Retorisk praktik?

I början av nittiotalet antog den svenska regeringen "gender mainstreaming", eller jämställdhetsintegrering, som sin huvudstrategi för det jämställdhetspolitiska arbetet. Definitionerna av "mainstreaming" har skiftat, exempelvis är det inte alltid klart om detta ska uppfattas som ett mål eller ett medel, men att iden har något att göra med att integrera jämställdhet i alla övriga politikområden kan väl sägas stå helt klart. Det jämställdhetspolitiska arbetet bedrivs fortfarande mer eller mindre omfattande inom olika politiska sakområden. Den fråga som står i centrum för mitt intresse är vad som egentligen ska integreras genom strategin "mainstreaming" när betydelsen av jämställdhet är både oklar och motsägelsefull.

Regionalpolitiken kan betraktas som ett fält där nationella politiska intentioner möter lokala politiska praktiker på en mellannivå som utvecklas till att bli allt mer betydelsefull, inte minst i ett EU perspektiv. Detta politikområde kan också betraktas som omfattande i betydelsen att det inbegriper en mängd andra fackpolitiska områden - från infrastruktur- och näringspolitik till utbildning och offentligt service. Sammantaget ser jag regionalpolitiken som ett intressant policyområde för analys av hur "mainstreaming" eller integrering av jämställdheten tar sig uttryck. Vad har jämställdhet getts för betydelse i regionalpolitiken under de senaste åren? Viket är det problem som ska lösas genom att inkludera "jämställdhet" i regionalpolitiken? Som forskare menar jag att det är centralt att analysera hur jämställdhet produceras och fylls med olika innehåll i olika kontext. I ett forskarperspektiv blir jämställdhet alltså det som forskaren studerar, ett empiriskt fält och inte ett analysverktyg för att "mäta" situationen för kvinnor och män i dagens samhälle.

MÅLET ÄR TILLVÄXT

Som en del i denna process gav staten också direktiv om nya former för det politiska arbetet på regional nivå - art arbetet i högre grad ska ske i så kallade partnerskap. Detta skulle ge både ökad effektivitet och förbättra den regionala demokratin. Till partnerskapen inbjöds olika aktörer - privata och offentliga - men även aktörer från den så kallade ideella sektorn. I de statliga direktiven framhölls särskilt vikten av att inkludera representanter från näringslivet i de regionala partnerskapen. Även intresseorganisationer och andra lösa grupperingar av medborgare kunde och borde dock enligt regeringen få ta plats i dessa.

I regeringens egna utvärderingar av de tre första årens tillväxtavtal är skrivningarna liknande när det gäller arbetet med de horisontella målsättningarna. Både integreringen av ekologisk hållbarhet men framför allt jämställdhet beskrivs som ett svårt arbete som kräver både ökad kunskap och användbara metoder, ett arbete som ännu inte lyckats. Jämställdhet görs till ett problem som handlar om bristande kunskap både om vad jämställdhet "är" och hur partnerskapen ska arbeta för dess integrering.

I och med den regionalpolitiska propositionen 2001/02: "En politik för tillväxt och livskraft i hela landet" förändrades delvis målen för regionalpolitiken, inte minst genom att politikområdet som sådant förändrades till regional utvecklingspolitik, och hållbar tillväxt genom hållbar utveckling blev politikens målsättning. Hållbar tillväxt definierades som bestående av tre dimensioner, en ekonomisk, en social och en ekologisk. I motsats till tidigare, då hållbar ekonomisk tillväxt skulle genomsyras av jämställdhet och ekologiska hänsyn, breddades istället själva tillväxtbegreppet. Aspekter som delaktighet och inflytande, utbildning och social och kulturell mångfald samt kvinnors och mäns lika förutsättningar skulle alla rymmas i den sociala dimensionen. Det problem som skrevs fram i propositionen, som politiken alltså var tänkt att lösa, var bristen på utveckling och tillväxt.

Vid en granskning av propositionen är det svårt att få någon klar bild av vad en integrering av jämställdhetsperspektivet betyder i det praktiska arbetet. Språket är för det mesta "könsblint", liksom i de utvärderingsrapporter som tidigare nämndes. I det kapitel som behandlar åtgärder för att främja regional utveckling i hela landet är följande punkter listade som centrala:

I. Starkare regioner och kommuner
2. Kunskap och kompetens
3. Stärkt företagsamhet och ett utvecklat entreprenörskap
4. Lokal utveckling och attraktivare livsmiljöer
5. En god servicenivå

 
UNDER PUNKT TVÅ finns ett avsnitt om resurscentra för kvinnor och ett avsnitt om integration och mångfald. Under punkt fyra finns ett avsnitt om särskilda satsningar på kvinnors och invandrares företagande. Under punkt fyra finns ett avsnitt om ett samiskt informationscenter. I övrigt talar texten om invånare, människor. Ingenstans i texten går det exempelvis att hitta skrivningar om manligt entreprenörskap. När texten inte är "könsblind" är det med andra ord kvinnor som lyfts fram. Vid ett par tillfällen nämns samer som en grupp med "särskilda intressen" och "särskilt behov av stöd". I övrigt är dimensionen etnicitet/ras underordnad normaliserande uttryck som invånare. När kvinnor nämns är det främst för att de är i behov av stöd, vilket ger kvinnor en position som avvikare. Det förekommer även särskilda skrivningar om "ungdomar" och "invandrare" - kategorier som alltså också konstrueras som avvikande i relation till den outtalade normen. Frågor om kön och etnicitet blir reducerade till ett fåtal särskilda satsningar på "behövande grupper" såsom kvinnor och invandrare.

