Polisforskning från två håll

GE: Polisarbete är komplext, oförutsägbart, allt kan hända. En ständig beredskap för allt det är unikt för polisarbete. Unikt är också att rummet - miljön - hela tiden förändras. Jämför läkaryrket som också präglas av komplexitet och osäkra betingelser, men där rummet ofta är detsamma. Polisernas osäkerhet ligger i både platsen och situationen. Dessutom finns våldet ständigt närvarande. När polisen står med en pistol under näsan måste han ha kollegor han litar på. Detta ömsesidiga förtroende - och ibland beroende - kan fä konsekvensen att poliser inte anger poliser vid tjänstefel. Historien om mig som svikare kommer att snurra runt i arbetslaget.

RG: Om vi talar om patrullerande poliser håller jag med Gunnar om det potentiellt oförutsägbara. Allt kan hända, men det gör sällan det. Ett normalt arbetspass kan vara ganska enahanda. I det polisiära medvetandet bland patrullerande poliser ligger däremot inte fokus på vad som normalt händer. Liksom bland - föreställer jag mig - militären och brandkåren: finns istället en betoning på det extraordinära: rån, krig och stora eldsvådor. Jag fångades av - vad Gunnar också beskriver - svårigheten för poliser att skapa naturliga avgränsningar i tid och rum. Därtill skulle man ha en förmåga att snabbt växla mellan olika roller från passivitet till aktivitet, från att vara förstående krisstödjare till att vara tjuvjägare, uppfostrare av ordningsstörare, vänlig informatör till auktoritär befallare etc. Till detta kommer att polisyrket är omgivet av så många olika typer av institutionella föreställningar. Liv Finstad skriver att om man frågar vad en polis är, så utgör svaret snarare en projektion av den egna personligheten än en beskrivning av polisen.

 
Ni har båda tillämpat såväl intervju som observation i era polisstudier, men med olika tyngdpunkt. Det vore intressant att får höra om era motiv till valet av metoder.
 
Först Gunnar, som haft betoning på observation:

GE: Är man intresserad av hur "människor tänker" så finns ingen annan metod. Detta eftersom intervjuer alltid bara fångar det medvetna och presenterbara sättet att tänka. Väldigt mycket sker dock omedvetet, oreflekterat, och därför fanns ingen annan metod för mig än observation. Dessutom så var det lätt för mig att få access och få höra. Dock är jag väl. medveten om att jag själv varit färgad av min förförståelse (just därför har kontakten med andra forskare på Handelshögskolan varit så viktig). Min grundsyn på organisationer är att det finns en formell och presenterbar bild och en informell och mer verklig. Den grundsynen talar för att empirin är datainsamling där det oreflekterade pratet ställs i fokus.

Att studera sin egen profession, som du har gjort Gunnar, innebär givetvis att ställas inför flera dilemman. Kan du ge exempel på fällor att se upp för (som tips till kollegor inom andra discipliner)?

GE: Tänk igenom din lojalitet. Du måste vara forskare och du får inte vara polis. Man får i själ och hjärta inte höra till polisyrket. Forskningen förutsätter en långt gängen objektivitet och lojalitet mot just forskningens kritiska granskning ...

 
Rolf, som har både intervju och observation, med betoning på intervjuer i avhandlingen  säg något om dina metodval:

RG: Jag delar Gunnars uppfattning att tränga bakom det först sagda. Att studera yrkeskulturer implicerar flera saker. Hit hör att söka information om förhållanden som kan avvika från de officiellt sanktionerade. Därtill ingår att belysa fenomen som möjligen inte är verbaliserade eller medvetna bland poliskollektivets medlemmar. Dessutom ville jag kunna dra slutsatser som kan generaliseras till ett större kollektiv av poliser än enskilda individer, arbetslag eller distrikt. Jag häller även med Gunnar om att observationen är en nödvändig metod vid studier av konkret polisarbete. Min huvudstudie bestod av observationer i kombination med kvalitativa längre djupintervjuer om 3-4 timmar vardera med en av dem jag åkt radiobil. Härvidlag frågade jag vidare kring vad jag sett och hört under observationerna. Jag konfronterade även mina informanter med andra observationer liksom andra intervjusvar.

