Drömmen om att förstå hur allting hänger ihop, egentligen

Hydo compo? Grutt, gritto saburandat jio tammi suk Jabyk, ed astur sura kampremessa. Dyr krasti mallas antegu. Frusteri drampe ed klampe, skarull vastodiss stinn Aristoteles; kampen drammo pliantkvas.

Draff framentyn habser bryllim! Enamen kustin as edum!

När jag funderade på inledningen till en artikel om hur allting egentligen hänger ihop, så umgicks jag med en mängd uppslag, som alla tycktes säga lagom mycket om ämnet, och samtidigt var tillräckligt dunkla och mystiska för att väcka nyfikenhet. Tre uppslag tilltalade mig särskilt.

Det första var ett citat av den store zenmästaren Suzuki-Roshi. Han lär ha sagt art i en nybörjares huvud finns många möjligheter, men i expertens bara några få. Nybörjarna i vetenskapens värld är mänga. Det lär vara så att majoriteten av de forskare som existerat genom tiderna just nu är i livet. Många svenska professorer är nybörjare, dvs. de har blivit professorer genom att de börjat en ny vetenskap, eller i alla fall ett "ämne". Sedan sekelskiftet 1900 har antalet svenska professorer ökat med flera tusen procent - och bara sedan sekelskiftet 2000 har antalet snart fördubblats (glädjande nog numera utan att de alltid startat nya "ämnen").

Detta är dock en annan form av nybörjarskap. Syftet har inte varit att inta nybörjarens attityd i Suzuki-Roshis mening, utan att bli just en expert. Och för det ändamålet har inget område ansetts för obetydligt eller för snävt.

Det andra uppslaget till inledning fann jag hos Sartre, eller rättare sagt hos en norsk filosof, Bernt Vestre, som en gång träffat Sartre vid en middag i Oslo för många år sedan. Han drog sig till minnes denna måltid i sin stora hyllningsartikel om Sartre efter dennes död 1980. Han drog sig också till minnes Sartres filosofi. Vestre sade om Sartre att dennes ständiga utmaning som filosof hade varit storslagen, beundransvärd och omöjlig. Sartre hade nämligen försökt finna svaret på frågan: "Kva är meningen med det hele?" Det är följaktligen en fråga som de som har ambitionen att bli professor sällan vägar ställa, i alla fall inte innan de blivit det. Det är litet synd. För ganska mycket vetenskap snuddar åtminstone indirekt vid denna orimliga frågeställning: Vad går det här ut på? Hur hänger det ihop, egentligen?

På jorden, i samhället, i rymden: hur började det hela, hur och när ska det ta slut? Hur är det med livet, kärleken och döden, egentligen? Sartre var en för efterkrigstiden ovanlig filosof. Han försökte förstå människans totala - existentiella - situation.

Ett tredje uppslag fann jag hos den tyske geografen och Sydamerikaresenären Alexander von Humboldt. Han sade 1807, att "i den stora kedjan av orsaker och verkningar ska ingen företeelse och ingen verksamhet betraktas enskilt för sig". Med andra ord: Allt hänger samman med allt. Denna romantiska och för vetenskapen så otäcka självklarhet.

MITT FJÄRDE UPPSLAG, som jag till sist stannat för, var det citat du just läst och som jag nu ska ge författarens egen tolkning av.

"Ovanstående resonemang, som mynnar ut i den häpnadsväckande slutsats jag för säkerhets skull kursiverat, innehåller i sammanträngd form kvintessensen av mina mångåriga forskningar rörande universums konstruktion och det mänskliga livets uppkomst. Med utgångspunkt från en av Einsteins centrala formler gör jag en gång för alla upp räkningen med den aristoteliska logiken och dess fördärvbringande inflytande på praktiskt taget alla våra tankemönster. Jag ger i satsen framentyn habser bryllim nya dimensioner åt den världsbild som Einstein skisserat, jag framhåller hur på detta sätt uppkomsten av mänskligt liv på jorden bara kan ha en förklaring, och jag skapar nya revolutionerande förutsättningar för all mänsklig samvaro. Min formel är ett fullständigt facit där man finner lösningen på alla de livsgåtor som hittills sysselsatt medicinsk, kemisk-fysikalisk, humanistisk och teologisk vetenskap En ny och självklar väg att gå står härmed öppen förmänskligheten, en väg där farsoter, naturkatastrofer, krig, nöd och elände sopats bort av min tankes kvast, en väg som ger varje enskild ma. inka hittills oanade möjligheter till lycka och gemenskap, en väg där alla mörka frågor jagas bort av det klara ljuset från min genialiskt enkla men under många års kvantfilosofisk möda utkristalliserade formel.
 
Som ni märker har jag  i likhet med på sin tid Einstein måst konstruera ett nytt språk för att överhuvud taget kunna uttrycka de ytterst komplicerade relationer och f  siskmatematiska resonemang som leder fram till den slutliga formeln. Detta språk befinner sig på en hittills okänd och utomordentligt hög abstraktionsnivå och kan bara förstås av den som grundligt satt sig in i alla de problem jag penetrerat, det vill säga jag."

