Startsidan på Vetenskapsrådet
Vetenskaprsådets startsida
Psykosocial medicin

Att inte få leva djurliv fast man är gjord för det


- ny kunskap om långvariga stressreaktioner i det nya arbetslivet

Av Töres Theorell, professor i psykosocial medicin, Karolinska Institutet, föreståndare för Institutet för psykosocial medicin
Många års stressforskning har lett fram till betydelsefulla kunskaper om hjärnans funktioner. Livsstilar och kravbilder inom arbetslivet utmanar stressregleringen hos oss människor, som egentligen var skapta för ett annat slags liv.
ARBETSLIVET HAR FÖRÄNDRATS kraftigt, särskilt under den senaste 15-årsperioden. Datorer och robotisering borde ha lett till ett latare men har istället lett till ett mera hektiskt arbetsliv. En osynlig process driver oss alla till allt större stordåd. Vetskapen om att det går att göra så mycket med alla våra hjälpmedel gör kanske att vi kollektivt känner att vi måste klara av ännu mera. Det ökande tempot och de ständigt stigande kvalitativa kraven i arbetslivet gör att man inkräktar alltmera på återhämtningsmöjligheterna. Eftersom långvarig uppvarvning utan återhämtningsperioder leder till en nedtryckning av kroppens reparationsverksamhet blir våra kroppar känsligare. Egentligen borde denna utveckling inte vara nödvändig eftersom hjälpmedlen gör det möjligt att öka prestationerna med bibehållna arbetstider och arbetsintensitet. Skälet till att vi ändå piskar upp arbetstiderna och intensiteten är förmodligen den internationella konkurrensen som har kommit in i vår vardag på ett nytt sätt. Att någon i Rangoon eller New Delhi när som helst kan komma att ta över mina arbetsuppgifter skapar en grundläggande otrygghet som inte har funnits tidigare.
 
Det finns mycket fog för uppfattningen att den biologi som utvecklats under 10 000-tals år hos oss människor är anpassad till ett liv med stora variationer i krav på fysisk anpassning. I det gamla jägarsamhället betedde man sig kanske som lejon, det vill säga långa perioder av slö passivitet kan ha växlat med perioder av extremt stor aktivitet.
 
Forskningen kring de långvariga effekterna av stress under senare år, har lett till revolutionerande upptäckter som ändrat vår syn på människokroppen. Det gäller till exempel hur hjärnan fungerar och hur stressregleringen försöker anpassa sig till vår yttre livssituation när den inte tillåter oss att leva det liv, med växlingar mellan aktivitet och passivitet, som jag beskrev inledningsvis att vi är konstruerade för.
 
Den nya kunskapen om de långvariga effekterna av stress kan förklara varför det tar så lång tid att tillfriskna från några av de stressrelaterade sjukdomarna.

 

STÖRD REGENERATION


Effekterna av upprepad svår stress under flera månaders tid kan alla sägas vara exempel på antingen regleringsrubbningar eller minskad förmåga till regeneration.
 
För att förstå hur en regleringsrubbning kan fungera kan vi använda det mycket välstuderade kortisolet som illustration. Kortisolet regleras i det som kallas HPA-systemet. HPA står för hypothalamo pituitary adrenocortical. HPA sträcker sig från hypotalamus över hypofysen (pituitary) till binjurebarken (adrenocortex). Man har funnit att aktiviteten i det här systemet är mycket olika hög under olika delar av dygnet; hög när man vaknar och ännu högre en halvtimme senare för att sedan minska mot kvällen. I flera undersökningar har man funnit att de som har problem med sitt arbete (antingen höga krav eller små kontrollmöjligheter) har tydligt högre kortisolkoncentration en halvtimme efter uppvaknandet än de som inte har sådana problem. Det är som om oron för den stress som ska komma sätter igång en mobilisering.
 
Det finns också en annan kortisolregleringsrubbning som består i att man har svårt att få ned nivån när man ska gå till sängs på kvällen - en "hög kurva". Man skulle kunna likna de låga kurvorna med små variationer vid att det är fel på gaspedalen. När man försöker mobilisera energi (trycker på gaspedalen) händer inte så mycket. En "hög kurva" innebär istället att det är bromspedalen det är fel på.
 
Det andra nyckelbegreppet är regeneration eller anabolism. Det är ett samlande namn för en mängd biologiska processer som syftar till reparation och återställande av skadade eller dåligt fungerande celler i kroppens vävnader. Det är inte svårt att föreställa sig tänkbara konsekvenser av dålig regeneration. Muskulaturens celler behöver ersättas när de blir utslitna. Om regenerationen är dålig får man "dåligt kött" och ådrar sig lättare än vanligt skador när man utsätter musklerna för påfrestningar. De vita blodkropparna bryts ned och om de inte ersätts blir man mera känslig för infektioner. Munnens och magtarmkanalens celler måste också ersättas och man kan då föreställa sig att de celler som bekläder magsäcken på insidan blir känsligare och risken för magkatarr och magsår ökar.
 
