Det är inte längre möjligt att prenumerera på Tvärsnitt. Sista numret av tidskriften, nummer 3-4 2011, kom i november 2011.
Gamla nummer
Enstaka nummer kan beställas från vår internetbokhandel.
Samtidsarkeologin bryter ny mark
KUNSKAP UR TING
Frågan om varför man ska studera materiella lämningar från tidsepoker som är kända frän skriftliga källor är välbekant från den så kallade historiska arkeologin.' Det är en samlingsbeteckning för de olika arkeologiska inriktningar till exempel egyptologi, klassisk arkeologi och medeltidsarkeologi som studerar samhällen som haft skrift. Går det att undvika att arkeologin i dessa fall bara blir en bekräftelse och upprepning av det som redan är känt från bevarade texter?
Det vanligaste svaret på denna fråga har varit att uppfatta den historiska arkeologin som komplementär; dess huvudsakliga uppgift anses då vara att utvidga och komplettera den textbaserade historien. Det mesta av den historiska arkeologin har därför inriktats på dels tidsepoker med fä skriftliga källor, dels samhällsområden som sällan behandlas i text. Exempel på det senare är vardagliga göromål samt grupper sons inte tillhört samhällets ledande skikt. Det komplementära synsättet innebär att ju mer skriftlig dokumentation det finns, desto mindre blir behovet av arkeologi.
Sedan ett par decennier har emellertid de skriftliga källornas tolkningsföreträde ifrågasatts inom den historiska arkeologin. Man har pekat på att texter och materiella lämningar inte sällan ger olika utsagor och att just detta förhållande leder till ny viktig kunskap. Ett ofta refererat exempel är den amerikanske arkeologen William Rathjes studier av hushållssopor och soptippar i dagens USA. Studierna visar att man får väsentligt olika bilder av människors konsumtionsmönster om man frågar dem själva eller om man studerar vad de kastar i sina sopor. Det visar sig till exempel att människor äter betydligt mindre hälsosamt än vad de uppger och att de kraftigt underskattar sin alkoholkonsumtion. Det kan finnas flera orsaker till detta; vissa vill kanske i sina intervjusvar ge vad de uppfattar som en mer positiv bild av sig själva, andra kan vara omedvetna om sin faktiska konsumtion och tro sig leva ett annat liv än de gör. Oavsett vilket illustrerar exemplet hur olika källor kan ge skilda svar på samma fråga. Istället för att endast betrakta materiella lämningar som komplementära och söka harmonisera dem med tillgängliga texter, bör man därför kontrastera de olika typerna av källor mot varandra. Med detta synsätt har materiella lämningar ett egenvärde som kunskapskälla och arkeologin behöver inte motiveras med att det saknas skriftliga källor.
Gemensamt för det komplementära och det kontrasterande sättet att se på de materiella lämningarnas betydelse är att de uteslutande diskuteras som källor till kunskap om det förflutna. Detsamma gäller med få undantag arkeologin i stort. Men att endast betrakta ting som kunskapsobjekt är att reducera deras förmåga och betydelse för människor.
TING SOM BERÖR
Ting har en förunderlig förmåga att beröra. De väcker tankar och känslor; de får oss att reflektera över tillvarons både små och stora frågor. Tingens förmåga att beröra är välbekant från de saker som omger oss i form av arvegods och familjeklenoder. Vi talar om tingens affektionsvärde; för oss är mormors finservis eller farfars fickur så mycket mer än bara gamla föremål. De är laddade med känslor och minnen. När vi tittar på dem eller häller dem i våra händer kan de plötsligt få oss att minnas det som vi trodde att vi hade glömt. De får oss att tänka på det som en gång var, på levande och döda, lycka och olycka, på hur tiden gått och hur mycket det är som förändrats. Tankarna fjärmar sig visserligen snabbt från tingen, men det är de som lockar fram tankarna.
Att ting berör kan tyckas självklart och kanske måste man vara expert för att glömma det. Men faktum är att inom arkeologin - som ofta uppfattas som den sakforskande vetenskapen par preference är tingens emotionella och reflexiva dimensioner påfallande frånvarande. Anledningen är att dessa ansetts falla utanför det vetenskapliga fältet. Vetenskap handlar av tradition mer om kunskap än om känslor; känslor uppfattas som alltför subjektiva för att kunna tillerkännas någon vikt. Vetenskap handlar också mer om att finna någorlunda säkra svar än att reflektera över de evigt mänskliga frågor som per definition saknar sådana. Men dessa inskränkningar är problematiska; de utesluter några av de förmågor som gör tingen viktiga för människor.
Polariseringen mellan kunskap och känsla ska inte överdrivas, de förutsätter i hög grad varandra. Ofta är det kunskapen om vad ett ting representerar som gör att det också berör. Så väcker till exempel anblicken av en rostig sardinburksnyckel bland isiga stenar knappast några starkare känslor i sig. Det har tillverkats miljontals sådana nycklar och de flesta av oss har åtskilliga gånger använt oss av en. Nyckeln ter sig mest som en nedskräpning av naturen. Men får man veta att nyckeln är fotograferad på den frusna polarstranden vid Andrée expeditionens sista läger på Vitön ändras intrycket. Nyckeln laddas med en suggestiv kraft som lämnar få oberörda Det var här på stranden som de storstilade planerna på att nå Nordpolen med luftballong definitivt tog slut.
