Språklig komplexitet

Man kan naturligtvis tänka på lite olika saker när man talar om komplexiteten hos ett språk. Bertrand Russell sa en gång att hur vältaligt en hund än skäller, kan den aldrig berätta att dess föräldrar var fattiga men hederliga. Det här är en ganska träffande karaktäristik av det som skiljer ett mänskligt språk från många andra former av kommunikation, till exempel den som hundar använder sinsemellan eller med sina mänskliga ägare. Det "språk" som du och din hund kommunicerar med är klart mindre komplext än det du använder med andra människor framför genom att det har mycket mindre uttryckskraft: det är betydligt färre saker man kan säga till varandra. Om också olika mänskliga språk skiljer sig åt ifråga om uttryckskraft är en kontroversiell fråga, som vi inte behöver ta ställning till här, eftersom det som jag tänker tala om i första hand är någonting annat: inte komplexiteten i vad man säger utan i hur man säger det. Med andra ord handlar det om komplexiteten i relationen mellan innehåll och uttryckt.

En orsak till att mänskliga språk som svenska och japanska har större uttryckskraft än t ex hundars och katters sätt att kommunicera är att vi kan kombinera ord med varandra till ett i princip obegränsat antal komplexa uttryck. Varje språk tillhandahåller ett antal sätt att kombinera ord och uttryck som vi kan kalla grammatiska konstruktioner. För varje konstruktion finns en uppsättning regler som bestämmer hur det komplexa uttrycket ska se ut (ungefär som ett recept, eller en instruktion för att sätta ihop en IKEA-bokhylla). De här reglerna kan vara mer eller mindre komplexa, och det är den sortens komplexitet som nu intresserar oss. För att ta ett konkret exempel: både i svenska och engelska kan man sätta ihop ett adjektiv med ett substantiv. Vi kan sätta ihop "vit" och "snö" till "vit snö" eller "white" och "snow" till "white snow". Men medan adjektivet "white" på engelska alltid ser likadant ut måste vi på svenska välja mellan "vit" och "vitt", beroende på vilket substantiv som följer: "vit snö" men "vitt pulver". I just detta fall skiljer sig svenska och engelska genom att reglerna för den svenska konstruktionen är mer komplexa än reglerna för den engelska.

Man kan teoretiskt tänka sig ett språk där det inte alls finns några regler för hur en kombination av ord får se ut. Antag till exempel att man lämnar meddelanden med hjälp av kylskåpsmagneter, och att man får placera magneterna hur som helst på kylskåpsdörren:
                            
        tre

 
hekto                             korv

Det här fungerar så länge strukturen hos yttrandet är någorlunda enkel, men vi råkar snart in i tolkningssvårigheter om vi inte får reda på vilka ord som hör ihop:

I talspråket ser det annorlunda ut, eftersom vi är tvungna att säga orden efter varandra, och ordföljden ger oss ett naturligt sätt att markera vilka ord som hör ihop med vilka. Men ordföljden begränsas också av grammatiska regler. Orden "tre", "hekto" och "korv" kan teoretiskt ordnas på sex olika sätt men endast en av dem är grammatisk i svenskan:
 
korv hekto tre                                                             
tre hekto korv
hekto tre korv 
hekto korv tre
tre korv hekto
korv tre hekto

Sådana ordföljdsregler minskar talarens frihet och gör språket komplexare (beskrivningen blir längre). Det är också mycket vanligt att en grammatisk konstruktion kräver att man sätter in gran matiska markörer. På engelska säger man t ex helst "a pound of sausage" "ett pund korv" snarare än "a pound sausage". Prepositionen of som egentligen betyder 'av' har här ingen motsvarighet i svenska utan kan sägas fungera som en grammatisk markör tör den här konstruktionen. Man kan alltså hävda att engelskan är mer komplex än svenskan på denna punkt. Men både ordföljdsregler och regler som sätter in markörer som of får sägas representera en relativt godartad form av komplexitet, eftersom de gäller generellt för en konstruktion. Värre blir det när vi inför vad jag ska kalla icke-linearitet. En konstruktion kan sägas vara linjär när den kan beskrivas som en kedja av enklare uttryck som inte påverkar varandra. Allt annat är ickelinjärt. Följande svenska uttryck illustrerar icke-linjaritet:
 
