Forskningspolitiskt inlägg:

Projekthysterin och den fria forskningen

Bo Holmberg vill se självständig forskning i stället för öronmärkta pengar

Vad lär oss denna anekdot från det verkliga livet? Jo, att en forskningsuppgift kan ta oväntade vändningar nät en kvalificerad forskare har rörelseutrymme och inte behöver binda sig vid den ursprungliga intentionen uran kan vara öppen för nya upptäckter. En sådan öppenhet förutsätter frihet under ansvar och gott om tid för forskning. Den situationen rådde inom humaniora och samhällsvetenskap på våra universitet fram till 70-talet. Sedan dess har i accelererande fart alltmer forskning blivit externfinansierad genom projektmedel, vilket har lett till ytterst sparsamma fakultetsanslag och en veritabel projekthysteri.

I TAKT MED DE minskade fakultetsanslagen och det växande behovet av att finansiera forskning genom externa projektmedel ägnar forskarna alltmer av sin krympande forskningstid åt att skriva projektansökningar. På vissa håll har man till och med anställt en forskare, inte för att forska, utan för att hjälpa andra forskare med att skriva så bra projektansökningar som möjligt!

Eftersom bara en bråkdel av ansökningarna till området för humaniora och samhällsvetenskap hamnar över "strecket" på beredningsgruppernas prioriteringslistor, innebär det att majoriteten av planerade projekt aldrig genomförs utan hamnar i papperskorgen. Konkurrensen om projektanslagen är nämligen hård.

Ska man ha någon chans att hamna ovanför "strecket" eller bli placerad i någon speciell kvot (tvärvetenskap, genus, demokrati etc.), måste man veta vad som är å la mode just det år man söker projektmedel. Vilka är honnörsorden man ska slänga sig med just det året? Kan det vara "internationalisering", "globalisering", "demokratisering", "migration", "etnicitet", "popularisering", "tvärvetenskap" eller "genus"? I sanningens namn har ledamöterna i beredningsgrupperna och i ämnesrådet som regel alltför stor integritet för att låta honnörsorden styra bedömningarna av projektansökningarna.

 
ETT YTTERLIGARE PROBLEM ligger i det faktum att Vetenskapsrådet är en statlig myndighet samtidigt som beredningsgrupperna består av aktiva forskare vid högskolor och universitet. Från utbildningsdepartementet kommer krav på politiska prioriteringar av skilda slag och önskemål om samhällelig relevans inom forskningen. Detta leder till ökad styrning av forskningen och en växande öronmärkning av pengar.

Denna "rop-down"styrning upplevs ofta som omotiverad och problematisk av beredningsgruppernas och ämnesrådets ledamöter. Det departementet anser är av samhällelig relevans kan bedömas annorlunda utifrån forskarnas sakkunskap. Här uppstår en konflikt. En viss mån av policyyttranden kan accepteras, men dessa bör vara forskargenererade och initiativen bör komma nerifrån och upp ("bottom-up").

 
HUR SKA VI DÅ råda bot på denna projekthysteri? Hur ska forskarna återfå initiativet och möjligheten att forska i stället för att formulera projektansökningar på löpande band? En liten åtgärd är som jag ser det VR:s satsning på stöd till ledande forskare. Dessa forskare kan formulera projektansökningar med vidare och mindre detaljerade syften. De söker medel för att ägna sig åt sina speciella ämnesområden. Dessutom behöver de inte söka projektmedel vart tredje år utan kan under en sexårsperiod i lugn och ro bedriva forskning.

En annan åtgärd är nationell utlysning av forskarassistenttjänster. En sådan satsning gjordes för tre år sedan med resultatet att det nu finns 42 sådana forskarassistenter inom humsamområdet.

Forskning som är fri och obunden av onödiga direktiv ovanifrån har större förutsättningar att frambringa nydanande resultat än det nu rådande systemet med politiska prioriteringar och öronmärkta pengar. Vi måste lita på skickliga forskares förmåga att själva i frihet under ansvar och i lugn och ro föra forskningen framåt. Det får gärna ske genom plötsliga och oförutsedda vändningar som i Mobergs fall med upptäckten av den syriska texten som blivit gömd i handskriftspärmarna.