Starka forskningsmiljöer - utarmning eller styrketår?

Det nya på senare tid är att beslutsfattare, finansiärer och lärosäten runt om i världen blivit allt mer aktiva i att själva försöka driva fram dessa högalstrande miljöer, gärna under beteckningen Centers of Excellence. I praktiken innebär det stora anslag, förlängda anslagsperioder och en inriktning mot större, mer heterogena grupper med så kallad "kritisk massa".

Jämfört med andra länder har de svenska satsningarna på starka forskningsmiljöer (den numera etablerade svenska termen) hittills varit begränsade. Även om finansiärer som VINNOVA och Stiftelsen för strategisk forskning, SSF, stött olika former för "strategiska centra" en tid, är det först i år som det verkliga genombrottet skett.
 
- Det finns ett starkt tryck från många håll, inte bara inom Sverige, att vi ska göra fler koncentrerade satsningar. Det är något Vetenskapsrådet måste hantera, säger Torsten Persson, professor i nationalekonomi vid Stockholms Universitet och ledamot i Vetenskapsrådets styrelse.

- Samtidigt är det klart att så här stora anslag drabbar den redan idag allt för låga beviljningsgraden för vanliga projekt. Vi har tydligt sagt till regeringen att forskningsmiljöer inte kan prioriteras om vi inte får betydligt större medel i kommande forskningsproposition.

 
REKTORN VID Uppsala Universitet, Bo Sundqvist, som också är tillträdande ordförande i SUHF, menar att satsningar på "excellens" är. nödvändiga, inte minst för att hindra att svensk forskning fortsätter att tappa i internationell slagkraft. Vad som däremot bekymrar honom är finansiärernas "flockbeteende".

- Man tar sig för pannan! Alla springer åt samma häll samtidigt. Jag undrar hur man ska klara koordineringen så att man undviker överlapp mellan olika finansiärer.

Dessutom anser han att det hela sker i bakvänd ordning.

- Om satsningarna ska lyckas behövs stöd från lärosätena i form av pengar, infrastruktur, utbildning mm. Därför borde högskolorna ha involverats på ett tidigt stadium så man kunnat
bedöma hur de olika projekten passar in i deras långsiktiga, strategiska planering. Annars blir det i förlängningen råden som bestämmer forskningens inriktning medan högskolorna utvecklas mot forskarhotell.
 

BAKOM UPPSVINGET för de nya anslagsformerna ligger till stor del tämligen handfasta motiv. I en tid av allt hårdare internationell konkurrens är risken stor att ett land förlorar sina mest framstående forskare om det inte kan erbjuda ordentligt med forskningstid och resurser. Inom flera områden kräver spetsforskning tillgång till allt mer avancerad och dyrbar utrustning. Skrivelser från Vetenskapsrådet och andra finansiärer antyder också en slags nyvaken insikt om att den otrygghet som de senaste årens accelererande anslagskarusell fört med sig inte har varit till gagn för det vetenskapliga utfallet.
 
Samtidigt är det tydligt att det även finns förhoppningar om att de strukturer som byggs upp ska hjälpa till att peta i en högre växel i fråga om kreativitet och förnyelse. I perspektivförskjutningen från enskilda forskare/projekt till miljöer - liksom i talet om kritisk massa, mångdisciplinära kluster osv.  ligger föreställningar om att denna typ av satsningar ska kunna generera ett vetenskapligt mervärde.

En oundviklig fråga blir därför: Går det att med medvetna och riktade satsningar skapa denna typ av dynamik? Eller är det en forskningspolitikens alkemi man ägnar sig åt? Finns rentav risken att forskare börjar se miljön som den viktigaste faktorn bakom vetenskaplig och karriärmässig framgång?

 
MARIE DEMKER, professor i statsvetenskap vid Göteborgs Universitet och ledamot i Vetenskapsrådets ämnesråd för humaniora och samhällsvetenskap, hör till dem som ser problem med forskningsfinansiärernas tilltagande fixering vid miljöer. Risken är stor, anser hon, att det skapas en incitamentsstruktur som leder till att artificiella miljöer byggs upp där det inte är vetenskaplig motiverat.