 
FÖRFATTARE TILL DENNA text är filosofie hedersdoktor Tage Danielsson.

Låt oss först se några ögonblick på den mycket långa tradition i västerländskt tänkande som handlar om att förstå alltings sammanhang.

Ytterst är ju - vill man gärna tro - detta ett ideal för all vetenskap. Den senmedeltida tänkaren William av Occam i England menade att av två olika alternativa lösningar på ett problem skulle man välja den enklaste. Det kallades sedan Occams rakkniv. På Newtons tid började man tänka sig att Gud nedlagt naturlagar i skapelsen, vilka var möjliga för människan att uppenbara. Kanske var till sist allting reducerbart till en enda naturlag, en enda formel, inte olikt grundidén i Tage Danielssons text.

Tanken på ett alternativt kunskapsideal har alltid funnits levande i västerländsk tradition. Långa tider och i synnerhet de senaste hundra åren, har detta ideal varit förvisat till en undantagsposition. Det fanns redan hos Platon. Han talade om den "dialektiska kunskapen" som ett alternativ till de nyckfulla och begränsade delvetenskaperna. Under antiken hade filosofin denna överordnade roll. Filosofin var den samlade vetenskapen och var också det ämne som åtnjöt den högsta statusen.

Hos Platons många arvtagare inom den mysticistiska traditionen dyker då och då denna tanke upp om att det finns ett samlat vetande om alltings sammanhang. En representant för denna form av mystik var Raimundus Lullus, en lärd från Mallorca på 1200-talet. Han talade om en ars magna, den stora konsten. Hans sammanfattande verk från 1300-talets början bar den storslagna titeln "Ars magna generalis ultima".

För Lullus var all kunskap i princip tillgänglig för förnuftet. Genom en sträng logisk bevisföring skulle alla sanningar kunna uppenbaras, himmelska som jordiska. Lullus konstruerade rentav ett särskilt litet instrument med olika fält i koncentriska ringar. Det var inte olikt den världsbild människorna då hade: jorden i centrum av en mängd koncentriska ringar. Genom att vrida ringarna i instrumentet kom olika bokstavskombinationerupp. BC betydde att Guds godhet var stor, BD att den var evig och BE att den var mäktig. Vred man lite till fick man veta att Guds storhet var god, evig, mäktig osv.

Förutom geometriska figurer använde Lullus trädet som symbol. En bok med titeln "Arbor scientiae", beskriver sexton sådana "vetenskapens träd" och innehåller 4000 frågor om vetenskapen. Den utformar sig till en väldig encyklopedi över det mänskliga vetandet.
 

POÄNGEN I VÅRT sammanhang är emellertid att detta är en annorlunda form av encyklopedi än dem vi nu använder och vars stora föregångare var upplysningens jätteencyklopedi med Denis Dileror som huvudredaktör. Diderot och hans medarbetare, matematikern d'Alembert, trodde visserligen att vetenskaperna tillsammans byggde upp ett system av samlad kunskap. Men de, och upplysningen, trodde inte fördenskull att det fanns någon märkvärdig urkunskap. Allt hängde kanske samman, men det kunde inte göra det hos en enda person. Det universella vetandets tid är förbi, skrev Voltaire. Och man försökte engagera en stor mängd experter, som skrev artiklar i Encyklopedin om det de kunde bäst. Specialiseringen hade börjat göra sig gällande, och det år en helt annan tradition.

Lullus menade för övrigt att det var möjligt för honom själv att besitta den samlade kunskapen. Han var sin egen encyklopedi, därtill utkorad av Gud. Han hade fått en gudomlig kallelse att söka kunskapen. Han hade även fått clavis universalis, nyckeln till allt vetande, det förråd av tecken och symboler Gud nedlagt i skapelsen.

Tanken blev omåttligt populär i den platonskt inspirerade renässansen. Hos Cusanus, en lärd munk från Rhenlandet, dyker det på 1400-talet upp en intressant kunskapsteoretisk distinktion. Han skiljer ut den kunskap som kan nås om enskilda fakta. Denna begränsade kunskap nås med hjälp av ratio, vi känner igen det i ord som rationalism och rationell. För att förstå sammanhangen mellan dessa fakta fordras ett spekulativt element som Cusanus kallade intellectus. Detta var en högre form av kunskap. Slutligen fanns en insikt hos några få utvalda om en coincidentia oppositorum, motsatsernas enhet. Allt i skapelsen befann sig i harmoni.

Det låg en moralisk dimension i denna tanke. Den som hade kommit underfund om motsatsernas enhet fick en annan inställning till naturen. Hos Giordano Bruno, som delade entusiasmen för matematisk naturfilosofi med Lullus, fördes tanken ända fram till en form av panteism. Om det nu var så, resonerade Bruno, att allt i naturen var tecken och symboler av gudomligt ursprung, så måste ju all natur vara helig. Bruno tolkar den i grunden matematiska naturen som levande. Och han har inspirerat den vitalistiska traditionen intill denna dag. Bland vitalistema finner vi också många ömsinta naturdyrkare. För den som ser det levande i all materia blir det svårt att vara exploatör.

