Poesi ur afasi - ett tranströmerskt mirakel

Vilka spår har Tranströmers afasi då satt i hans nya diktning? Ett möjligt svar på den frågan kunde kanske vara att dikterna i allmänhet är korta. Bortsett från de fyra första består Den stora gåtan av den typ av japanska kortdikter på 17 stavelser som kallas för haiku. Detta skulle möjligen kunna förklaras med något som Tranströmer själv berättat - att han sedan insjuknandet lider av det som på fackspråk brukar kallas för stenolali. Detta är en patologisk stötning av språkförmågan som gör det svårt att skriva långa texter.

Att dikterna är så korta behöver emellertid inte alls ha med afasin att göra. Kortdikten är en genre som Tranströmer länge odlat. Ett vittnesbörd om det är de haikudikter han skrev 1959 och som för några år sedan utgavs under titeln "Fängelse: nio haikudikter från Hällby ungdomsfängelse" (2001).

Ett mera otvetydigt vittnesbörd om Tranströmers situation efter insjuknandet är några dikter som handlar om hans egen relation till språket, efter det att han drabbats av afasi. Flera gånger rycks hans tankar kretsa kring föreställningen att det bakom det skrivna eller talade språket skulle finnas ett inre, mentalt språk. Ett exempel på det är den avslutande strof i dikten "Tystnad" som lyder: "Bordssilvret överlever i stora stim på stort djup där Atlanten är svart." Användningen av ordet "Bordssilvret" anknyter säkert till metaforiken i en dikt som Tranströmer skrev redan före sitt insjuknande, "April och tystnad". I sista strofen i denna (likt blev silvret en metafor för det som diktjaget förgäves försökt säga, en metaforik som förmodligen inspirerats av det ordstäv som börjar med orden: "tala är silver". Tranströmer skriver sålunda här: "Det enda jag vill säga glimmar utom räckhåll som silvret hos pantlånaren." Kanske är det på liknande sätt vi ska uppfatta silvret, när det återkommer i den sista strofen i "Tystnad". I så fall blir det i djupet överlevande bordssilvret en symbol för det inre, mentala språk som trots afasin lever kvar i hans inre.
 
Denna tolkning får starkt stöd av en av de allra senast publicerade dikterna, en av haikudikerna i "Den stora gåtan" (2004):

 
Scen på perrongen
vilken egendomlig ro -
den inre rösten.
 
Trots sin korthet innehåller dikten ett budskap av allra största vikt för den hängivne Tranströmerläsaren. Särskilt tydligt framträder det i den avslutande rad som lyder: "den inre rösten". Mycket talar nämligen för att den liksom "Tystnad" handlar om hans eget förhållande till språket, efter det att han drabbats av afasi. Läst mot bakgrund av denna speciella situation, blir dikten ett förtröstansfullt budskap till de många läsare som kan ha oroats av rapporterna om Tranströmers insjuknande och långa konvalescens. Budskapet är att det inre, mentala språket finns kvar, trots att diktaren har förlorar sin talförmåga.

Det är naturligtvis inte alls oväntat att en afatiker kan vara i besittning av ett inre, mentalt språk. Mera överraskande är det emellertid att den inre rösten också låter sig översättas till skriven poesi. Afasiforskarna menar nämligen att känsligheten för språkets konstnärliga kvaliteter tillhör den del av vår verbala förmåga som är allra mest sårbar. Detta leder till att poeter som drabbats av afasi som regel inte lyckas återfå sin förmåga till poetiskt skapande. Ett exempel var Baudelaire. Det finns emellertid några remarkabla undantag från denna regel. I afasiforskningens annaler finns registrerade ett antal poesiskrivande afatiker vars alster har bevarats till eftervärlden. Dit hör den engelska kritikern och författaren Samuel Johnson (1709-1784). Fastän Tranströmer sålunda inte är den första afatiker som förmått att översätta "den inre rösten" till skriven poesi, framstår han ändå som unik i kvalitativt avseende. I motsats till Dr Johnson och andra poesiskrivande afatiker har han efter sitt insjuknande kunnat fortsätta att skriva högklassig poesi.

 
HOS FLERTALET AV de poesiskrivande afatikerna är den rent litterära nivån ganska låg. Samuel Johnson var själv missnöjd med resultatet av det han diktat under sin afatiska period. Afasiforskningen ställer sig också avvaktande till tanken att någon afatiker skulle vara kapabel att åstadkomma litterära och poetiska prestationer av hög klass. I ljuset av detta förhållande kan Tranströmers senare poesi framstå som ett mirakel. Trots sitt handikapp har han skrivit dikter som enligt samstämmiga vittnesmål håller mycket hög klass. Men inte heller detta är helt och hållet oförklarligt. Det har nämligen framgått att särskilt rikt utrustade människor har en större möjligheter att övervinna de handikapp som afasin utgör. Det är förmodligen detta som är förklaringen till att Tranströmer kunnat bevara den mirakulösa förmågan att förvandla "den inre rösten" till något som inte bara är poesi utan också stor poesi.