RG: Jag anser att Gunnar är alltför kategorisk om observationens förträfflighet och att intervjun alltid bara presenterar medvetna och presenterbara sätt att tänka. Möjligen tänker du på den enkätliknande typen av intervju med korta frågor och svar. Men samtalet såsom i det terapeutiska dito kan ses som en modell för intervjusituationen. I det ljuset blir det svårt att säga att intervjun inte kan tydliggöra dolda processer såväl förmedvetna som omedvetna. Jag uppfattar at det bland poliser finns en ambition att upprätthålla en yttre fasad som skiljer sig från vad som giller "back stage".

GE: Eftersom den här yttre fasaden existerar så blir observationer särskilt viktiga, menar jag. Jag menar att det aldrig går att få fram det fullständigt fria samtalet på ett i förväg bokat möte.. En djupintervju som antas avslöja det dolda och det förmedvetna såväl som det omedvetna bygger på en frivillighet och en önskan hos personen att samtala. Jämför med klienten som besöker sin terapeut, vilket är frivilligt. Viljan och frivilligheten är väldigt viktig. Om viljan inte finns tror jag att det krävs en synnerligen god skicklighet hos intervjuaren. Exempelvis en terapeut . Lösningen heter multipla metoder.

RG : Jag håller med om att det ställs speciella krav för att få access till den inre polisvärlden. De flesta polisforskare beskriver hur väl mottagna de blir. Men för att få vara med om det interna samtalet eller vad Gunnar kallar småpratet krävs att man är känd som seriös vilket inkluderar att man inte uppfattas som alltför poliskritisk.

 
Oj, det låter spektakulärt även om jag kan förstå det. Men det skulle i förlängningen innebära att inga riktigt poliskritiska avhandlingar bli skrivna, därför att dessa forskare inte får access?

GE: Vänd på steken. För att få allmän access till människors inre krävs förtroende. Giltigt i polisvärld, journalistvärld, läkarvärld och säkert också i privata näringslivet. Vem blottar sig för dem man inte känner förtroende för...

RG: Sant som Gunnar säger, detta är inget unikt polisfenomen. Bland poliser finns en omfattande kritik mot den egna organisationen liksom mot kollegors sätt att bedriva sitt arbete. Men man uppfattar sig samtidigt som påhoppade av en orättvist kritisk omvärld. Därför finns en stark intern solidaritet mot utifrån kommande kritik. Däremot uppfattar jag inte att motståndet är starkt mot den som uppfattas vilja förstå vad polisarbete handlar om.
 
Eller i alla fall att forskare som mottas med skepsis får helt andra svar och uttalanden i sin databank.

GE: Så är det nog.. Den skicklige forskaren ser detta och ställer sig frågan "Vad finns inte i min empiri och varför ... Tidigare forskning kan hjälpa till med svar.

RG: Den som uppfattas som alltför kritisk utan att försöka förstå uppfattas som en gnällig "allmänhet" som bara klagar. Då får man de officiella svaren. Samma sak gäller när man inte har förtroende för hur svaren ska användas såsom i enkäter.
 
Båda har valt att studera poliser i yttre verksamhet, dvs patrullerande poliser. Gatans polis är ju nästan mytomspunnen. Är yrkesgruppen betraktad som "separat" - skild från samhället i övrigt?
 
GE: Tja ... det som gör gatans polis särskilt intressant är att deras arbete är ofantligt svårt att kontrollera. De arbetar ju i människors hem, på gator och torg. Där är ju inte deras chefer, och att i efterhand bena ut vad som hänt är ju inte så enkelt. Detta kombinerat med kollegialitet (uttryckt i vi-mot-dem-normer, normer om pålitlighet etc.) gör det hela spännande.

RG: Jag tror att det finns en rationell sida där polisarbetet är vilket jobb som helst. Men det finns även en irrationell sida där poliser uppfattas som allsmäktiga goda eller onda föräldrafigurer. Ömsom betraktas man som en allsmäktig räddare - bara polisen kommer ordnar sig allt - ömsom som en sträng avslöjare av egna moraliska brister och som en orättvis bestraffare. Utifrån den irrationella sidan riskerar man att uppfattas av omvärlden som skild från samhället i övrigt. För att slippa konfronteras med dessa projektioner även i privata sammanhang kan poliser välja att isolera sig. Det finns dessutom en risk att poliser om än omedvetet går på myten om den allsmäktiga polisen och därför ser sig som en utvald skara...

GE: Det är få yrkesgrupper som är omgärdade av så många uppfattningar från allmänheten som just polisyrket. Alla tycker något om polisen. Som polis landar man regelbundet i situationer som folk tycker är bra och dåliga.
En yrkesgrupp som är svår att leda, helt enkelt?