Testosteronhalten i blodet hos män sjunker när de utsätts för långvarig försämring av arbetsmiljön (ökade krav som inte matchas med ökade kontrollmöjligheter), och på motsvarande sätt har vi visat att halten av det kvinnliga könshormonet sjunker när sjukvårdspersonal under flera år utsätts för nedskärningar och sedan följs under ett år efter det att de får besked om ytterligare en nedskärning. Båda dessa resultat utgör exempel på att de hormoner som sköter både regeneration och fortplantning minskar sin aktivitet under långa perioder av energimobilisering.

 

REPARATIONER AV HJÄRNANS CELLER


En av de revolutionerande upptäckterna inom stressforskningen är att intensiv svår stress även kan skada vissa av de egentliga hjärncellerna. Man har först konstaterat detta när det gäller de delar av hjärnan som ligger på hjärnans botten och som har att göra med det så kallade limbiska systemet det vill säga en primitiv del av hjärnan som har med vårt känsloliv att göra. Allra mest har man studerat hippocampus och amygdala. Dessa bildningar som ligger intill varandra har fått sina namn på grund av sina yttre former. Hippocampus betyder sjöhäst och amygdala mandel. Hippocampus har stor betydelse för präglingen av nya minnesbilder. Man har funnit att individer som gått igenom svår långvarig stress följd av posttraumatiskt stress-syndrom (PTSS) har minskad hippocampusvolym, och det mesta talar för att den minskade volymen till stor del beror på att själva hjärncellerna i hippocampus har skadats av stressperioden. Det finns också djurförsök som tyder på att det är så.
 
Hur kan den här biologiska kunskapen appliceras på det moderna arbetslivet?

Om det är så att hippocampus celler kan skadas av svår och långvarig stress har det betydelse för resonemangen om det moderna arbetslivet på två sätt:
 
För det första har hippocampus betydelse för vår förmåga att prägla nya minnesbilder och är det något som är viktigt för en arbetstagare idag är det att han/hon kan ställa om sig hela tiden och lära sig nya saker. När minnesförmågan sviktar är man illa ute i arbetslivet. Man kan säga att det är vår tids viktigaste form av förlamning. Vi ska strax se om det är applicerbart på stress i arbetet.
 
För det andra deltar hippocampus i regleringen av kortisolhalten i blodet! När kortisolhalten är hög skickar hippocampus hos friska människor ut bromssignaler till den så kallade HPAaxeln. När hippocampus är skadad kan man alltså tänka sig att den regleringen inte fungerar som den ska (se bromspedalfel här ovan). De regleringsrubbningar vi diskuterat har alltså ett samband med hippocampus.
 
Vad är det för biologisk mening med dessa samband? Ett annat sätt att ställa samma fråga är: Varför får man svårt att prägla nya minnesbilder när man gått igenom en extremt svår stressperiod? Allting ska ju ha en biologisk mening. Ja, kanske meningen ligger i detta att en svår traumatisk upplevelse ofta följs av flera. Hjärnan förbereder sig för att blockera minnet av nya sådana upplevelser som kan komma i den nära framtiden. Tyvärr är det dock så att den här blockeringen inte fungerar för det man redan har gått igenom. Det räcker med små antydningar om det man varit med om för att personen ska ha livliga minnen, ja rent av uppleva sig vara tillbaka i den besvärliga situationen (så kallad flashback). Hippocampus signalerar dessutom, när man påminns om händelsen, till den intilliggande Amygdala som utgör hjärnans ångestcentral, och det betyder att kroppen också reagerar mycket kraftigt på minnet. Blockeringen av hippocampus hjälper alltså inte mot det man varit med om utan bara mot det som kan förväntas. Tyvärr kan också blockeringen av hippocampus betyda att man får svårt att dämpa stressreaktionen eftersom kortisolökningen inte dämpas på normalt sätt.
 
Hur kan man förklara de "låga platta" kortisolkurvorna som nämndes? En förklaring (men ingalunda den enda) är att man efter en period med extremt kraftigt stresshormonpåslag får en bokstavlig "uttömning av systemet" som gör att de nödvändiga hormonerna i den långa kedjan inte finns i tillräcklig mängd. I så fall handlar det om en bokstavlig biologisk utmattning. För att man ska tillfriskna från detta krävs det att cellerna producerar nya tillräckliga kvantiteter av dessa hormoner.
 
