Genus och ekonomisk utveckling

Tankarna går osökt till dessa frispråkiga och med kvinnor solidariska män när man läser den engelska ekonomhistorikern Sheilagh Ogilvies bok A Bitter Living. Women, Markers, and Social Capital in Early Modern Germany (Oxford 2003). Den uppgift Ogilvie här tar sig an är att ta reda på hur könsarbetsdelningen såg ut i Schwarzwald under 1600- och 1700-talen. Mer precist är det tre frågor boken vill besvara. Vad sysslade kvinnor och män egentligen med, varför såg könsarbetsdelningen ut som den gjorde, och vad betydde arbetsdelningen för enskilda kvinnor och, inte minst, för samhällsekonomin i stort? I sina svar på de båda senare frågorna kommer hon mycket nära von Troils och Mills synsätt.

VAD ARBETADE KVINNOR MED OCH VARFÖR?

Genom en noggrann statistisk analys, där kvinnors olika civilstånd beaktas, kan Ogilvie visa att de teknologiska modellerna har en viss men bara begränsad förklaringskraft. Särskilt bestickande är resultatet att det var de gifta kvinnorna med barn som uppvisade de mest diversifierade arbetsmönstren. I och för sig var de i hög grad sysselsatta inom jordbruk och hem, men mer än hälften av deras tid ägnades åt sysslor inom industri, hantverk, handel, etc. De ogifta kvinnorna utan barn var däremot mycket begränsade i sina sysslor, trots att de inte hindrades av omsorg om barn. Om kvinnans reproduktiva uppgifter hade varit avgörande, borde resultatet rimligtvis ha blivit det motsatta. På samma sätt förhåller det sig med tanken art kvinnans sämre kunskaper förklarar deras arbetsmönster. Nygifta kvinnor kunde delta i produktionen utan att det gav upphov till klagomål över otillräckliga kunskaper, medan änkor och ogifta äldre kvinnor med lång erfarenhet inte tilläts vara kvar.

Ofta åberopas de kulturella föreställningarna som orsak till könsarbetsdelningen, men Ogilvie uppvisar en i mitt tycke välgörande skepsis mot sådana förklaringar. Hon menar att det inte finns några kulturella föreställningar som kan stå emot de ekonomiska drivkrafterna. Med andra ord: om det var billigare att använda kvinnlig arbetskraft (vilket det var) och om den arbetskraften var lika kompetent för en syssla (och mycket tyder på att den var det), då kan inga kulturella föreställningar i världen hindra arbetsgivare och husbönder frän att fördela arbetsuppgifterna på nya sätt.

Nej, det som krävs för att vidmakthålla en viss könsarbetsdelning, är institutioner. Med institutioner menas här dels lagar och andra regelverk, dels de samhällsorgan som ser till att regler tillämpas och efterlevs. Endast då kulturella föreställningar om könen byggs in i samhällets institutionella struktur, får de den styrka och permanens som krävs för att kunna vidmakthålla även en arbetsfördelning som är ekonomiskt suboptimal. Det är alltså den institutionella strukturen i Schwarzwald som utgör den viktigaste förklaringsfaktorn för Ogilvie. Hantverk och industri var i stor utsträckning skråreglerade, och det fanns dessutom starka organ i lokalsamhället av typ stämmor och domstolar. Samtliga dessa institutioner var lierade med centralstaten och dominerades av manliga hushållsföreståndare, som reglerade människors liv och arbete på ett sätt som genomgående gynnade (gifta) män och missgynnade kvinnor, i all synnerhet de ogifta och oberoende. Det finns, menar Ogilvie, inget annat som kan förklara könsarbetsdelningen lika bra som dessa mansdominerade institutioner.

Att kvinnor arbetade med det de gjorde berodde alltså inte på att de inte ville eller kunde något annat. Det berodde på att män i maktställning hindrade dem från att göra annat. Här ligger Ogilvies formuleringar mycket nära von Troils och Mills: män missbrukade under lång tid den makt de hade över institutionerna, på ett sätt som gick ut över kvinnor. Men det gick inte bara ut över dem, utan också över samhällsekonomin i stort.
 