GE: Ja, det är svårt att leda eftersom det är svårt att på riktigt kontrollera vad som händer. Dessutom är arbetet fullständigt utlämnat till hur poliser tänker kring sitt arbete. Ledning av polisarbete kräver ständig vidareutbildning och närvarande (dugliga) chefer. Chefer som inte är kompisar eller administratörer utan som vägar sätta gränser även runt kaffebord ..

RG: Inte helt enkelt, men det är en yrkesgrupp som har att hantera olika typer av motstridiga förväntningar och samtidigt avgränsa arbetet så att man kan utveckla en yrkesidentitet. Möjligen kan man låtsas men det går inte att tillgodose alla förväntningar. Istället finns en intern kodex om vad som omfattar det "riktiga" polisarbetet vilket kortfattat kan beskrivas som reaktiv brottsbekämpning under dramatiska former. Men detta är en uppfattning om vad polisen ska göra som delas av andra samhällsgrupper.

 
Gunnar; du betonar småpratets betydelse för yrkeskulturen ...

GE: Det är i det informella småpratet det bestäms på riktigt hur saker ska vara. Det är dir informella ledare påverkar enormt mycket genom kommentarer som "fan, chefen begriper inte verkligheten ... ". Det är i småpratet poliser lär av varandra och det är där det bestäms hur poliser ska vara och tänka. Historier orm bra/dåliga poliser löper i småpratet och påverkar enormt.

Var kännetecknar poliskultur?

GE: Normer om förtroende, pålitlighet, vi mot dem osv. Normer som behövs för att hantera våld, men som samtidigt skapar en svårighet för insyn ...

R G: Jag använder begreppet yrkeskultur för att referera till att det i poliskollektivet utvecklas gemensamma sätt att tolka och agera i förhållande till den verklighet som är viktig för yrket. Detta kollektiva tänkande kan ses som ett yrkeskollektivs historiskt baserade erfarenheter av hur arbetet ska skötas. Inte sällan tar de karaktär av "förgivettaganden", uppfattningar som anses så självklara att man inte bryr sig om att fundera över dem...

 
Är det bara "en" kultur, eller finns det flera?

GE: jag menar att det finns en generell, men också lokala olikheter. De normer vi talar om är nog generella men lokalt finns förstås andra kompletterande normer.

RG: Utifrån min studie går det inte att tala om en enhetlig yrkeskultur. Istället varierar denna utifrån en rad faktorer såsom kön, ålder, arbetsuppgifter och geografisk placering. Jag föreslår en taxonomi i form av ett kontinuum mellan ett legalistiskt och ett autonomt idealtypiskt perspektiv. Kulturella drag hos det autonoma perspektivet är att se sig som beskyddare av en skötsam och mot polisen välvillig allmänhet där hotet kommer från buset dvs. vanemässigt kriminella och ordningsstörare som stör allmänheten. I detta perspektiv blir lagstiftningen ett av flera hjälpmedel som används när det gagnar men som man kan kringgå om det inte passar ens syften. Det legalistiska perspektivet däremot kännetecknas av ett underordnande av lagstiftning och officiella styrdokument. Slutligen identifierar jag skillnader i sätt att tänka mellan ett reflekterande och förändringsbenäget intellektuellt och ett konservativt mekaniskt-intuitivt förhållningssätt. I det senare generaliseras de kognitiva mönster som användes i det akuta ingripandet till dominerande former för omvärldsuppfattning. Häri ingår en misstänksamhet gentemot omvärlden, och en människosyn som utgår från enkla kategoriseringar, vilket leder till fördomsfullhet.

 
Kan sådana kulturella skillnader medverka till att hela arbetslag blir starkt präglade av specifika synsätt, såsom invandrarfientlighet?

RG: Det är fullt möjligt. Överhuvudtaget är det påfallande hur grupporienterad kulturen är. Arbetslag skaffar sig sin egen identitet som det gäller för nya medlemmar att anpassa sig till. Ibland kan det orsaka problem men ofta är den individuella ambitionen att "platsa" i arbetslaget för stark för detta.

 
Hur mycket tror ni att poliskultur skiljer sig mellan storstad och småstad eller landsbygd? Först Gunnar, som studerade polisarbete i storstad:

GE: Mer våld i storstad och därför mer "Vi mot dem" mentalitet .. .

