Debatt:

Varför är vikingatiden och medeltiden viktig?

I denna artikel argumenteras för det till synes självklara att vi i Sverige måste ha en högkvalitativ forskning om vår vikingatid och äldre medeltid, det är vårt "förbaskade ansvar" som en kollega här i Cambridge så elegant formulerade det. För om vi inte bedriver seriös forskning inom fältet, öppnar vi för samhälleliga underströmmar att exploatera perioden och ge en snedvriden och falsk bild av den.

Det politiska skeendet och den sociala historien under denna period kan vi på kontinenten och de brittiska öarna följa i de skrivna urkunder som finns bevarade. För Norden saknar vi motsvarande källor. Istället är, som torde vara bekant, denna period av vår historia hos oss en del av vår förhistoria. Vad som i resten av Europa kallas för tidig medeltid, benämnes i Norden för yngre järnålder.

Denna epok har således av hävd hört till arkeologernas jurisdiktion. En naturlig följd härav har varit att denna period framförallt studerats ur materiell synpunkt. Under det senaste decenniet har dock ett märkbart intresse funnits hos många arkeologer att även försöka "skriva historia", varvid många arkeologer tagit sig an andra källmaterial än vanligt. En av anledningarna till detta intresse är uppenbarligen internationaliseringen av även de humanistiska vetenskaperna - vi för en alltmer intensiv internationell dialog, vilket leder till att frågor och problem som upptar vår forskning kommer att likna dem som attraherar forskare i Europa och USA. Vi tvingas i Norden att i ökad utsträckning diskutera politiska, sociala och ekonomiska problem även för denna tidiga epok.

 
HUR HAR VI DÅ gått tillväga? Svaret är givet. Då vi saknar de skrivna urkunderna, måste vi dammsuga alla tänkbara källor som kan belysa perioden. Nyckeln blir alltså ett intensivt tvärvetenskapligt samarbete, något som vi lyckats mycket bra med särskilt i Sverige, om vi betraktar oss i ett internationellt perspektiv. De källor vi då har att rådbråka, utöver de ytterligt få och svårtolkade kontinentala skriftliga urkunderna, är arkeologiska fynd och lämningar, ortnamn, runstenar och värt unika kulturlandskap. Man kan också, med vederbörlig försiktighet, använda sig av isländska sagor och dikter, vara äldsta lagar samt det historiskt kamerala materialet från medeltiden, för att göra retrospektiva analyser.

Av dessa är arkeologin den disciplin som fortlöpande levererar nytt källmaterial, som tvingar övriga ämnens forskare att ständigt vara alerta för att utöka, omtolka, omvärdera och omformulera det dagsaktuella forskningsläget. Arkeologin blir naturligt den dynamo, som driver forskningen framåt inom detta forskningsfält. Men det arkeologiska källmaterialet är stumt. Det måste kläs i ord. Och här kommer då övriga discipliners källmaterial in. För Nordens och norra Europas del är ortnamnen av oerhört stor betydelse för den aktuella perioden. Många av de förändringar som äger rum av politisk, social och agrar art kan studeras med hjälp av ortnamn, som myntats under perioden ca 500-1300. 'Vad som gör ortnamnen speciellt betydelsefulla är att de för det första är "otendentiösa", de är till skillnad från ett politiskt dokument eller en kyrklig krönika eller hagiografi (helgonbiografi) inte tillverkade för ett visst syfte. De är i detta avseende "ideologiskt" oproblematiska. För det andra bär varje ortnamn på en historisk information. Vi har ju att göra med ett språkligt uttryck, som då förstås har ett semantiskt innehäll. Ett Torsåker berättar således om att det någon gång under förkristen rid bedrivits kult till guden Tor på denna plats, och ett Nilstorp berättar att någon Nils (antagligen) anlagt ett nybygge, en landbogård eller en utmarksgård, troligen under sent 1100-tal eller 1200-tal. För det tredje utgör våra ortnamn ett massmaterial, sons rätt tolkat och daterat utgör en unik och djup kulturhistorisk källa att ösa ur - bara i Sverige har vi miljontals ortnamn.
 
