" om ungdomar.

 
VUXNA HAR GENOM historien förfasat sig över ungdomen och inte minst över dess yttre. När senmedeltidens unga män började spatsera runt med snabelskor - ju längre och mer uppresta "snablar" desto bättre - förfasade sig de vuxna över ungdomens moraliska förfall. Renässansens unga modelejon provocerade vuxenvärldens värderingar genom att bland annat klä sig i sådant som tidigare varit avsett att stigmatisera bäraren: landknektens helslitsade, lårkorta pluderhosor, och en jacka med det mönster som markerade fångar och slavar; randigt. Självfallet höjdes ögonbrynen. Så länge det har handlat om ungdomar som klätt sig utmanande har diskussionen varit livlig och fördömandena hårda, men förbud eller andra åtgärder har det sällan varit fråga om.

Vuxna som gått utanför ramarna för den accepterade klädseln har däremot mötts med åtgärder från samhällets makthavande grupper, som visar att klädseln kan uppfattas som ett verkligt hot mot rikets säkerhet. Den lag mot poliska uniformer, som infördes i Sverige efter andra världskriget är ett exempel på detta. Men det är inte enbart minnet av nazisternas verksamhet som lett till lagar och förordningar om klädedräkten, i senmedeltidens och det tidigmoderna Europa utkom mängder av förordningar som syftade till att reglera vad befolkningen fick ha på sig och inte.

I det äldre samhället var kläderna en betydligt mer brännande politisk fråga än det varit under modern tid. Under exempelvis det karolinska enväldet i 1680-1718 diskuterades befolkningens klädvanor vid varje riksdag och utskottsmöte! I riksdagsprotokollen är det endast rikets finanser och förhållandet till arvfienden Danmark, som möjligen upptar större utrymme. Klädmodet var en fråga som stod högt på den politiska agendan.

 
FÖR ATT FÖRSTÅ detta klädintresse måste vi ha klart för oss att medvetenheten om klädernas kommunikativa funktion var betydligt starkare och mer utbredd i det tidigmoderna samhället än det är idag. Klädedräkten är inte enbart en prydnad eller ett värme och köldskydd, den förmedlar också ett budskap till omgivningen. Inom en given kultur har klädedräkten en mening som förstås av både den som bär och den som ser den.
 
Klädseln är och har varit en av de mest synbara markörerna av social status och av genus. I västvärlden har männens kläder i regel varit annorlunda än kvinnornas. Kläderna bidrar därför till att förstärka skillnaderna mellan det som uppfattas som manligt och det som uppfattas som kvinnligt. Det manliga representeras av vissa klädesplagg och snitt, medan det kvinnliga associeras med andra kläder. Vilka kläder som uttrycker kvinnlighet respektive manlighet har dock skiftat genom historien och skiftar mellan olika kulturer. I det trettioåriga krigets Europa exempelvis var lär höga, högklackade stövlar mycket maskulint, och användes företrädesvis av officerare, idag ger dessa plagg helt andra associationer. Det maskulina och det feminina framträdandet balanseras mot varandra såtillvida att förändringar i det ena alltid får konsekvenser för det andra.
 
Lika tydligt som kläderna kommunicerar kön så kommunicerar de också bärarens sociala position och status, åtminstone i ett stabilt samhälle. I det tidigmoderna samhället var klädedräkten en tydlig men också medveten markör för en persons sociala hemvist. Bland allmogen var det framförallt den geografiska tillhörigheten som markerades genom klädedräkten. Många socknar, härader eller tingslag hade sin speciella helgdagsdräkt, som skapade enhetlighet och en känsla av samhörighet.
 