 
Rolf, som studerat landsbygdspoliser på olika håll i landet:

RG: Min bild är att arbetsvillkoren bl a i termer av mindre chans till uppbackning av kollegor och större personkännedom i det mindre distriktet ledde till en mjukare polisroll och därmed till andra grundantaganden än de som utvecklas i det större
distriktet. Poliser i det stora distriktet kommer internt att relatera sig till andra och blir relaterad till som poliskollega och externt på motsvarande sätt som polis. För polisen i det mindre distriktet kom däremot även en rad andra identiteter att aktiveras. Utöver att vara polis är man dessutom Nilssons son, pojklagets tränare och Pelles pappa. Därmed skulle till skillnad från den åtminstone i yrkesutövningen mer isolerade stadspolisen den interna yrkeskulturen vara mindre tydlig men framför allt ha ett mer begränsat inflytande.

GE: Bra poäng. I småstäder är poliser inte bara poliser, utan har en relation till sin omgivning. Man kan gripa sin kompis eller vara hemma hos sin granne. På landsbygden är det också färre poliser, vilket innebär mindre möjlighet till backup från kollegor.

 
Rolf, du talar om "rävar", "hungriga" och "mätta" poliser. Förklara!

R G: Jag fann en påfallande överensstämmelse ifråga om föreställningar om hur man skulle vara i olika roller. "Räven" dvs nybörjaren förväntades vara "hungrig att hugga på jobb". Samtidigt ansågs han sakna den erfarne polismannens förmåga att sovra utifrån det "riktiga" polisarbetets ideal. Han uppfattades kunnig ifråga om lagstiftning men så angelägen att göra rätt att en situation kunde vara överspelad medan han funderade på vilket lagstöd han hade. Därefter kom den hungriga fasen. Då ska man fortfarande vara aktiv och engagerad men kunna sovra vad som är polisiärt intressant. Dessutom har man lärt sig hantera lagstiftningen så man "kan skriva sig fri" vid ev. regelbrott. Den mätta fasen kännetecknas av en minskad betoning av reaktiv kriminalitetskontroll till förmån för en bredare syn på polisarbetet vilket inkluderar sociala och brottsförebyggande uppgifter. Medan dådkraftighet var viktig i föregående fas präglas arbetet här av större försiktighet och eftertänksamhet.

 
Kan man av detta dra slutsatsen att "hungriga" poliser är mest effektiva i sitt arbete?

R G: Det handlar i sådana fall om vilket polisarbete man prioriterar. Hungriga poliser är ofta mest effektiva som "crimefighters". Men talar man om polisens fridsupprätthållande uppgift röstar jag för den mätte.

GE: Man kan diskutera vad mätta poliser egentligen är. I stora monopolorganisationer finns alltid utrymme för lata personer. I en god marknadsekonomi finns inte utrymme för lata... På Aftonbladet och Expressen kan man inte ha 3o lata journalister sittande i ett hörn, för då går man i konkurs.

 
Menar du att du har stött på så många "lata" poliser?

GE: Ja, massor. Om de sen är mätta eller lata - det är svårt att skilja på. Polisorganisationen är full av rädda chefer som inte vågar säga till. Jag menar att det finns outtalade normer som säger an lathet är okej.

R G: I min kategorisering är inte mätta och lata samma sak. De lata representerar ert tragiskt depressivt och alienerat förhållningssätt till arbetet. Snarare än individuella karaktäristika tror jag att den stora andelen lata kan analyseras i termer av strukturella faktorer i polisorganisationen. Till skillnad från Gunnar uppfattade jag att de sågs med förakt. Den mätte är mätt eftersom han inte är lika hetsigt "adrenalinstinn" utan mer eftertänksam.

 
Kan ni säga något om likheter och skillnader när det gäller roller, normer mm i yrkeskulturen mellan kvinnliga och manliga poliser?

GE: Det är tveklöst en manlig kultur. Manliga normer, vilket inte skiljer polisen från näringslivets topp till exempel ...

RG: Klassiska manliga ideal är fortfarande norm och yrkeskulturen kan beskrivas som en utpräglat manlig kultur. Samtidigt beskrevs att det var den ökade andelen kvinnliga poliser liksom äldre poliser i yttre tjänst som gjort att polisidealet blivit mjukare. En illegitim våldsanvändning som blivit mindre tolererad tillskrevs kvinnliga poliser. Även internt hade kvinnliga poliser bidragit till ett mjukare klimat. Ar polisutbildningen idag en tillräckligt bra förberedelse för polisyrket?

