Svensk humaniora på engelska - en svår men nödvändig kombination

 
HUMANIORA OCH samhällsvetenskap utsätts idag för en mer direkt konkurrens från naturvetenskap, teknik och medicin än vad som tidigare var fallet. Vi ser det i den satsning på starka forskningsmiljöer som Vetenskapsrådet startade förra året och som nu byggs ut i större skala genom den senaste forskningspropositionen. Ett annat område där direkt konkurrens säkert kommer att bli mer framträdande är den EU-finansierade forskningen. Medan vi tidigare bara jämfördes inom domänen svensk humaniora, eller humaniora/samhällsvetenskap, tvingas vi nu argumentera för att vi håller en kvalitet som är jämförbar med de nya medtävlarnas. Problemet är inte att denna kvalitet saknas, utan att det är så svårt att hitta metoder som gör det möjligt att mäta och jämföra kvalitet på olika områden.
 
Det finns all anledning att opponera sig mot att bibliometriska metoder på ett okänsligt sätt appliceras över hela linjen, eftersom det är uppenbart att de ibland är helt otillräckliga. Janken Myrdal har till exempel påpekat hur dåligt fransk forskning faller ut i internationella rankningar. I ljuset av det enorma inflytande som forskare som Durkheim, Foucault och Bourdieu har haft framstår ett sådant utfall som skrattretande. Mekaniska mätningar är alltså inte bra, men detta förhållande får inte stå i vägen för en insikt om att den ökade konkurrensutsättningen är en realitet. Det är svårt att med trovärdighet hävda att svensk forskning på ett visst område är framstående, om det inte går att påvisa att den rönt något som helst intresse från forskare i andra länder. Och hur kan den röna sådant intresse, om den enbart presenteras på svenska?

Den ökade konkurrensutsättningen är en följd av den ökade betoningen på accountability inom politiken, det vill säga att det blivit allt viktigare att kunna visa att skattemedlen används på ett optimalt sätt. En annan närbesläktad aspekt av denna problematik är den stora vikt som idag tillmäts jävsproblematiken. Det är viktigt att kunna visa att nepotism och nätverk inte styr fördelningen av forskningsmedel. I detta sammanhang blir det avgörande att kunna hitta oberoende granskare av forskningsansökningarna, men detta är långtifrån enkelt i discipliner där alla skriver på modersmålet och alla dessutom känner varandra i någon mening. Ansökningarna på engelska gör det åtminstone möjligt för oberoende granskare att läsa - därmed inte sagt att hela problemet är löst.
 
Konkurrensutsättningen och jävsproblematiken utgör alltså realiteter, som aktualiserar språkfrågan. Men även om dessa förhållanden inte skulle ha varit för handen, finns det goda inomvetenskapliga skäl till att förorda en högre grad av publicering på engelska. Är det inte så att vi som forskare alltid bör ha ambitionen att utföra så bra forskning att den blir intressant, ja oundgänglig, för våra kollegor i andra länder? Ör det inte så att vi gärna ser att analyser av svenska förhållanden integreras i övergripande syteser om Europa och världen?
 
Ser man på de avhandlingar som skrivits under de senaste decennierna i mitt eget ämne, historia, är det mycket svårt att hitta någon som inte tar sitt avstamp i en internationellt förankrad teoribildning eller frågeställning. Detta skiljer dagens avhandlingar på ett markant sätt från dem som skrevs under tidigt 1960-tal. Dagens forskare uppfattar sig alltså som delaktiga i en internationell diskussion - men löper ändå inte linan hela vägen ut i och med att man sällan redovisar resultaten på en internationell arena. För mig framstår det som ganska rimligt att man med en internationell utgångspunkt också borde ha en internationell slutpunkt, det vill säga att man ska ta "återrapporteringskravet" på stort allvar. Med det menar jag att de svenska resultaten bör rapporteras tillbaka till den pågående internationella diskussion ur vilken själva frågeställningen föddes.
 
Så varför skrivs det då inte mer på engelska inom humaniora och samhällsvetenskap? Det finns en rad skäl i form av mycket svåröverkomliga hinder, vilka måste diskuteras med stort allvar. Det handlar om humanioras forskningsobjekt, om bristen på standardiserad terminologi, om hur väl man måste behärska engelska för att kunna presentera sina resultat på ett framgångsrikt sätt, samt om de motstridiga krav som riktas mot humaniora.