- Jag saknar en noggrann analys av vad man vill uppnå och vilka typer av stöd som faktiskt är bäst lämpade inom olika kunskapsområden. Inom HS-området kan de allra flesta framgångsrika miljöer reduceras till enskilda seniora forskare med många doktorander. Vi skulle vara mer betjänta av bättre stöd till sådana personer, gärna i kombination med åtgärder för att höja kvaliteten på doktorandutbildningen.

Lika skeptisk är inte Christer Ahlberger, professor i historia och dekanus vid historisk-filosofiska fakulteten vid Göteborgs universitet. Att humanistiska forskare ofta är "solister" är viss mån en traditionsfråga, menar han. Men incitament till samarbete, inte minst över fakultetsgränserna, skulle kunna vara nyttigt för forskningens utveckling.

- Jag ser en utmaning för oss humanister att hitta nya problemområden som förenar humanistiska och samhällsvetenskapliga perspektiv med naturvetenskapliga, exempelvis inom bebyggelseforskning, utbildningsvetenskap eller kognitionsforskning. Samtidigt är det viktigt att inte alla samlas kring teman utan att man bevarar bredden, inte minst eftersom mycket av nytänkandet hos oss sker i periferin. Det finns också en väldig ämnesmässig spridning som gör att all humanistisk forskning inte passar för att bedrivas i miljöer.

 
PROFESSOR ESKIL WADENSJÖ, dekanus vid samhällsvetenskapliga fakulteten vid Stockholms universitet, anser att man bör betrakta Vetenskapsrådets satsning, åtminstone för HS-vetenskapernas del, som ett experiment.
 
- På kort sikt kan det vara väl använda pengar. Starka etablerade miljöer har ofta bättre kapacitet att omsätta medel i bra forskning. Men när det handlar om att hitta de unga forskare som kan bli kärnan i morgondagens starka miljöer tror jag att förutsättningarna att hitta dem är större på den lokala rivan. Därför är det viktigt att satsningar på starka forskningsmiljöer inte sker på bekostnad av stärkta fakultetsanslag.

Enligt Eskil Wadensjö finns det områden inom den samhällsvetenskapliga forskningen som definitivt vinner på att flera personer arbetar relativt tätt tillsammans.
 
- Ett exempel kan vara forskning som utgår. från en stor databas, där forskarna ofta kan dra nytta av varandras resultat.

Även Torsten Persson ser områden där svensk samhällsvetenskaplig forskning skulle vinna i styrka om resurserna koncentrerades mer. Som exempel nämner han sociologi och psykologi, ämnen där Sverige har en stark tradition men där forskningen är förhållandevis utspridd, Ett annat exempel är den egna disciplinen, nationalekonomi.
 
- Jämför man en typisk svensk ekonomiinstitution med hur det ser ut vid Europas bästa institutioner, exempelvis vid London School of Economics eller University College i London, är det skilda världar. Det är betydligt större forskargrupper, med en helt annan dynamik, säger Torsten Persson.
 
En logisk konsekvens när resurser koncentreras på ett ställe är att de glesas ut på andra. En ökad tonvikt på starka forskningsmiljöer lär sålunda driva på den utveckling mot profilering inom det svenska högskoleväsendet som mänga anser vara både önskvärd och rentav nödvändig. Bo Sundqvist tror dock inte att det behöver betyda att de stora universiteten mutar in all spetsforskning och bara lämnar smulorna åt övriga högskolor.

- Jag tycker att det är sympatiskt att man utlyser anslagen i konkurrens, så att alla har möjlighet att ta del efter förmåga. För en del finansiärer tror jag att det till och med kan vara positivt om det är en liten högskola som söker Samtidigt ska man inte förneka att stora etablerade universitet har en fördel på många områden.

 
PÅ MITTHÖGSKOLAN, Som från årsskiftet erhåller rätt att kalla sig universitet, finns redan ett antal så kallade "forskningsprofiler" med mångvetenskaplig inriktning. Inom HS-området finns två, ett benämnt Välfärdssamhällets utmaningar, ett annat kallat Kulturarv och demokratiutveckling.

