- Startsida
- Tvärsnitt nr 3-4 2011
- Tvärsnitt nr 2:2011
- Tvärsnitt nr 1: 2011
- Tvärsnitt nr 4: 2010
- Tvärsnitt nr 3 2010
- Tvärsnitt nr 2 2010
- Tvärsnitt nr 1 2010
- Tvärsnitt nr 4 2009
- Tvärsnitt nr 3:2009
- Tvärsnitt nr 2: 2009
- Tvärsnitt nr 1: 2009
- Tvärsnitt nr 4:2008
- Tvärsnitt nr 3:2008
- Tvärsnitt nr 2:2008
- Tvärsnitt nr 1:2008
- Tvärsnitt nr 4:2007
- Tvärsnitt nr 3:2007
- Tvärsnitt nr 2:2007
- Tvärsnitt nr 1:2007
- Tvärsnitt nr 4:2006
- Tvärsnitt nr 3:2006
- Tvärsnitt nr 2:2006
- Tvärsnitt nr 1:2006
- Arkiv
Prenumeration
Det är inte längre möjligt att prenumerera på Tvärsnitt. Sista numret av tidskriften, nummer 3-4 2011, kom i november 2011.
Det är inte längre möjligt att prenumerera på Tvärsnitt. Sista numret av tidskriften, nummer 3-4 2011, kom i november 2011.
Gamla nummer
Enstaka nummer kan beställas från vår internetbokhandel.
Pedagogik, idrott, fritidskultur
Barn och ungdomsidrotten - lärandemiljö med hälsoeffekter
Av Lars-Magnus Engström, professor vid Lärarhögskolan, Stockholm
Antalet idrottsligt inaktiva flickor har fördubblats de senaste tre åren, och antalet pojkar har tredubblats. En paradox i en tid då kunskaperna om den fysiska aktivitetens hälsomässiga betydelse är väl kartlagda. Vardagslivets aktiviteter minimeras, och den fysiska aktiviteten institutionaliseras. Dagens barn tar hissen före trappan, blir skjutsade till skolan i stället för att cykla och föredrar tv-spel framför utelek. Den dagliga fysiska aktiviteten har - i förekommande fall - delegerats till idrottsarenorna. Vad betyder detta för hälsan på sikt?
IDAG TALAS ALLMÄNT om att barn och ungdomar har blivit alltmer fysiskt inaktiva. Följden blir, menar man, att antalet överviktiga och feta barn ökar och att hälsan på sikt äventyras. Stämmer dessa iakttagelser? Med bland annat dessa frågor som utgångspunkt har ett omfattande forskningsprojekt pågått de senaste fem åren, där cirka 2 000 barn och ungdomar samt ett 70-tal lärare ingått. Resultaten pekar på flera förändringar i barns och ungdomars idrottsvanor, vilket leder till slutsatser om hur stor andel av barnen som kan anses få för lite fysisk aktivitet. Ett antal katakäristiska framträder också hos dessa barn och ungdomar.
Samhällsutvecklingen i västvärlden, och inte minst i Sverige, har inneburit att den dagliga fysiska aktiviteten har minskat såväl under arbetet som i hemmet. Vi har varit mycket framgångsrika när det gäller att uppfinna hjälpmedel så att vi ska slippa röra oss. En sådan utveckling är inte utan problem. Vi måste röra oss för att må bra. Det fysiologiska och medicinska behovet av kroppsrörelse har inte minskat, men möjligheterna att få detta behov tillgodosett har blivit allt mindre. Detta konstaterande gäller även barn och ungdomar. Barns möjligheter till utelek har begränsats, bland annat beroende på trafikmiljön och förbättrade kommunikationer. Många föräldrar skjutsar sina barn till skolan och så kallade skärmbundna aktiviteter, som är knutna till tv, video, datorer och dataspel, fascinerar många, men ställer inga krav på fysisk ansträngning. I tidigare generationer sprang barn ut för att leka och för att få uppleva något spännande. Numera springer många barn in för att få samma spänningsupplevelse.
Hur fysiskt aktiva är barn och ungdomar idag? Svaret på frågan är inte enkelt att ge. Framför allt är det svårt att med säkerhet fastställa kriterier för vad som är tillräcklig motion ur hälsosynpunkt. Konsensusuttalanden från forskare inom området gör gällande att barn och ungdomar bör en halvtimme varje dag på en ansträngningsnivå som lägst motsvarar snabb promenadtakt. Därtill krävs en något mer ansträngande fysisk aktivitet tre gånger i veckan. Att man inte med särkerhet kan fastställa kriterier för vad som är en för hälsan tillräcklig aktivitetsnivå beror på att min inte, av både praktiska och etiska skäl, kan utsätta barn (och naturligtvis inte vuxna) för årslånga experiment där grupper av individer "tvingas till" att vara fysiskt aktiva i olika grad för att sedan kunna jämföras med avseende på hälsotillståndet. Istället är man hänvisad till att "titta i backspegeln", det vill säga fråga om individernas tidigare erfarenheter och samtidigt kontrollera för andra faktorer som påverkar hälsan. Felkällorna kan därför bli många.