Det dröjde mer än tre decennier, fyllda av spekulationer och undran, innan expeditionens kvarlevor hittades och fördes till Stockholm. Där blev mottagandet överdådigt med flygparad, kungatal, sorgesalut, ärkebiskop och sörjande åskådarmassor.' Och kvar på en öde strand, som ett minne av 1897 års polarexpedition, blev alltså en rostig sardinburksnyckel. Expeditionens proviantförråd - inklusive sardinburkar - är väl dokumenterad i skrift och nyckeln kan inte påstås vara viktig som kunskapsobjekt. Men detta vardagligt välbekanta föremål etsar sig fast i minnet och gör att man för en stund tycker sig komma nära de vedermödor som knappt går att föreställa sig.
Intresset för materiella lämningar från det förflutna har under historiens gäng tagit sig många olika uttryck. Gemensamt för de flesta av dem är en upptagenhet med de stora frågorna. Här utgör arkeologin ett undantag; trots att man har unika kunskaper om hur tiden och tidens gång materialiserar sig i människors tillvaro har man avstått från existentiell reflektion. En sådan har inte uppfattats möjlig att förena med kraven på vetenskaplighet. Men för människor i allmänhet tycks de stora frågorna alltjämt vara ett viktigt skäl till varför lämningar från det förflutna drar till sig intresse.
En av de senaste årens mest besökta fornminnesplatser i Sverige är resterna efter en gammal bilskrot på en mosse strax utanför Tingsryd i Småland. Enligt uppgift besöker mellan 5 000 och 15 000 personer platsen varje år. Här finns ett drygt hundratal bilvrak från 1930- till 1970-tal i olika stadier av nedbrytning. Bland besökarna finns det givetvis åtskilliga nostalgiska bilentusiaster som sakkunnigt noterar märken och årsmodeller. Men det som lockar många att närmast vallfärda tillplatsen är det pågående sönderfallet.
Att bilvraken inte är äldre än att många besökare har egna minnen frän när modellerna var nya tycks öka fascinationen över deras nuvarande tillstånd. Det som alldeles nyss var snabba och moderna fordon och statussymboler håller nu stilla och tyst på att återerövras av naturen. Bilkyrkogården upplevs i nära nog andliga termer. Sönderrostade, med tomt gapande lyktor och med träd som tränger sig igenom bilplåten, lockar bilvraken till existentiell reflektion. Det är som om tingens öde får oss att begrunda vårt eget. I klassisk ruinromantisk anda infinner sig reflexmässigt frågor kring tidens gång och om fortbestånd och förgänglighet i tillvaron: Vad finns kvar från det förflutna och vad har försvunnit? Vilka spår kommer vi att lämna efter oss? Hur kommer framtiden att minnas oss?
Insikten om tingens emotionella och reflexiva dimensioner rör inte bara samtidsarkeologin utan i lika hög grad den arkeologi som studerar det avlägset förflutna. Tingen berörde även den tidens människor. Frågan är dessutom inte bara vad tingen betydde för dem, utan också vad vi tillåter ting från det förflutna att betyda för oss idag.
ATT GRÄVA I DET FÖRFLUTNA
De ting som samtidsarkeologin lyfter ur jorden ger ny kunskap, men mest påfallande och kanske viktigast är deras förmåga att beröra. Även föremål som har begränsat värde som kunskapsobjekt väcker tankar och känslor. I kraft av sin autenticitet utgör tingen ett slags kontaktreliker; de blir fysiska bevis för att det förflutna verkligen ägt rum och de gör så att den historia de vittnar om blir påtagligt närvarande. Denna betydelse kan tyckas banal men ska inte underskattas, den konkretiserar det förflutna och ger det en ny aktualitet.
Att gräva i jorden är således inte bara en metod att söka kunskap, det är också ett sätt att minnas och att bearbeta såväl det förflutna som frågor som saknar säkra svar. Av de skälen har till exempel en internationell ungdomsbrigad genomfört utgrävningar i koncentrationslägret Bergen-Kelsen. Det är överlag påfallande hur många samtidsarkeologiska utgrävningar det är som rör lämningar förknippade med krig och övergrepp. Grävandet i jorden framstår inte sällan som en del i en läkningsprocess. Kanske ska även de pågående undersökningarna av resterna efter den svenska DC-3:a som 1952 sköts ned av Sovjet över Östersjön ses i ett sådant ljus.
Närheten i tid till de lämningar samtidsarkeologin studerar medför att forskningens etiska aspekter blir mycket påtagliga. De personer som är närmast berörda har rätt att både få komma till tals och att värna sina egna minnen. Det kan finnas de som inte vill att det ska grävas i det förflutna. Frågan om dessas rätt till glömska måste vägas mot andras rätt att få minnas. Avvägningen är inte alltid enkel.