LÄRDOMAR FRÅN TREDJE VÄRLDEN

Det finns alltså bra och dåliga institutioner. Vissa är, objektivt sett, bra för både kvinnor och samhällsutveckling, medan andra är dåliga. Det intressanta är att dessa saker förefaller hänga ihop; är det bra för kvinnor så är det bra för samhällsekonomin, och vice versa. Men hur känner man igen de dåliga institutionerna?
 
Ogilvie menar att institutioner av den typ vi finner i Schwarzwald utgör goda exempel på sociala nätverk, så som dessa definierats av bl. a statsvetaren Robert Putnam (Putnam använde själv italienska skrän för att illustrera sina ståndpunkter). Sociala nätverk kännetecknas av "closure" och "multi-strandedness", dvs. att det är svårt eller omöjligt för utomstående att vinna inträde i nätverket, och att nätverket fyller många olika funktioner för dess medlemmar. Genom sin existens skapar nätverket socialt kapital, här förstått som ömsesidigt förtroende, samarbetsklimat och informationsspridning. Om vi uppfattar skråna i Schwarzwald som sociala nätverk som ser till sitt eget bästa, blir det begripligt varför männen tillät sina hustrur att göra vissa saker men absolut inte kunde acceptera att oberoende kvinnor gjorde samma sak.

Sociala nätverk och socialt kapital har ägnats stort intresse på senare år, inte bara av statsvetare utan väl så mycket av historiker. I likhet med Ogilvie anser jag att man hittills främst framhållit, och övervärderat, de sociala nätverkens fördelar. Få har på ett mer genomtänkt sätt tagit upp vilka nackdelar sociala nätverk medför, dels för dem som ställs utanför nätverket, dels för samhället som helhet. Gagnar det samhället som helhet om vissa grupper kan monopolisera vissa näringar, eller utnyttja sin makt för att forma det institutionella regelverket på ett sätt som är bra för just dem? Studien av Schwarzwald, och jämförelsen mellan tredje världen och Storbritannien/Nederländerna, tyder på att svaret är nej.

Socialt kapital motverkar humankapital - så kan en av bokens slutsatser sammanfattas. Vi kan också formulera det såhär: de institutioner som män byggde upp och vidmakthöll under tidigmodern tid motverkade ett optimalt utnyttjande av den begåvningsreserv och arbetskraftspotential som kvinnor representerade. Sociala nätverk kan alltså skapa hinder för effektivitet och ekonomisk tillväxt. Detta kan inte vara önskvärt, i all synnerhet inte i fattiga länder där den mänskliga arbetskraften utgör en viktig produktionsfaktor. Här har man inte råd att begränsa halva befolkningens möjlighet att bidra till ekonomin.

EKONOMI OCH ETIK

Den amerikanska filosofen Martha Nussbaum har utarbetat en etisk plattform, avsedd just för att vägleda utvecklingsarbete i tredje världen. Nussbaum kallar sitt synsätt "the capabilities approach" och en central tanke är att samhället ska vara utformat så att varje individ har möjlighet att ta vara på sina egna resurser. Det viktiga är att u-landskvinnan kan vara och göra det hon själv väljer att vara och göra, att det inte finns några institutioner som hindrar henne i detta avseende. Utifrån olika utgångspunkter - ekonomi respektive etik - når alltså Ogilvie och Nussbaum likartade slutsatser. Och deras slutsatser påminner, återigen, om John Stuart Mill som skrev att "the legal subordination of one sex to the other .. is wrong in itself, and now one of the chief hindrances to human improvement." Etiskt klandervärt och ekonomiskt oklokt.
 
Det brukar hävdas att det är svårt att fä kvinnors historia att bli en del av de stora berättelserna (the grand narratives) som vi lär ut i skolor och på universitet. Det kvinnor sysslat med och det kvinnor upplevt har ofta tenderat att bli något som adderats som en krumelur i marginalen, utan att i grunden förändra bilden av det historiska förloppets betydelser. Det går inte längre att säga så. Med arbeten som bl. a Sheilagh Ogilvies bok blir det klart att berättelsernas intrig är helt beroende av vad kvinnor gjort och inte gjort. Genom jämförande studier kan vi värdera genusordningens betydelse för ekonomisk utveckling, samtidigt som vi får anledning att reflektera kring frågan om vad som är ett gott samhälle.