En betydelsefull del av barns och ungdomars fysiska aktivitet utgörs av idrott i vid mening. Idrott är också den i särklass populäraste organiserade fritidsaktiviteten bland barn och ungdom. Verksamheten har dock ändrat karaktär sedan slutet av 1960talet. Då ägnade sig de flesta åt idrott i spontan form, det vill säga utan att vara med i en förening. Fram till mitten av 80talet ökade andelen medlemmar i idrottsföreningar och då särskilt bland flickor. Då samtidigt idrottsverksamhet på eget initiativ, utanför idrottsföreningen, minskade kom idrottsutövningen att bli allt mer institutionaliserad. Den så kallade spontanidrotten, den vanligaste aktivitetsformen under 60- och 70-talen, hade nästan försvunnit i slutet av 80talet, men under 90-talet och i början av detta sekel tycks en ökning ha skett. Nu i helt nya former, som träning på gym samt skateboard och inlinesåkning.
Andelen som är föreningsanslutna och aktiva, liksom de som inte alls ägnar sig åt idrott, har ökat samtidigt som andelen som tar egna initiativ till idrott och motion har sjunkit. Andelen ungdomar som är idrottsligt inaktiva har fördubblats bland flickor och tredubblats bland pojkar under de tre senaste decennierna. Om kriteriet för aktivitet sätts till minst två gånger per vecka finner vi att cirka 40 procent av barnen i nio-tioårsåldern inte nådde upp till denna aktivitetsnivå. Bland 11-12-åringarna var det 25 procent och bland 15-16-åringarna drygt 30 procent som inte ägnade sig åt idrott två gånger i veckan eller oftare. Idrott ska här uppfattas i sin vida betydelse, inkluderande allt från snabba promenader till elitidrott. Det visade sig också vara ytterst få som uteslutande ägnar sig åt träning på eget initiativ. Det rör sig om endast ett barn av tio. Vi kan därför konstatera att barns idrottande i stor utsträckning sker i institutionaliserad form.
En tydlig trend är också att det numera finns fler flickor i traditionella pojkidrotter, men inte omvänt. I takt med sänkt nybörjarålder och högre krav på närvaro vid organiserade träningar ökar också specialiseringen på en eller några få idrotter. Vissa idrotter, och då särskilt de stora lagidrotterna, är det mycket svårt eller till och med omöjligt att börja med som nybörjare vid 12 års ålder, en med tanke på de motoriska förutsättningarna helt rimlig nybörjarålder. Anledningen till detta är att barnen i den aktuella föreningen kanske tränat sedan sexårsåldern och naturligtvis befinner sig på en förhållandevis hög färdighetsnivå i 12-årsåldern.
För att få en skattning av allmän fysisk aktivitet, inkluderades i vårt frågebatteri, även flera faktorer utöver idrottsaktiviteter under fritid. Hit hörde ansträngning under skolans idrottslektioner samt cykling och promenad till skolan, fritidssysselsättningar och kompissamvaro. Härigenom kunde vi skapa ett aktivitetsindex och fastställa en miniminivå som man kunde uppnå på olika sätt och som låg i paritet med det krav som formulerats i ovan nämnda rekommendation från who. Den som till exempel deltog i skolans idrottsundervisning två gånger i veckan och därtill var aktiv på lektionerna, ägnade sig åt idrott i någon form på sin fritid två gånger i veckan samt cyklade fram och tillbaka till skolan minst en halvtimme varje skoldag, uppnådde en aktivitetsnivå som ungefär svarade mot detta kriterium. Även den som inte alls sysslade med idrott på sin fritid kunde genom att vara aktiv i idrottsundervisningen samt till exempel cykla en timme varje dag, eller på annat sätt vara aktiv, nå upp till samma nivå. Av 9-10-åringarna nådde nästan varannan inte upp till denna nivå. Bland 12-13-åringarna rörde det sig om en fjärdedel och bland 15-16-åringarna om ungefär en tredjedel.
Det måste dock framhållas att vi, trots att vi frågat om fysisk aktivitet på ett mycket omfattande och varierat sätt, ändå måste beakta att resultaten bygger på barnens enkätsvar, vilket innebär en viss osäkerhet. Vissa fysiska aktivteter, och då särskilt bland de yngsta barnen, kan misstänkas bli bortglömda när barnen ska redovisa sin fysiska aktivitet. Olika former av lek och annan spontan kroppsrörelse kan till exempel falla bort i rapporteringen. När det gäller 15-16-åringar, känner vi oss dock ganska övertygade om att den allra största delen av den fysiska aktiviteten finns inrapporterad. Här kan man till och med misstänka en viss överrapportering, då många säkerligen vill framstå som fysiskt aktiva i dagens samhälle. Vår bedömning blir därför att aktivitetsnivån är underskattad bland 9-10-åringar och något överskattad bland tonåringarna.