Detta innebär att Tranströmers insjuknande inte lett till så stora konsekvenser för hans diktning som man kanske hade kunnat vänta sig. I själva verket är kontinuitetens förbluffande stark.

Till det mest märkliga med Tomas Tranströmers diktning har alltid hört hans osökta sätt att förena vad som i brist på bättre ord skulle kunna sammanfattas med de två orden "vision" och "verklighet". Med vision förstås här de inslag i dikterna som vetter mot den okända dimension av tillvaron som framträder i drömmen, myten och uppenbarelsen. Med verklighet avser jag deras trohet mot den konkreta situation som varit deras inspirationskälla. Dessa båda komponenter fanns närvarande i allt vad Tranströmer tidigare hade skrivit, lät vara att proportionerna mellan dem förändrades genom åren. Men detsamma kan också sägas om hans allra senaste diktning.
 
Att drömmen och uppenbarelsen förblivit ett centralt inslag i Tranströmers diktning framgår på många ställen i den senaste boken, "Den stora gåtan". Det visar t ex följande två haikudikter:

På en klippavsats
syns sprickan i trollvägen.
Drömmen ett isberg.
 
Uppenbarelse
Det gamla äppleträdet.
Havet är nära.

Vad var är det då som Tranströmer ville uttrycka i den del av hans diktning som vetter mot drömmen och uppenbarelsen? Ett möjligt svar på den frågan vore att ge dikterna en religiös tolkning. Det finns flera passager som tyder på att Tranströmer syftar på en metafysisk verklighet i många av de dikter som tycks vilja gestalta den okända dimensionens närvaro i det förnimbara.

Det metafysiska inslaget är också tydlig närvarande i de dikter som Tranströmer skriver efter sitt insjuknande. Det antyder nog redan titeln på den senaste boken, "Den stora gåtan". Vi ser det också i de många haikudikterna med uttalat religiösa motiv, t ex de två som lyder:

 
Det har hänt något
Månen lyste upp rummet.
Gud visste om det.
 
Guds vind i ryggen.
Skottet som kommer ljudlöst
En alltför lång dröm

Det är emellertid inte nödvändigt att ge en religiös tolkning av de många anspelningarna på något metafysiskt som vi möter i Tranströmers tidiga diktning. Man kan också läsa dem ur ett djuppsykologiskt perspektiv. Det är troligt att dessa tidiga dikter också ska kunna läsas som en skildring av diktjagets möte med det fördolda i sitt eget inre - med det omedvetna - och med den arketypiska dimension av tillvaron som framträder i drömmar och myter.
 
Detta djuppsykologiska perspektiv på det okända kan vi nog ana också i flera av de nya dikterna. Ett exempel på det är den haiku som lyder.

 
Håll ut näktergal!
Ur djupet växer det fram 
Vi är förklädda

Den visionära upplevelsen av tillvaron har alltid varit en viktig ingrediens i Tranströmers författarskap, men den förenas hela tiden med andra komponenter. Dit hör som redan nämnts den allt starkare verklighetsanknytningen. Det påminns vi om i den brevväxling med den amerikanske poeten Robert Bly som utgivits under titeln "Air mail. Brev 1964-1990". Den 9 juni 1968 säger Tranströmer: "Men att skriva är att gå in i själva verkligheten, där krutröken ännu ligger kvar."

 
TROHETEN MOT DEN EGNA upplevelsen av verkligheten blir under de följande åren allt viktigare för Tranströmer. Det framgår av ett brev frän 1970. Där försvarar han ett inslag i "Mörkerseende" med att hans dikter måste ha "en konkret verklighetsplacering" som utgångspunkt. Ett annat vittnesbörd får vii en intervju i "Lyrikvännen" 1973:6. Här säger han: "Jag hittar egentligen aldrig på något. Jag ljuger aldrig om miljön."

Detta drag i Tranströmers diktning blir särskilt påfallande för den som haft privilegiet att få besöka Tranströmer i hans egen miljö, t.ex. på Runmarö i Stockholms skärgård, där han sedan barndomen har tillbringat sina somrar. Mycket av det som i förstone kan uppfattas som surrealistiska inslag framstår mot bakgrund av denna miljö som nästan chockerande verklighetstroget. Så är det med skärgårdsskildringen "Andrum juli". När Tranströmer här talar om bryggor med "stenar i magen", ligger det nära till hands att uppfatta detta som en surrealistisk metafor. Så ter det sig emellertid inte för den som med egna ögon sett de stenförstärkta träbryggorna i Stockholms skärgård.
 