Betydelsefulla för att ge ett arkeologiskt stumt material en historisk språklig klädedräkt är också alla vara tusentals runstenar med sina inskrifter. Vi har här - även om runtexterna är stereotypa ett samtida språkligt källmaterial som på sitt sätt är helt världsunikt. Det kan inte vara någon hemlighet för någon att just runstenarna med sina inskrifter utgör en lockelse på många, och så inte bara i Europa. Enbart det borde borga för att vi i Sverige, som liar kanske 90% av alla runstenar i världen, tar värt ansvar och ser till att vi har hög runologisk kompetens och aktiv forskning om det unika kulturarv som runstenarna utgör.

 
VID SIDAN AV arkeologi, ortnamn och runor måste den historiska geografins betydelse framhållas, en forskningsinriktning som är förknippad särskilt med kulturgeograferna vid Stockholms universitet. Idag kallas vanligtvis denna rumsliga inriktning för landskapsforskning (Landscape studies). Med tillfredsställelse måste man också notera den nymornade agrarhistoriska forskningen som bedrivs vid SLU i Uppsala.
 
Av helt avgörande betydelse för ett studium av "den europeiska tidiga medeltiden" i Sverige är vidare den historiskt rumsliga forskning som Det medeltida Sverige (tidigare vid Riksantikvarieämbetet, men nu helt ologiskt bortsparkat därifrån, med exil vid Upplands läns museum i Uppsala) bedriver utifrån medeltida diplom och jordeböcker och det äldsta kamerala materialet från 1500-talet. Den grund som historikerna här kan lägga, är helt fundamental för värt arbete. Som sagts tidigare, då vi saknar de skriftliga urkunderna, måste vi istället arbeta med själva landskapet och däri finna svaren på de frågor som vi ställer, och då är vi tvingade att gå ned på bygdenivå med våra analyser. Den forskningsplattform som Det medeltida Sverige erbjuder oss härvidlag är helt grundläggande och nödvändig.
 
Mindre oroväckande är det med utforskandet av den fornväst nordiska litteraturen. Här uppvisar länder som USA, Kanada, Tyskland, Frankrike, England och till och med Australien och Nya Zeeland liksom framförallt och naturligt nog Island - en ständigt pågående och högklassig forskning. Sorgligt är bara att övriga Norden, och särskilt Sverige, inte längre är så framträdande på denna arena. Alla runt om i vår värld som väljer att bedriva forskning om vår äldre medeltid måste naturligtvis studera latin. Lika självklart borde det vara att hos oss studera "Nordens latin", dvs. fornisländskan, ett ämne som dessvärre håller på att försvinna från våra högre akademiska lärosäten, vilket med kraft måste förhindras.

 
I VÅRAS VAR JAG inviterad att hålla ett föredrag i Oxford, där jag gjorde ett försök till en historisk beskrivning av Norden under europeisk tidig medeltid (d v s yngre järnåldern). I auditoriet satt forskare frän skilda discipliner, men som alla skulle kunna samlas under beteckningen Early medieval studies. Föredraget gick ut på att försöka beskriva det skandinaviska samhället under vikingatid/äldre medeltid. Detta på samma sätt som dessa kontinentala och insulära forskare försöker att rekonstruera det tidigmedeltida samhället, i deras fall företrädesvis utifrån skrivna urkunder. Vad som uppenbarligen frapperade många åhörare var att lösningen på ett forskningsproblem ofta var att finna i det fysiska, nordiska landskapet. Vi saknar de skrivna urkunderna, men äger istället ett helt unikt landskap, som med de rätta redskapen - i många fall ger oss nyckeln till vår analys. Fördelen med att inte ha befunnit oss i den kontinentala och insulära demografiska smältdegeln är att vi har ett i många stycken oförstört historiskt landskap, som är genomsiktligt och inte så komplext och förändrat, som det vi möter i resten av Europa.