Hittills har enbart den negativa sidan av den nya revolutionära kunskapen beskrivits. Det finns emellertid också en positiv sida. I generationer har människor fått lära sig att just hjärncellerna inte är förnyelsebara. Vi har ett visst antal hjärnceller när vi just blivit vuxna och antalet minskar sedan eftersom ingen nybildning sker. Detta har visat sig vara felaktigt. I varje fall kan just cellerna i hippocampus förnyas. Stamceller (ett slags primitiva outvecklade celler) kan växa in underifrån och utvecklas till normalt fungerande celler som kan ersätta förlorade hippocampusceller. Kanske kan detta ske även i andra delar av hjärnan som inte alls tycks vara så stel och statisk. Den anpassar sig hela tiden till vår livssituation och man ska nog förstå förändringarna i hippocampus som uttryck för just detta. I vissa livssituationer minskar volymen av vissa delar av hjärnan för att sedan öka under andra livssituationer. När man behandlar PISS visar det sig mycket riktigt att minnet blir mycket bättre.

 

SJUKDOMAR OCH REHABILITERING I DET NYA ARBETSLIVET


Grava minnesrubbningar är vanliga vid utmattningssyndrom och andra stressrelaterade tillstånd inom arbetslivet. Det finns flera vetenskapliga studier som visar detta. Rubbningarna är dock mindre uttalade än vid Piss. De minnesrubbningar som personer med utmattningssyndrom har, förbättras påtagligt efter behandling (exempelvis vid Stressmottagningen, Aleksander Perski). Gränsen mellan P T S s och utmattningssyndrom är kanske inte heller så tydlig som man skulle kunna tro. Anställda som pressas svårt av sitt arbete kan komma att få upplevelser av intensivt traumatisk karaktär. Självkänslan kan bli fundamentalt störd och trakasserier från arbetskamrater och chefer kan ha starkt traumatisk karaktär. Det kan också finnas misstankar om att personer som drabbas av utmattningssyndrom oftare än andra har haft traumatiska upplevelser tidigare. I vissa yrken, till exempel bank eller butiksanställda som råkar ut för rån eller poliser eller brandmän som får vara med om mycket hemska saker, inträffar dessutom svåra traumatiska händelser ofta i arbetet, och i sådana händelseförlopp kan gränsen mellan utmattningssyndrom och Piss bli mycket flytande. Det skulle helt enkelt innebära att utmattningssyndromet oftare drabbar personer som har mindre reservkrafter än andra.

 

SLUTSATSER


I det moderna livet kan det vara viktigt att mobilisera energi till varje pris. Vad som skiljer vår tids arbete i tilltagande utsträckning från tidigare epokers är de ökande kraven på koncentration och att den naturliga växlingen mellan anspänning och avspänning allt mera sätts ur spel. Eftersom befolkningen blir allt mindre fysiskt aktiv används inte uppladdningen i kroppen på det sätt som naturen har avsett. Om man sliter på gaspedalen för mycket blir det allt svårare att mobilisera energi, som vi sett. Men man kan ju också försöka få energi genom "yttre" åtgärder, till exempel genom att röka, äta sötsaker och att dricka kaffe. Man kan även försöka vinna tid genom att inskränka sin sömn, att sluta röra på sig och att reducera sitt sociala liv. Dock är det hopplöst att i ett enskilt fall veta om det är stressen eller livsstilen som är den största boven.

Såväl hos allmänheten som hos de sjukskrivande läkarna finns idag en medvetenhet om att till exempel långvarig trötthet kan vara farlig för hälsan på många sätt. Man tar långvarig stress och trötthet på allvar på ett sätt som man kanske tidigare inte har gjort. Detta är förstås bra eftersom det då finns en möjlighet att inskrida i ett tidigt stadium innan mera allvarliga sjukdomar har uppstått. Detta kan vara en faktor som bidrar till en ökad korttidsfrånvaro från arbetet. Om det fungerar som det ska borde det leda till minskad förekomst av långtidssjukfrånvaro. Det finns dock två problem. Det ena är en överdriven rädsla för "normal stress" som kan leda till krav på sjukskrivning när sådan kanske inte är motiverad. Det andra är att många läkare visserligen är kunniga i den nya stressforskningens resultat men att de ofta saknar kunskaper och resurser för att behandla och förebygga stressen!

Sidansvarig:
Senast uppdaterad: 2006-10-05
Redaktör: Ragnhild Romanus, e-post: ragnhild.romanus@vr.se
Ansvarig utgivare: Arne Jarrick, e-post: arne.jarrick@vr.se
Projektansvarig: Helena Bornholm, e-post: helena.bornholm@vr.se
Tvärsnitt - om humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning sedan 1979
Sök i Tvärsnitt!