Men det är inte bara enskilda detaljer som är djupare förankrade i verkligheten än vad man i förstone kan tro. Det finns också många dikter som har karaktär av autentisk "bekännelsedikt". Det påminns vi om i brevväxlingen i "Air mall". Den 8/10 1975 använder Tranströmer termen "bekännelsedikt" om "Från vintern 47", en dikt som senare skulle införas i "Sanningsbarriären" (1978).

Denna verklighetsanknytning framträder särskilt starkt i de många dikter som har karaktär av autentiska dagboksanteckningar. Dit hör "Ur en afrikansk dagbok (1963)", "Från snösmältningen -66", "Decemberkväll -72", "Östersjöar" (V), "Från mars -79", m fl.

Att "Ur en afrikansk dagbok" bygger på autentiska upplevelser framgår av brevväxlingen med Robert Bly i "Air Mail". Den 15/1 67 berättar han ingående om elen självbiografiska episod som dikten bygger på: "Episoden är självbiografisk (platsen var BANGUI, Centralafrikanska republiken.)" Av ett annat brev (4/3 67) framgår att en afrikansk tidskriftsredaktör låtit trycka den engelska översättningen av dikten i den ugandiska tidskriften "Transition" med den uttalade motiveringen att den ger en så realistisk bild av afrikanska förhållanden.

Viljan till autentisk verklighetsbeskrivning anar vi också i åtskilliga av de dikter där Tranströmer haft ambitionen att ur glömskan frambesvärja minnet av det förflutna. Exempel på det är de porträtt av hans morfar och mormor som vi möter i första respektive sista delen av långdikten "Östersjöar". Den första delen börjar med orden: "Det var före radiomasternas tid." Därefter följer en konturskarp och detaljrik skildring av morfaderns arbete som lots i Stockholms skärgård med autentiska citat ur hans almanacka.
 
Denna starka inriktning mot en konkret realistisk verklighet finner vi också i Tranströmers nya dikter. Ett exempel på det är elen haiku som lyder:

 
Ruggiga tallar
På samma tragiska myr.
Alltid och alltid

Men det är inte bara enskilda detaljer som är djupare förankrade i verkligheten än vad man i förstone kan tro. Redan i Tranströmers tidiga diktning fanns det många dikter som har. karaktär av autentisk "bekännelsedikt". Också det är ett inslag som finns tydligt närvarande i den nya boken.
 

Se hur jag sitter
som en uppdragen eka.
Här är jag lycklig.

TRANSTRÖMERS INSATSER som visionär och utforskare av verkligheten utgör en central del av hans livsverk. Samtidigt finns det också ett betydelsefullt - men föga uppmärksammat - inslag i hans författarskap som i förstone kunde ryckas peka i en helt annan riktning. Det är humorn...
 
Denna humor är särskilt väl företrädd i "Air Mall", det urval ur hans brevväxling med Robert Bly som utkom 2001. För den uppmärksamme läsaren är den emellertid också påfallande i hans poesi, i synnerhet när man lyssnar till de uppläsningar av hans dikter som frans utgivna på kassett och CD-skiva.

Först och främst är det värt att notera de många exempel på självironi som ingår i hans författarskap. Det finns en lång rad dikter där diktjaget framställer sig självt som lite löjlig. I "Posteringen" skriver han:

 
Jag beordras ut i en hög med stenar
som ett förnämt lik från järnåldern.
/--/
Uppdrag: att vara där man är
Också i den löjliga gravallvarliga
rollen - jag är just den plats
där skapelsen arbetar på sig själv

Ett annat exempel hittar vi i den passage i "Schubertiana" där han berättar om hur han spelar fyrhändigt på sitt piano med en vän:
 

Vi tränger ihop oss framför pianot och spelar med fyra händer i f-moll, två kuskar
på samma ekipage, det ser en aning löjligt ut.

Men de finns också en rad passager där humorn riktar sig mot mera generella företeelser. I några fall framträder den i skarpögda iakttagelser av vår benägenhet att pryda oss med idéer eller attityder som vi inte riktigt har täckning för. Ett exempel får vi, då han i "Östersjöar" talar om "tången som håller sig uppe med Luftblåsor, som vi håller oss uppe med idéer".