Men även om det är tänkbart att dylika profiler skulle kunna utvecklas till starka forskningsmiljöer i framtiden, kan det vara en "mixed blessing" att i ett tillväxtskede satsa alltför mycket på profilområden. Det menar Yngve Mohlin, docent i statsvetenskap och ordförande i Mitthögskolans områdesnämnd för humanvetenskap.
 
- Det kan vara frestande, men jag tror att det är viktigare att satsa på att förstärka kompetensen inom de rena ämnesområdena. Annars är risken är stor att man förlorar duktiga personer som inte vill gå med i de här lagen, folk som kan vara viktiga för att dra hem forskningsanslag till högskolan.

I takt med att starka forskningsmiljöer ges en mer framträdande roll ställs finansieringssystemets principer för urval och bedömning på många sätt sin spets. De aktörer, i huvudsak forskningsråden, som fördelar pengarna förväntas kunna urskilja vilka konstellationer som har potential att vara framgångsrika på fem, kanske tio, års sikt.
 
- Jag är tveksam till att man verkligen kan finna de bästa miljöerna genom skriftliga ansökningar där var och en ska tala om varför just hans eller hennes miljö är stark. Jag tror bara att det går åt en massa onödigt arbete. Det vore bättre om man utgick från de utvärderingar som kontinuerligt görs och lät Vetenskapsrådet utifrån oberoende internationella bedömningar besluta om särskilda stöd där det är befogat, tycker Marie Demker.

 
FINANSIÄRERNAS föreställningar om hur och på vilka grunder en miljö bör formeras, vare sig de är uttalade eller underförstådda, får rimligen stor betydelse för vilka sökande som faller väl ut. Man kan i det sammanhanget fråga sig vad det betyder att tidigare satsningar på starka forskningsmiljöer både i Sverige och utomlands - nästan uteslutande varit inriktade på. "Man tar sig för pannan! Alla springer åt samma håll samtidigt." Naturvetenskap. Kan det medföra att kriterierna skräddarsys för att passa just naturvetenskapliga problemställningar? Christer Ahlberger ser en klar risk för det.
 
- Därför tror jag att det är viktigt med ganska elastiska kriterier där man tillåter sig en viss intuition. Humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning fungerar ju inte som naturvetenskapen där man kan fixera ett problem som man arbetar med till dess att det är löst. Här faller det ofta ut nya frågeställningar i takt med att man tränger in i ämnet. Om man inte tar hänsyn till det blir synfältet lätt begränsat. Och då är risken att det till slut bara blir en omfördelning av medel frän HS-området till naturvetenskap och medicin.

En liknande oro uttrycker Marie Demker. Hon ser satsningarna på starka forskningsmiljöer som ett led i en allmän utveckling där man tenderar att dels blanda samman forskning med utveckling, dels göra den mer beroende av initiativ från centralt placerade myndigheter. I botten tror hon att det handlar att man inte litar på forskarna.

- I grunden handlar det om vad man har för vetenskapsideal. Idag, när kopplingen mellan forskning och tillväxt betonas så väldigt starkt, förväntar sig många att forskningen ska lösa dagsaktuella frågor, och med ett sådant synsätt kan viss forskning verka improduktiv. Men det vittnar om en stor okunnighet om vad forskning är. I själva verket riskerar man bryta gadden av forskningen om man styr den så hårt, säger Marie Demker.

 
ÄVEN OM TRYGGHET och ekonomiska resurser självklart är viktiga skulle nog många forskare instämma i att den främsta tillgången är andra forskare. Att verka i en omgivning med idérika människor där nya uppslag tas emot väl är kanske den viktigaste faktorn bakom kreativitet och förnyelse. Vore inte det mest effektiva att låta miljöerna skapa sig själva genom att öka rörligheten och flexibiliteten i det akademiska systemet?

- Det är svårt i det svenska systemet för en bra miljö att växa organiskt. Kanske kan nya anslagsformer vara ett sätt att göra det omöjliga möjligt, säger Torsten Persson.

Michael Lövtrup