Det är viktigt att vi i Sverige kan ge vårt bidrag till beskrivningen av Europas framväxt, och besvara frågan om varför det har blivit så här. För art förstå dagens situation måste man förstås känna till historien. Historia förklarar och ger perspektiv. Dagens Europa utgör en sammanfattning och en ackumulation av historiska händelser, politiska beslut, sociala omvälvningar, religiösa förändringar och etnisk rörlighet som till stor del initieras under romersk tid och som ständigt omformats fram till idag.
 
Den period av vår historia då Sverige och Norden mest märkbart gjort sig gällande i Europa är alls inte samtiden (även om dagens politiker antagligen gärna skulle vilja ha det till det), inte heller under 1600- och 1700-talen, med alla sina krig och svenska (och finska) soldater marscherande kors och tvärs i norra Europa, utan fastmer vikingatiden, dvs. perioden ca 800-1100. Denna period torde väl idag för gemene man framförallt vara förknippad med upplevelseindustrin, i form av våldsamma data och Tv-spel, en dreglande Markoolio i en vikingasåpa på Tv, en seriestrip med Hagbard handfaste, med New Agemystik och andra samhälleliga underströmmar, medan man på 1800-talet vävde in vikingatiden i ett nationalromatiskt töcken.
 
Vad som bör framhållas är att under denna epok öppnar sig Norden mot övriga Europa. Norden blir både mottagare och givare av kulturella impulser. Det torde vara obekant för många art en central del av det engelska ordförrådet är nordiskt, inlånat under vikingatid. Man kan lite slarvigt påstå att under vikingatiden blev vi nordbor européer (vilket alltså inte skedde med inträdet i EU såsom media skrev). Under dessa århundraden anpassade vi oss till övriga Europa kulturellt och politiskt. En av hörnstenarna i detta bygge var förstås införandet av den kristna religionen och etablerandet av kyrkliga institutioner. Kyrkan hade i sitt bagage bl. a ett nytt skriftsystem, en dokumentbaserad administration och ett paneuropeiskt språk, latinet. Det är under vikingatid och tidig medeltid vårt moderna samhälle konstitueras: vi får våra första städer, en myntbaserad ekonomi, ett nytt slags jordbruk (med antagligen en ny syn på ägande), statsliknande bildningar i form av våra tre nordiska riken och så inlemmas vi alltså i den europeiska kyrkogemenskapen. Alla dessa företeelser hänger naturligtvis samman på olika sätt. De är alla uttryck för att Norden anpassar sig till den europeiska kostymen.

 
NÅGON SAMLAD framställning av hur denna process gick till är ännu inte skriven - och kan ännu inte skrivas. Överhuvud taget saknas mera omfattande forskning på området, av uppenbara skäl. Naturligtvis måste det anses vara otillfredsställande att vi inte har en direkt riktad forskningsinsats för den period i vår historia som antagligen sett och lett till så omfattande förändringar för Sveriges del, den period då Sverige och Skandinavien mera handfast "inlemmas" i Europa.
 
Runt om i den akademiska världen möter man studerande som frågar: var i Sverige kan man studera denna spännande och betydelsefulla epok? Ingenstans, är man nödgad att svara (bortsett från de kurser som arkeologiska institutioner ger rörande vikingatid). Internationella forskare undrar: var i Sverige forskar man om denna för Norden så viktiga period? Svaret man kan ge är att speciella forskningsinstitut saknas i Sverige; någon motsvarighet till de många Center for Medieval Studies eller Institute for Scandinavian Studies, som finns i Europa och USA, existerar inte hos oss. Norge ligger före oss härvidlag. Här finns bl. a det dynamiska Senter for studier i vikingetid og nordisk middelalder, ett fristående institut vid Oslo universitet, och liknande konstruktioner finns i Bergen, Trondheim och i Århus i Danmark med Center for vikingetids og middelalderstudier.
 
Jag behöver inte formulera frågan själv, utan den läggs i min mun av en Oxfordkollega vid den obligatoriska pubrundan efter mitt föredrag: borde det inte finnas ett institut för Viking and Medieval Studies även i Sverige?