 
I ANDRA FALL kan det roliga bestå i ett lite vanvördigt sätt att tala om sådant som vanligen brukar omtalas i mycket högstämda ordalag. Dit hör en rad vänliga skämt med kyrkan och den kristna tron. Ett tidigt exempel på det får vi i en liknelse i "Genom skogen": "Den knäckta björken multnar där/ i upprätt ställning som en dogm." I "Nocturne" talas om människor som sover med spända anletsdrag "som om de låg i hård träning för evigheten". I "Den skingrade församlingen" kallar han de gipsvita valven i en kyrka för "gipsbandaget kring trons brutna arm". Ytterligare ett exempel hittar vi i "Decemberkväll 72": "Och jag kör förbi den igenbommade vita kyrkan - därinne står ett helgon av trä leende, hjälplös, som om man tagit ifrån honom glasögonen."
 
En liknande vanvördighet i umgänget med sådant som vanligtvis brukar bemötas med stor högtidlighet möter vi också i några av de passager i hans diktning som behandlar politiken. I skildringen av förhållandena på Balkan i "Resans formler" skriver han om den kommunistiske partifunktionären:

 
Partiets funktionär på marknadstorget
i stalldoftande byn med vita hus.

Hans himmel följer honom: det är högt
och trångt som inuti en minaret.

Men det är inte bara helgon och politiker som omtalas på detta vanvördiga sätt. Samma komiska effekt finner vi också i mänga av de hyllningsdikter till konstens heroer som ingår i Tranströmers författarskap.
 
Ett exempel på det är den passage i "Östersjöar" som handlar om den medeltida stenhuggaren Hegwaldr, skapare av bilderna på den gotländska dopfunt som beskrivs i diktens III:e avsnitt. Trots att Tranströmer uppenbarligen är en stor beundrare av denne bildkonstnär, får han dopfuntens bilder ur evangeliet att framstå i ett komiskt skimmer:

 
Herodes vid bordet: den stekta tuppen flyger upp och gal
"Christus natus est" servitören avrättades
intill föds barnet, under klungor av ansikten värdiga och
hjälplösa som apungars.

Ett annat exempel på denna lite vanvördiga skildring av de stora konstnärerna finner vii "Schubertiana". Här skriver han om Franz Schubert:

Och han som fångar upp signalerna från ett helt liv i några ganska vanliga ackord av fem stråkar han som fåren flod att strömma genom ett nålsöga är en tjock yngre herre från Wien, av vännerna kallad

"Svampen", som sov med glasögonen på och ställde sig punktligt vid skrivpulpeten om morgonen. Varvid notskriftens underbara tusenfotingar satte sig i rörelse.

Men det vanligaste är att humorn i Tranströmers dikter uppkommer ur kontrasten mellan de två komponenter i hans diktning som jag i brist på bättre ord har kallat för "vision" och "verklighet". Ett exempel får vi i "Början på senhöstnattens roman". I denna visionära dikt om det okändas närvaro i våra liv beskriver diktjaget sig själv på följande vis: "Jag känner mig blöt och ovig, en fjäril som just krupit ur puppskalet, plastpåsarna i vardera handen hänger som missbildade vingar." Ett annat exempel får vi "Isländsk orkan". Det ligger nära till hands att ge denna dikt en religiös tolkning, men det hindrar inte att tonen är skämtsamt vardaglig. I beskrivningen av hur orkanen griper tag i honom skriver han:

Jag är röntgad, skelettet lämnar in sin avskedsansökan. /.../
Ute rusar en hord av genomskinliga sprinters i jätteformat
över lavaslätten.

Denna humor tycks mig ha en mera central funktion i Tranströmers författarskap än vad man i förstone skulle kunna tro. I många fall tycks den fungeras sors en motvikt till det högstämda och patetiska som dikternas ofta mycket allvarliga ämnen hade kunnat inbjuda till.

Detta gäller också om flera av dikterna i Tranströmers senaste bok. Ett exempel på det är den haiku som lyder:

På en hylla i
dårarnas bibliotek
postillan orörd.

DET FINNS ALLTSÅ överraskande mycket som förenat Tranströmers nya dikter med hans tidigare författarskap. Det ställer frågan vad som är orsaken till den starka kontinuiteten.
 
Ett av svaren på den frågan ligger nog i det faktum att Tranströmers diktning redan från första början strävat efter att överskrida gränsen för det som låter sig formuleras. Visserligen skulle han förmodligen medge att det finns åtskilligt som det vanliga språket i princip inte kan uttrycka eller formulera. Men han tycks ändå inte ha kunnat låta bli att söka vägar som - låt vara indirekt och associativt - gör det möjligt att mot alla odds finna uttryck för det osägbara. Därför tycks det redan från början ha funnits en mental beredskap, som nu gör det möjligt för honom att övervinna det handikapp som afasin hade kunnat utgöra.