en liten man: två små män

När vi byter ut "en" mot "två" här, måste vi sätta adjektivet liten och substantivet mani pluralis (flertalsform). Pluralis markeras oftast med en ändelse, som i "bil: bilar", men för att få pluralis av "man" ändrar vi stället vokalen i ordstammen frän a till ä. För att få pluralis av "liten" gör vi något ännu radikalare: vi byter ut stammen helt. Den som inte kan svenska skulle inte kunna gissa att "liten" och "små" har något med varandra att göra. Till skillnad från bilar, där man kan säga att den sista delen, ändelsen er, markerar pluralis, kan man i "män" och "små" inte peka på någon särskild bit ("delsträng") av uttrycket som fungerar som pluralismarkör. Detta är en stark form av icke-linearitet; en något svagare får vi ett fall som "son:söner", där vi visserligen kan identifiera en pluralhändelse "-er" men där det dessutom sker ert vokalbyte i stammen.

 
EN POPULÄR TEORI om språkförändring går ut på att den kan förklaras genom en strävan att göra språket så enkelt som möjligt. Det här rycks få stöd i att de moderna europeiska språken verkar ha en "enklare" grammatik än äldre språk som latin och fornnordiska. Vad teorin uppenbarligen inte kan förklara är hur språk blir komplexa till att börja med. Vi måste alltså fråga oss: hur uppstår grammatisk komplexitet?
 
De historiska processer som ger upphov till grammatisk komplexitet kan sammanfattas under namnet "grammatikalisering". Denna term avser oftast en utveckling frän "lexikala" ord till grammatiska markörer. För en svensk är det inte svårt att gissa att det engelska hjälpvettet "will", som markerar futurum (framtidstempus), en gång har varit ett vanligt verb med betydelsen "vilja". På liknande sätt har verbet "go" i engelska "I'm going to write a letter" eller kommer i svenska "Jag kommer att skriva ett brev" en gång faktiskt fungerat som konkreta rörelseverb: 'jag går (kommer) för att skriva ett brev'. Som ett ytterligare exempel på hur ord kan grammatikaliseras kan man ta ord för "alla", som kan få funktionen av en pluralmarkör. Så betyder på en del engelska dialekter "you all" inte längre "ni alla" utan helt enkelt bara "ni".
 
Egentligen handlar grammatikalisering inte bara om grammatiska markörer uppstår •utan om hela konstruktioner utvecklas. Vi kan som exempel ta uttryck för ägande. På flera europeiska språk har äldre genitivkonstruktioner som "i Pers bok" ersatts av konstruktioner med prepositioner som i norskans "boka til Per" eller franska "le livre de Pierre". Man kan då säga propositionerna har grammatikaliserats, men det är bara en del av historien.
 
När ett ord eller uttryck får en grammatisk funktion händer oftast också en annan sak - det reduceras till formen: "going to" uttalas "gorma" och "you all" blir "y'all". "Kommer att" hette en gång "kommer till att" (som man fortfarande säger på danska och norska) och idag finns en klar tendens att reducera det ytterligare till "jag kommer skriva" ett brev.
Det är bland annat just sådana reduktionsprocesser som kan ge upphov till icke-linearitet. Om vi försöker rekonstruera ursprunget till formen "män" kan det se ut ungefär så här:
 