Pedagogen Johann Amos Comenius hyste på r6ootalet förhoppningen att hans universella syntesförsök kallat pansofin skulle bli vedertaget. På så sätt hoppades han att alla sanningar skulle kunna uppenbaras och religionsstriderna, som ju ofta gällde vad som var rätt och vad som var fel, skulle kunna biläggas en gång för alla. Emanuel Swedenborg försökte skapa en universalvetenskap som kan kallade scientia scientiarum. Till att börja med var denna mycket matematiskt inspirerad. Man han övergav snart denna ansats för mer metafysiska spekulationer om förbindelserna mellan materia och ande.

 
VI HAR FÖR LÄNGE SEDAN övergivit enhetsvetenskapens högtflygande visioner. Det är upplysningens och den moderna naturfilosofins specialisering som lagt stenarna på vetenskapens framgångsväg. Den som framträder med satsen framentyn habser bryllim kan inte räkna med något större gehör i de akademiska seminarierummen.

Ändå finns drömmen kvar om att vetenskapen ska kunna ge oss sammanhang och mening. Den drömmen kan förefalla fåfäng - tillvarons totalsammanhang är för komplicerat för att bringas på formel. Men den är mänsklig Den skymtade kanske senast i jakten på det mänskliga genomet, som rycktes rymma löftet till en Förklaring av Människan och Livet. Genomet verkar emellertid ännu inte ha gjort oss mycket kunnigare om mörkret i värt inre och förklarar knappast grunden för våra gåtfulla handlingar och bedrifter.

Men drömmen består. Vi som lever nu är säkert inte mindre intresserade av att kunna förstå och tolka vår värld och våra samhällen än människor varit i det förflutna. Vi vill förstå "hur allting hänger ihop, egentligen". Kanske är denna dröm en av dem som ryms djupast inne i människans mörker.

Vår tids vetenskap tar inte längre denna dröm på allvar. Vetenskapen är ingenting för mig, tänker nog många, som upplever att vetenskapen övergivit dem i deras sökande. De g är sedan vidare till andra sfärer, där man mer ogenerat erbjuder helhet, sammanhang och mening.

Vetenskapen har många uppgifter och klarar flera av dem utmärkt. Den ger oss dagligen fantastiska nyheter och märkliga, oväntade resultat. Någon lycklig sekund kan den rentav bidra till "tillväxt och konkurrenskraft", det etablerade samhällets heligaste formel. Men på den nivå där människor önskar just sammanhang och mening misslyckas den ofta. Vetenskapen klarar inte längre att prestera en världsbild. Den har till och med slutat försöka.
Men längtan försvinner inte.

Vad Stephen Hawking gjort för den ekonomiska tillväxten är oklart. Men de som beskrivit Cambridgefysikerns besök i en sprängfylld Aula magna häromåret har samfällt vittnat om den märkliga stämning som närvaron av denne man, fjättrad i sin lilla farkost, lyckades framkalla - trots, eller på grund av, att han bara med yttersta möda kan förmedla sina tankar till omvärlden. När han fick en fråga om utsikterna att man skulle lyckas nå fram till en stor enhetsteori för fysiken, och tog en halv evighet på sig för att forma det obegripliga läte som var hans svar, då var tystnaden och koncentrationen så oerhörd i aulans folkhav att man kunnat tro att man väntade sig att få höra Guds röst i talapparaten.

Vi behöver inte ha så stora ambitioner. Vi behöver inte förklara allt. Men vi måste nog ta för oss andra och ibland litet större sjok av verkligheten än vi vanligen gör. Vi måste gå utöver de fackdisciplinära enskildheter, som kanske kan ge professurer men som är för obetydliga för att engagera. Vi måste våga mer: dra ut linjerna, spetsa till kritiken, se runt hörnet. Inte "popularisera", utan reta, vilja, skapa.

Vi måste tro att det vi har att säga betyder något. Om fler forskare vågade mer, skulle de också upptäcka nya kreativa dimensioner hos sig själva. Det har också studenterna glädje av.

I vår vardagslunk glömmer vi lätt bort att de allra flesta människors lust till vetenskap har sin grund i att de vill fä redskap att förstå sin värld, sitt samhälle och sitt eget liv. Vi kan inte återvända till Lullus' ideal, eller Swedenborgs fantasivärld, det är inte (längre) vetenskap. Men vad vi kan göra är att ständigt påminna oss om att vi också bör sträva efter att hjälpa människor att skapa en meningsfull bild av världen och samhället. Det ingår i deras uppdrag till oss. En första åtgärd bör vara att ge oss själva i uppdrag att värdera denna verksamhet högre. Det är medborgarna värda, och det blir samhället bättre av.