Min tolkning är att den sociala dimensionen, i motsats till den ekonomiska, stannar på en mer abstrakt nivå och aldrig riktigt "når ner till" åtgärdsförslagen. När politikområdet regional utvecklingspolitik introduceras i propositionen betonas vikten av att integrera jämställdhet. När det sedan är dags för en genomgång av övergripande mål och strategier skrivs vikten av att se till både kvinnor och män in i slutet av vissa resonemang. De strategier och åtgärdsförslag som propositionen sedan redovisar inbegriper ett fåtal särskilda satsningar på "svaga grupper" som kvinnor, invandrare och ungdomar. Att jämställdhet "i sig" skulle kunna vara en målsättning, en målsättning som på något sätt skulle kunna rubba det ekonomiska tolkningsföreträdet, görs till något otänkbart.

DEN AVPOLITISERADE POLITIKEN

"Insikten om och förståelsen av behovet att hantera frågor om hållbarhet mer strategiskt har enligt samordnarna ökat under tillväxtavtalsperiodens gång. Majoriteten av länen har angivit att perspektiven för jämställdhet, miljö och integration, stärkts i tillväxtarbetet under 2003."

Vad detta mer konkret betyder går inte att utläsa ur rapporten. Min tolkning är att jämställdhet fortfarande görs till ett problem som handlar om bristande kunskap, och som alltså kan lösas med kunskapshöjande åtgärder. Vilken typ av kunskap som saknas står dock inte alls klart. I en annan skrift om tillväxt som regeringen presenterade under våren 2004, "Målet är hållbar tillväxt. Lokala och regionala processer och samarbeten", går det att läsa förhållandevis mycket text om betydelsen av jämställdhet i tillväxtarbetet. I en intervju säger planeringsdirektören vid en av landets länsstyrelser: "Vi vill uppmuntra kvinnor att ta för sig av det utbud som finns på arbetsmarknaden och inom näringslivet."

Det är viktigt att understryka att jag inte menar att det är något "fel" i sig att stödja exempelvis kvinnors nyföretagande. Jag är övertygad om att sådana projekt kan vara mycket "lyckade", inte minst för de kvinnor som deltar. Det som är centralt i min analys är dock att integrering av jämställdhet görs till särskilda satsningar på kvinnor och att kvinnor och kvinnors (brist på) handlande görs till det problem som politiken syftar till att lösa. Genom att presentera kvinnor, och till en viss del även invandrare, ungdomar och samer, som en avvikande grupp som idag inte klarar av att anpassa sig till hur den regionala utvecklingspolitiken bör fungera, lämnas denna politik i sig oproblematiserad. Tiina Rosenberg menar i sin bok "Queerfeministisk agenda" att normaliter byggs upp genom uteslutning av avvikelser från normen samt att dessa avvikelser normaliseras genom assimilering. I linje med dessa resonemang menar jag att den "normala" regionala utvecklingspolitiken och dess aktörer byggs upp genom att avvikarna - kvinnorna, invandrarna, samerna och ungdomarna - både pekas ut som avvikare och samtidigt stöttas för att kunna bli en del av normen. Detta görs möjligt inte minst genom att jämställdhet inte definieras som ett övergripande problem utan presenteras som en självklar vision.

Det jämställdhetspolitiska området är ett område med få problemformuleringar och många visioner. Det är också ett område där samarbete och kompletteringstankar dominerar på bekostnad av analyser utifrån ett maktperspektiv. Även området regional utvecklingspolitik präglas i hög utsträckning av avpolitisering i betydelsen att det i politikens former, och innehåll, i stor utsträckning saknas möjligheter att hantera motsättningar mellan olika aktörer. Den dominerande förståelsen av hur hållbar tillväxt ska skapas är att detta ska ske genom samarbete, att det privata näringslivet framför allt är ägare av "de rätta lösningarna" samt att om alla parter drar åt samma håll kommer alla också att gynnas av utvecklingen. Det finns inga konflikter mellan olika grupper att hantera i partnerskapet. Med andra ord är det svårt att hitta någon "politik" i detta politikområde, om politik definieras som motsättningar, något som även gäller integreringen av jämställdhet.

Maria Wendt Höjer lyfter i sin avhandling Rädslans politik fram tre kriterier för att en fråga ska vara politiserad; att den artikuleras på den offentligapolitiska arenan och därmed görs möjlig att förhandla om, att den formuleras i termer av kollektivitet, som gemensam i motsats till enskild, samt att den formuleras i termer av konflikt, det vill säga som motsättning eller skilda intressen mellan könen. I relation till Maria Wendt Höjets definition av politisering är det tydligt att även om jämställdhet finns på den regionalpolitiska dagordningen som fråga, presenteras fältet inte på något sätt som innehållande motstridiga intressen eller konflikt, Snarare kan man säga att jämställdhet i princip inte presenteras som något problem överhuvudtaget. Visserligen kan Wendt Höjers krav på kollektivitet sägas vara uppfyllt eftersom jämställdhet inre görs till någon enskild eller privat fråga. Samtidigt görs jämställdhet till en fråga som berör kvinnor, inte män. Kanske kan det övergripande problemet med denna avpolitisering vara beteckningen jämställdhet i sig? Kan kön politiseras genom jämställdhet när jämställdhet betecknar en vision och inte ett politiskt problem?

Vad är det som integreras när jämställdhet ska finnas med i alla politikområden? Går det överhuvudtaget att integrera en konfliktdimension, eller tenderar integreringen av "jämställdhet" att reproducera den rådande könsordningen?