Arkeologen Jonna Ulin har grävt ut ruinerna efter det torp i Medelpad som hennes mormors mor lämnade 1938 för att söka sig och familjen ett bättre liv längre söderut. Utgrävningen blottlägger resterna efter det hem som en gång övergavs. Under mossan hittar hon de urdruckna flaskorna, det sönderslagna porslinet, den lilla burken med prima ingefära, galoscherna, sockerskålen av formpressat glas och de många burkarna med Viking skoputsmedel. Totalt lyfts 497 föremål ur glömskan. Det är inga märkvärdiga saker, det är tvärtom vardagliga ting av samma slag som man kan hitta vid de flesta övergivna torpställen. Fynden kan förefalla triviala, men de får i detta sammanhang en särskild laddning, de blir en förbindelselänk till bortgångna släktingar. Den upphittade trådrullen är inte vilken trådrulle som helst. Den är ett minne av Hulda, finsömmerskan, hon som drömde om ett annat liv.
Det hör inte till vanligheterna att en arkeolog gräver ut en plats där hennes egna släktingar levt och verkat. Och man kan tycka att ett sådant minnesarbete borde vara mindre intressant för alla oss andra, men de föremål som hittas är sådana som de flesta av oss känner igen. Det blir en påminnelse om hur mycket av vår historia som är gemensam. Även om våra egna släktingar bar andra namn och hade andra hembygder så var de också med om Sveriges förvandling från gammalt bondeland. De minnen vi bevarar från denna tid i form av berättelser och föremål är mer likartade än vi ofta föreställer oss. Det är därför lätt också som utomstående att leva sig in i historien om dem som en gång bebodde torpet Åsen 5:18 och bli berörd av de levnadsöden som de efterlämnade föremålen vittnar om. Det blir tydligt att den söndriga sockerskålen från mormors tid inte bara är ett trasigt föremål, utan att den också minner om ett liv.
Vissa av de föremål vi hittar i jorden återkallar minnen av skeenden som en gång inträffade. Andra minnen är berättelser som vi - medvetet eller omedvetet - skapar för att göra tingen och sakernas tillstånd begripliga. Skillnaden mellan återkallade och skapade minnen är inte alltid tydlig. Kanske handlar det i båda fallen mest om våra försök att första oss själva och att ge tillvaron mening.
BORTOM GAMLA GRÄNSER
Samtidsarkeologin är långt ifrån ensam om att intressera sig för föremål från det nära förflutna och deras betydelse. Så har föremåls forskningen under 1990-talet på nytt förts fram som ett angeläget forskningsområde inom svensk etnologi. Till detta har de kulturhistoriska museernas så kallade Samdokprojekt med insamling och forskning kring samtida föremål bidragit. Även för industriminnesforskningen är de materiella lämningarna viktiga.
Internationellt har ett mångvetenskapligt forskningsfält benämnt material culture studies tagit form de senaste decennierna. Det samlar företrädare från bland annat antropologi, arkeologi, etnologi, filosofi, historia, psykologi och sociologi." De deltagande ämnesdisciplinernas olika forskningstraditioner medför att forskningsfältet är heterogent och svårt att överblicka, men också mångfasetterat och idérikt.
En annan form av utforskande av tingens betydelse är den som sker inom konsten." Många konstnärer har intresserat sig för den särskilda kraft föremål får genom art ha varit fysiskt närvarande vid en viss händelse eller i ett visst skeende. Det är samma slags kontaktmagi som kan ladda både arvegods och samtidsarkeologiska fynd och förvandla dem till ett slags motsvarigheter till antropologins fetischer.
Det är också många konstnärer som på olika sätt låtit sig inspireras av arkeologin och dess sätt att arbeta. Så finns det till exempel fotografer som själva kallar sina arbeten arkeologiska. Ett annat exempel är den koreanska konstnären Cho Duckyun. Han har i flera sammanhang iscensatt utgrävningar där arkeologer gräver fram hundskulpturer som han tillverkat och sedan placerat i jorden. Utgrävningen skapar en känsla av autenticitet; de hundar som försiktigt prepareras fram förefaller bekräfta de uppdiktade berättelserna om deras uråldriga och fantastiska ursprung. Trots att publiken känner till att hundarnas historia är påhittad, visar det sig vara märkvärdigt svårt att värja sig frän vad fynden i jorden tycks utvisa. Fynden kittlar fantasin och lockar fram nya berättelser.
Genom att studera ting från det nära förflutna och inkludera deras emotionella och reflexiva dimensioner bryter samtidsarkeologin ny mark. Det blir på samma gång tydligt att man ansluter sig till ett vidare kulturellt fält som rymmer många olika forskningstraditioner. Vad som förenar dessa är att de inte endast intresserar sig för vad människor gör med ting, utan också för vad tingen gör med människor.
Ansvarig utgivare: Arne Jarrick, e-post: arne.jarrick@vr.se
Projektansvarig: Helena Bornholm, e-post: helena.bornholm@vr.se