Grunden för riksdagsdebatterna under 1600-talet var emellertid samhällets ståndsindelning i adel, präster, borgare och bönder. Enligt den ståndsläxa som hade utvecklats skulle det hierarkiska förhållandet mellan stånden speglas i levnadssätt, karaktärsdrag och inte minst i klädseln. Ännu vid 16ootalets början efterlevdes detta så till vida att varje stånd hade sin specifika dräkt. inte endast prästerna, utan alla de fyra sanden hade sin dräkt, som i viss mån kunde varieras efter personlig smak. Det gällde för både män och kvinnor. Så var exempelvis grå vadmal den klädsel som vid sidan av bygdedräkterna kopplades till bondeståndet. Sades en man ha varit klädd i vadmal var det underförstått att han var en bonde. Städernas borgare hade sin bestämda dräkt, som dominerades av mörkgrönt kläde. Adeln skulle i klädedräkten visa sin höga och privilegierade samhällsställning; för den förbehölls exklusiva tyger som siden och sammet. Under den gamla dräktordningens tid betecknade i princip varje tygkvalité ett stånd och därmed också en samhällsställning.
 
Den ståndsmässiga klädseln var en markör av stånd och social status och härigenom fick omgivningen veta hur de skulle bemöta en person. Skillnaden mellan stånden sågs som en skillnad mellan hög och låg och den måste vara uppenbar. Var och en kunde då få den aktning och det bemötande som anstod stånd och ställning. Det gamla svenska ordspråket "Som man är klädd, så blir man bädd" hade här en högst konkret innebörd.

 
SAMHÄLLETS UTVECKLING under 1600-talet gjorde att ståndsindelningen överensstämde allt sämre med samhällets sociala och framförallt ekonomiska indelning. Handelns och inte minst järnhanteringens expansion hade skapat ett förmöget skikt inom borgerskapet, samtidigt som de många nyadlingarna gjorde de ekonomiska och sociala klyftorna inom adeln alltmer markanta. Detta kom till synligt uttryck i att allt fler grupper, med det högsta borgerskapet i spetsen, började frångå den ståndsmässiga dräkten för att istället klä sig enligt senaste mode. Det alltmer spridda bruket av modekläder visade inte endast att ståndsindelningen var obsolet, det är också ett uttryck för att flera grupper gjorde anspråk på en högre social status. För dåtidens människor var det självklart att uttrycka detta i klädedräkten. Den bar bäraren alltid med sig och den gjorde ord och argument överflödiga.

År 1674 rapporterade en florentinsk diplomat att Stockholms borgare och i synnerhet kvinnorna helt lagt av den borgerliga dräkten till förmån för det parisiska modet. Genom att klä sig i siden och sammet kunde det förmögna borgerskapet uttrycka sina sociala ambitioner. Den exklusiva klädseln förändrade inte deras samhällsposition och gav dem inte mer makt i samhället, men det var ett uppenbart sätt att uttrycka sina anspråk på detta. Genom att välja adelns tyger och mode kunde borgerskapet ifrågasätta ståndsgränserna och, åtminstone i gaturummet, minska den synbara skillnaden mellan sig själv och adeln.
 
Samtidigt blev det desto viktigare för kungamakten och adeln i samhällets topp att försvara och ideologiskt legitimera ståndshierarkin och dess uttryck i klädedräkten. Redan år 1589 hade Johan III utfärdat en förordning riktad mot Stockholms borgare och det överflöd som vissa av dem börjat visa upp i sin klädedräkt och i samband med bröllop och barndop. Särskilt ryska och andra utländska köpmän utpekades för att de väckte anstöt genom att klä upp sina hustrur i sidenkjolar och sammetsmössor. På sin höjd en tröja (jacka) i sidendamast eller sidenatlas kunde accepteras, i övrigt skulle borgerskapet hålla sig till sin dräkt i kläde eller möjligen kamgarn, fastslog förordningen.

 
FRÅN OCH MED 1660-TALET och långt in på 1700-talet kom en rad liknande förordningar, så kallade Överflödighetsförordningar, där hela befolkningens klädsel och festkonsumtion reglerades. På vissa punkter var förordningarna mycket detaljerade, exempelvis hur många alnar av ett tvåtums brett band som en borgare fick bära eller hur vid kjolen fick vara vid fållen för ofrälse kvinnor, men i övrigt betonades med kraft att var och en skulle klä sig efter sitt stånd, och inte däröver. Det handlade i stor utsträckning vilken tygkvalité som en viss samhällsgrupp fick bära, och i så fall hur mycket. Den som bröt mot förordningarna, eller som det då uttrycktes, den som "olagelight Pråhl föröfwade", ålades höga böter, och dessutom skulle klädesplaggen beslagtas.
 