RG: Detta är en oerhört komplicerad fråga. Jag har vant borta från polisutbildningen under många är. Min erfarenhet kommer från polisutbildningen innan den reformerats. Polisutbildningens dilemma är att den ska lära ut hur arbetet ska skötas enligt officiella direktiv. Samtidigt visste polislärarna såväl som aspiranterna att det bara delvis fungerade så. Men det kan inte vara en officiell polisutbildnings uppgift att lära ut mer eller mindre illegitima praktiker såsom att tänja på lagstiftningen, i efterhand söka lagstöd för en åtgärd eller att använda lagstiftningen för andra syften än de avsedda. Däremot tror jag att det vore meningsfullt att öppet diskutera skillnaderna mellan officiellt och "praktiskt" polisarbete.

GE: Man tänker fel: "nu ska vi utbilda dem i tre är sen är de färdiga". Jag anser att poliser ska vara under kontinuerlig utbildning. Var fjärde vecka borde fortbildning ske. Ständigt.

 
Hur upplever ni polisernas intresse för fortbildning?

GE: Jag föreläser fem gånger i veckan. Vart jag än kommer så brukar folk vara intresserade. Inom polisen möter man alltid ett gäng som sitter med armarna i kors. Jag jobbade som polis i tio år, och var säkert också en av dem som satt med armarna i kors. Poliser tycker sig ha monopol över sitt eget arbete och att inga andra begriper vad som är rätt. Mycket av detta är omedvetet. Varför ramlade närpolisreformen ihop? Jo, därför att poliserna tyckte det var en dum ide. Men beslutet kanske inte bör ligga hos dem.

 
Slutligen en blick framåt: Vilken ytterligare forskning om polisarbete skulle ni vilja se?

GE: Allt! Polisen behöver beforskas!!! Men ska jag nämna något specifikt så är det en betoning på styrnings, lednings- och organisationsfrågor.
 
RG: Till skillnad från vad som gäller för mänga andra yrkesområden är forskning om polisarbete fortfarande begränsad. Jag skulle bl a vilja se mer forskning om kvinnliga polisstrategier, om landsortspoliser samt om den klyfta jag liksom Gunnar uppfattar mellan polisens ledningsskikt och verksamma poliser. Och gärna en studie om hur man lyckades med att totalt misslyckas med närpolisreformen.

 
"Hur man lyckas uppnå ett totalt misslyckade" - det låter som en bestseller. Men hjälper mer forskning, om polisen ändå inte tar den till sig? (ursäkta uppgivenheten ...)

RG: Återigen en bra fråga. Samtidigt måste vi fråga oss vad vi menar med polisen. Jag har träffat åtskilliga poliser liksom polischefer som söker kunskap. Samtidigt är det en del av polisorganisationens dilemma att vad man gör aldrig är tillräckligt. Det anses saknas resurser inom polisorganisationen, Däremot anses inte polismakten få växa sig för stark. Polisens medel ska åtminstone officiellt begränsas till vad som är acceptabelt utifrån mänskliga fri- och rättigheter. Ingen vill ha en polisstat. Därtill kommer att polisorganisationen styrs av utpräglade byråkratiska ideal. I likhet med andra byråkrater begränsas organisationen av att göra på rätt sett enligt officiella dekret snarare än att göra rätt saker. T ex att Polishögskolan inte ska syssla med forskning, lett till att man som den ledande polisutbildningen inte ens anser sig få samordna och sammanställa den forskning om polisarbete som bedrivs. Andra yrkesinriktade utbildningar har däremot egen forskning som ett kvalitetsmärke.
 
Dessutom är föreställningen om polisens trygghetsskapande funktion långt mer viktig än vad polisarbete i praktiken oberoende av resurser, någonsin kan uppnå. Därmed blir föreställningen om polisarbete viktigare än resultat. Detta leder i sin tur till en ambivalens till kunskap om hur polisarbete i praktiken bedrivs. Det blir därmed inbyggt i organisationen att man är obenägen att se vad som ligger under de stenar som lyfts. Denna ambivalens talar i sin tur för att skapa ett forsningscentrum om polisforskning som ligger utanför ämbetsverken, Rikspolisstyrelsen men även Brottsförebyggande rådet. I ljuset av detta är det dessutom anmärkningsvärt att man med hänvisning till tystnadsplikten stoppar all granskning gjord av fristående forskare. För att göra fältstudier bland patrullerande poliser krävs nämligen numera att man är i Rikspolisstyrelsens såld.