 
ETT AVGÖRANDE SKÄL till att vi inte riktar oss utåt har att göra med att humanister i olika länder inte studerar samma frågor, på det sätt som många naturvetare gör. En numeriker i Uppsala kan exempelvis vara sysselsatt med att lösa precis samma problem som en kollega i Jerusalem eller Los Angeles. Detta förhållande leder till tävlan och konkurrens, och det går kanske att entydigt avgöra vem som "vann", det vill säga vem som först kom på den bästa lösningsmetoden . En historiker i Uppsala kan å sin sida vara sysselsatt med att studera testamentsanvändningen i Sverige på 1700-talet, samtidigt som en kollega i London studerar testamentsanvändningen i England. Men de båda historikerna arbetar inte med samma problem, även om de är likartade. Forskarna kan ge varandra idéer och inspiration, men de svar den ena kommer fram till tävlar inte med de svar den andra når. Att det inte handlar om samma problem beror på att testamentsanvändning är en socialt och kulturellt bunden företeelse, som bara kan förstås utifrån det rättssystem och de mänskliga behov som finns i det givna samhället. En beskrivning av hur denna praktik sett ut i en kontext gör inte studier av liknande praktiker i andra kontexter obehövliga.

Att vi inte arbetar med precis samma problem ger incitamentet att samarbeta internationellt och göra jämförelser mellan länder minskad betydelse. Det är omöjligt för numerikern att ignorera vad hans israeliske kollega gjort, men den svenska historikern kan bortse från sin engelska kollegas resultat, utan att hennes arbete därmed blir ovetenskapligt. Ja, det är rentav så, att ett oförsiktigt och oskickligt överförande av resultat från ett land till ett annat kan sänka kvaliteten på de vetenskapliga slutsatser som dras.

 
DESSA FÖRHÅLLANDEN har i sin tur fått andra effekter. Det har till exempel inte utvecklats en standardiserad terminologi, på samma sätt som skett inom naturvetenskap och medicin. Skälen till det är att det inte varit absolut nödvändigt, då forskarna inte arbetar med samma problem. Dessutom stöter det på stora svårigheter, just emedan den sociala verkligheten (empirin) skiljer sig åt länder emellan på ett sätt som ekvationer inte gör. Att på engelska beskriva det svenska skattesystemet på 1500-talet innebär enorma komplikationer, eftersom de engelska skattetermerna bär på specifika konnotationer, som kan få en brittisk läsare att tro att det svenska systemet var uppbyggt på samma sätt som det brittiska, vilket är helt fel. Det kan vara så, att det inte finns några engelska ord som förmår beskriva den svenska verkligheten på ett korrekt sätt. Eller så finns de faktiskt, men det krävs omfattande efterforskningar och ingående diskussioner för att ringa in den korrekta översättningen. Dessa terminologiska svårigheter utgör hinder, som antingen försenar den svenske forskarens text, eller gör att den inte alls skapas. Jag talar här utifrån äldrehistorikerns horisont men jag är övertygad om att samma terminologiska problem finns för modernhistoriker liksom för en rad andra humanistiska och samhällsvetenskapliga forskare. Vetenskapsrådet skulle kunna göra en betydelsefull insats genom att aktivt stötta projekt som syftar till att ta fram standardiserade terminologier. En sådan satsning skulle kunna ge svensk humanistisk forskning en betydande konkurrensfördel på den internationella arenan för, märk väl, samma terminologiska problem drabbar danska, spanska och ungerska forskare som försöker nå ut med sina resultat internationellt.

Men även om de terminologiska problemen vore lösta, skulle andra problem kvarstå. För att skriva god humanvetenskaplig engelska måste man nämligen behärska detta språk nästan lika väl som sitt eget modersmål. Förmåga att med hjälp av det naturliga språkets nyanser uttrycka exakta tankar är helt avgörande i humanvetenskapliga sammanhang på ett sätt som inte är fallet i naturvetenskap och medicin, där matematiska formler, mätvärden och en långt utvecklad terminologi gör att det naturliga språket inte blir lika viktigt för precisionen i resonemangen. Förmår forskaren inte presentera sina resultat på en tillräckligt sofistikerad engelska, är det kanske bättre att låta bli, som Christer Lauren antytt.

 
SLUTLIGEN KOMPLICERAS vår uppgift av att en del menar att humanister skulle ha ett särskilt ansvar för att inte svenskan vidkänns några "domänförluster". Såvitt jag förstår, åläggs inte kemister samma ansvar. Här accepterar man att de har en publik - det internationella forskarsamhället - och att språket är engelska. När det gäller humaniora, vill man att den ska tjäna två herrar - både den svenska språkvården och det internationella forskarsamhälle där excellens bevisas.

Min uppfattning är att det finns goda skäl att ta upp en seriös diskussion om vilket språk vi ska använda inom humaniora och samhällsvetenskap. Skälen är såväl utomvetenskapliga (de ändrade finansiella förutsättningarna) som inomvetenskapliga (vår nödvändiga ambition att vara bra). Men det går inte att genomföra förändringar på ett tillfredsställande sätt om man inte tar fältets behov på allvar, och om man inte inser det orimliga i att vissa vetenskapliga discipliner ska tjäna två herrar. Vetenskapsrådet kan göra mycket för att konstruktivt stötta ett sådant projekt!