Överflödsförordningarna var tämligen verkningslösa. Hade de efterföljts skulle man inte ha behövt ge ut förordning efter förordning. Då hade det räckt med en. Biskop Steuchius konstaterade i en diskussion vid 1710 års riksdag att "hwad som tillförne är förordnat om ldädedrägren, det har aldrig kommit till någon execution och wärkställighet." Biskopen höll fast vid tanken att det borde vara en tydlig åtskillnad i klädedräkt mellan stånden. Men, konstaterade han, den åtskillnaden fanns inte längre, i synnerhet inte bland kvinnorna.

Dessa förordningar motiverades med hjälp av två huvudargument, teman med variationer: Användningen av modekläder hotade samhällsordningen och det hotade rikets ekonomi.

Det ekonomiska argumentet fanns där redan på Johan III:s tid men gavs med tiden allt större tyngd. Om ofrälse lade sig till med adelns klädmode skulle importen av siden och andra lyxartiklar öka. Detta ansågs i merkantilistisk anda skada landets ekonomi, eftersom pengarna då skulle strömma ut ur landet. All konsumtion av importvaror måste dämpas, menade man, om rikets ekonomi skulle räddas.
 
Tanken att samhällsordningen hotades om exempelvis en ofrälse brukspatron eller borgare gick klädd som en adelsman var helt i linje med 1600-talets ståndsideologiska tänkande. I tidens uppfattning om samhällets organisation var värdehierarkin mellan stånden ett viktigt element. Om denna hierarki ifrågasattes eller osynliggjordes uppfattades det som ett hot mot hela samhällsordningen, mot den av Gud givna Ordningen. Om alla använde modekläder skulle de synliga ståndsgränserna suddas ut. Då skulle det inte längre gå att se vem som var hög och vem som var låg. Den "oordning", som skapades när de lägre stånden använde adelns klädsel och adeln använde guldbrokad och andra dyrbarheter som var förbehållna kungahuset, ansågs förgöra landet och rasera hela samhällsstrukturen.

 
DE SÅ KALLADE överflödsförordningarna var ett av de medel som användes i syfte att bevara den rådöde samhällsordningen och att söka hindra samhällets socioekonomiska förändringar, eller åtminstone, det synbara resultatet av dessa förändringar. De som försvarade den gamla klädordningen menade att hög samhällsställning meriterade för exklusiva tyger, samtidigt som de anklagade de rika borgarna att tro att fina tyger kunde skapa en social status. Rikedom tillbakavisades i det längsta som grund för en högre samhällsposition; ståndstillhörighet proklamerades som den enda legitima grunden för social status och dess synbara tecken, exklusiva kläder.
 
Tiden arbetade mot detta synsätt. Samhället förändrades och snart skulle ekonomisk ställning bli den nya självklara grunden för status och makt och modekläder bäras och av alla och envar. Men även idag kommunicerar vi social ställning och genus genom våra kläder. Det som en gång var hotfullt har idag blivit normalt, och det som en gång ansågs vara naturligt kan ses som ett hot mot dagens samhällsordning. Nu som då är det särskilt kvinnornas kläder som ifrågasätts och till och med diskuteras av riksdagsledamöter. För hundra år sedan hade alla allmogekvinnor hucklen på huvudet, och ännu på 195otalet fick den kvinna som gick till kyrkan titan hatt, sjalett eller annan huvudbonad räkna med ogillande blickar och kanske till och med sura kommentarer. Hon hade blottat sitt huvud, som en man, och därmed visat att hon inte visste sin plats. Idag blir ingen svensk upprörd över en barhuvad kvinna, vare sig i kyrkan eller i gatuvimlet. Nu är det tvärtom vissa varianter av hucklen, huvuddukar och slöjor som väcker anstöt och pekas ut som hot mot samhällsordningen och hela den västerländska kulturen.