mann-iz > männ-iR> männ-R> män

Den första formen "manniz" är hur "män" kan tänkas ha hetat någon gång på urgermansk tid (för 2000-2500 år sen). Det viktiga som har hänt sedan dess är två saker. Till att börja med förändrades vokalen i stammen från a till ä - detta är en naturlig assimilationsprocess som innebär att stamvokalen anpassade sig så att den kom att uttalas mer likt ändelsevokalen i. När detta hade hänt försvann så småningom ändelsen helt. Men det intressanta är att den lämnade ett spår efter sig, eftersom stamvokalen fortsatte att vara ä. Lingvisten Ian Matisoff kallar denna process för cheshiri.sering. Cheshirekatten i "Alice i Underlandet" försvann inför ögonen på Alice, men innan den försvann helt kunde man fortfarande se dess grin. "Grinet" är alltså här förändringen av vokalen i stammen. Cheshirisering har ganska stor betydelse eftersom det gör att grammatisk information kan bevaras trots att formerna reduceras ganska radikalt. Vi kan ta adjektiv i franska som exempel. Franska adjektiv skiljer mellan maskulina och feminina former: i skriftspråket har de feminina formerna ändelsen "e", men i talspråket uttalas den vanligen inte. Trots detta kan man på många adjektiv, i synnerhet de vanligaste, ändå höra skillnaden mellan maskulinum och femininum. Till exempel uttalas de två formerna "chaud" och "chaude" "varm" [_o]och [ _o:d]. Går man sedan tillbaka tvåtusen år så motsvaras de franska orden av latinet "calidum" och "calidam". Fast man alltså helt har tappat bort två av tre stavelser frans ändå skillnaden mellan maskulinum och femininum kvar. Men samtidigt har systemet blivit mer komplext: det är svårare att förutsäga hur den ena formen ser ut om man känner till den andra. Adjektivet "beau" [bo] "vacker" rimmat. i talspråket på chaud men femininformen ser helt annorlunda ut: 'belle" [b-l].

 
VARFÖR HÄNDER NU allt detta? Det är något som forskarna inte helt har blivit på det klara med. Vi kan till att börja med konstatera att gamla konstruktioner ersätts med nya, men det är inte alls självklart varför. Man tänker sig ofta att nya konstruktioner uppstår därför att det finns ett visst uttrycksbehov, men en sådan förklaring fungerar ofta dåligt. Ofta dyker en ny konstruktion upp fast det finns en annan i språket med samma funktion. Till exempel kan man i engelskan säga både "John's book" och "the book of John" och båda konstruktionerna har funnits där mycket länge. En sak som brukar framhållas är att nya konstruktioner oftare är mera explicita och tydligare än de gamla. En populär teori går ut på att grammatikalisering är resultatet av en kamp mellan två krafter: strävan efter tydlighet och strävan efter bekvämlighet, där den senare leder till att uttrycken efter hand reduceras, till den grad att de så småningom blir oanvändbara och måste ersättas med nya. Jag tror emellertid att en riktigare beskrivning av varför uttryck reduceras är att man strävar efter en balans mellan informationsinnehållet i det man säger och den energi som man lägger ner på att säga det. Nya uttryck och konstruktioner tenderar att vara onödigt "omständliga" eller "redundanta" och blir därför efter hand förkortade, men begripligheten sätter i allmänhet en gräns för hut mycket de kan reduceras.

Man kan då formulera om iden om kampen mellan tydlighet och bekvämlighet som en strävan att uppnå en lagom grad av redundans. Det är ju så att redundans inte bara är någonting negativt: meddelandet måste innehålla en viss redundans för att gå fram för att kompensera den information som försvinner på vägen. Det här ger oss också eventuellt en förklaring till det som annars ter sig rätt gåtfullt: varför gör vi oss inte av med sådana till synes uppenbart redundanta saker i språket som genushöjning (svenska vit:vitt och franska chaud:chaude)? Mera allmänt, vad är grammatisk komplexitet bra för? Svaret skulle vara som följer: redundans kan vara mer eller mindre "smart". Med "smart redundans" menar jag då något som ger oss en koll på att vi har uppfattat meddelandet rätt. Ett exempel skulle vara de kontrollsiffror som finns i personnummer och bankkontonummer. Kontrollsiffran innehåller ingen egen information utan räknas ut genom en särskild formel från de övriga siffrorna. Om någon siffra har blivit fel upptäcker datorn detta genom att kontrollsiffran inte stämmer. Grammatiska markörer som genusändelser skulle kunna ha en liknande roll.
 
Men om det nu är så, varför saknar en del språk (som engelskan) genusböjning på adjektiv? Mera allmänt - det verkar vara så att det finns språk som har väldigt lite av alla de saker som jag har nämnt här som exempel på grammatisk komplexitet. Om grammatisk komplexitet har en viktig funktion att fylla, borde den då inte vara jämnt fördelad bland språken?
 

DET ÄR FAKTISKT en ganska vitt spridd uppfattning att alla språk i grunden är lika komplexa att enkelhet på ett område uppvägs av komplexitet på ett annat. Det här stöds egentligen inte av några ordentliga kalkyler. Det som uppenbarligen varierar mest mellan olika språk är det som vi kallar morfologi eller ordens inre struktur. Det finns "isolerande" språk som i stort sett helt saknar det vi kallar böjning (vietnamesiska är standardexemplet). Detta kan kontrasteras mot "polysyntetiska" språk där ett enda verb kan ha hundratusentals, kanske miljontals former (som en del inhemska nordamerikanska språk). Om alla språk är lika komplexa skulle man vänta sig att vietnamesiskan skulle vara oerhört komplex på andra nivåer, t ex i syntaxen (satsstrukturen), men det är knappast fallet. Under alla förhållanden borde vi kunna förklara hur variationerna i ordstrukturens komplexitet har uppkommit.
 
Det finns nu en särskild grupp av språk som liknar vietnamesiskan genom att ha väldigt lite eller ingen alls komplexitet ifråga om ordens inre struktur, nämligen kreolspråken. Beteckningen användes först för de språk som uppkom på slavplantagerna framför allt runt Karibiska havet men har utvidgats till andra språk med en liknande historia. Enligt traditionellt sätt att se har kreolspråken utvecklats ur pidginspråk, d v s förenklade språk med ett ordförråd huvudsakligen hämtat från de europeiska kolonialspråken, som användes i kommunikationen mellan slavar och slavägare. Kreolspråken skiljer sig från pidginspråken genom att de har blivit modersmål för sina talare, dvs. ättlingarna till slavarna. Mycket är oklart i den här processen men med en grov förenkling kan man säga att den här processen har lett till att de europeiska språkens ordförråd har förts över till kreolspråken men att grammatiken har tappats bort på vägen. Om ett språk har låg grammatisk komplexitet, skulle detta alltså kunna förklaras med att det för en inte alltför lång tid sedan undergått en liknande process. Språket har helt enkelt inte haft tid att utveckla komplexiteten.
 

KONSEKVENSEN AV DET HÄR resonemanget blir att strävan mot enkelhet inte alls är en lika naturlig faktor i språkförändring som man ofta har trott. Tvärtom verkar det snarast som om ett språk som så att säga lämnas åt sig självt kommer att gå mot större komplexitet (åtminstone upp till en viss nivå) och an komplexiteten kan vara förvånansvärt stabil. När ett språk överförs från en generation modersmålstalare till nästa, sker detta med nästan perfekt precision, vilket gynnar stabiliteten. Ett exempel på stabilitet är de starka verben i svenskan och andra germanska språk (dricka:drack:druckit). Det här systemet har flertusenåriga anor och visar trots alla påståenden inga större tecken på att vackla i sina grundvalar. Ett annat är genusböjning, som brukar framhållas som ett av de mest onödiga påhitten i grammatiken, men som ändå har bevarats i de flesta språk i den indoeuropeiska språkfamiljen. Starka verb och genusböjning kan inte uppstå över en natt utan har en lång utvecklingskedja bakom sig - jag kallar detta för grammatisk mognad - men när de väl har uppstått försvinner de inte så lätt.
 
Enligt detta sätt att se hotas stabiliteten i ett grammatiskt system allvarligt först i intensiva kontaktsituationer där det finns ett stort antal andraspråkstalare som inte klarar av att lära sig de mera komplexa delarna av grammatiken. Vi vet till exempel att de moderna västeuropeiska språken i stor utsträckning har gjort sig av med sådant som kasusböjning som fanns i t ex latin och fornnordiska. I nordvästra Europa är det till exempel tydligt att kasusböjningen har försvunnit hos de språk som talas längs Nordsjöns och Östersjöns kuster, medan den behållits i mera avlägsna trakter som Island och delar av norra Skandinavien (t ex i älvdalskan). Jag började artikeln med att göra en distinktion mellan "svår" och "komplex". Här ser vi hur just det faktum att ett språkligt fenomen kan vara olika svårt för en vuxen andraspråksinlärare och ett barn som lär sig sitt modersmål kan tjäna som förklaring till förändringar av grammatisk komplexitet.