Sammanfattningsvis kan vi konstatera att det finns mycket stora variationer i barns och ungdomars fysiska aktivitet och att ett till två barn av tio, beroende på ålder och kön, är mycket lite fysiskt aktivt och att därtill ytterligare två av tio har låg fysisk aktivitet. Bland tonåringarna i 15-16-årsåldern är var tredje flicka och pojke inte tillräckligt fysiskt aktiv.
Det som i första hand kännetecknar en pojke eller flicka med låg fysisk aktivitet är att han eller hon står utanför den organiserade idrotten. Att vara medlem i en idrottsförening tycks vara av avgörande betydelse. Detta gäller i synnerhet tonårsbarnen. Den som inte är medlem i en förening verkar ha stora svårigheter att tillgodose sitt behov av fysisk aktivitet. Förhållningssättet till skolans idrottsundervisning är också starkt knutet till idrottsutövning och annan fysisk aktivitet under fritid. Vidare visade sig också den ekonomiska standarden i familjen vara av betydelse. De inaktiva hade också mycket få vänner som ägnade sig åt idrott.
En viktig fråga är om de som inte är så aktiva under fritid ändå kompenserar sig i någon mån på skolans idrottslektioner. Så förhåller det sig dessvärre inte. De som inte alls är med, eller är mycket lite aktiva på lektionerna, ägnar sig heller inte åt någon mer ansträngande träning på fritid. Det finns också ett starkt samband mellan omfattningen av idrottsaktivitet under fritid och betyget i ämnet idrott och hälsa, vilket indikerar att det inte finns något kompensatoriskt förhållande mellan fritiden och skolan med avseende på fysisk aktivitet. Det går med andra ord att identifiera en ganska stor grupp barn och ungdomar som inte får tillräcklig fysisk träning vare sig i skolan eller på fritiden.
Olikheterna i barns och ungdomars idrottsliga engagemang och fysiska aktivitet är slående. Det finns de som är synnerligen aktiva, och flertalet tycks också få en acceptabel fysisk träning, men det finns också många barn som är påfallande fysiskt inaktiva. Till denna kategori hör de som står utanför idrottsrörelsen. Dessvärre tycks heller inte de fysiskt inaktiva barnen få ut särskilt mycket av ämnet idrott och hälsa i skolan. Denna grupp riskerar också att förbli fysiskt inaktiv upp i vuxenåldern och därmed hamna i en hälsomässig riskgrupp. Då spontan lek och idrott av flera orsaker har minskat i omfattning framstår i nuläget medlemskap i idrottsförening som en viktig väg till fysisk aktivitet. Valet att ägna sig åt idrott i barnaåren tycks ha mycket litet med idrottslig talang att göra utan är mer knutet till föräldrarnas engagemang och ekonomi, till kompisarnas intressen samt till uppväxtvillkor och andra miljöfaktorer. Barn och ungdomar har i dag inte jämlika villkor att delta i idrott och annan fysisk aktivitet.
Att vara fysiskt aktiv och delta i idrottslig verksamhet måste ses som en rättighet för alla barn. Enligt min uppfattning är skolan den absolut viktigaste och självklara miljön för påverkan. Dit kommer alla barn. Av särskild betydelse är att uppmärksamma de barn som av olika skäl är inaktiva och/eller har motoriska problem. Möjligheterna att vara fysiskt aktiv och att lära sig olika färdigheter i skolan måste breddas och fördjupas. Det gäller framför allt motoriska grundfärdigheter och sådana basala kunskaper och färdigheter som utgör nödvändiga förutsättningar för ett aktivt deltagande i skilda motionsformer och friluftsaktiviteter. För att utveckla dessa färdigheter hos barn krävs professionellt utbildade pedagoger.
Barn ska inte behöva vara medlemmar i idrottsföreningar för att kunna ägna sig åt fysisk aktivitet. Öppna skolor och idrottsplatser under eftermiddagstid även för dem som inte är medlemmar! Barn ska ha möjligheter till lek och idrotter under spontana former under skoldagen, inte minst på rasterna, och i närmiljön. Det ska också givetvis vara möjligt att på ett säkert sätt ta sig till och från skolan till fots eller cykel. Miljön ska locka, inspirera och utmana barn och ungdomar till motorisk aktivitet i form av lek eller idrott.
Den verksamhet som organiseras för barn i skola och på fritid måste vara variationsrik och individualiserad. Lek och inlärning bör utgöra det centrala innehållet. En alltför kontrollerad och rigorös träning, som i hårt driven tävlingsverksamhet, kan motverka sitt syfte. Det yttersta syftet måste vara att stärka barnens självförtroende och utveckla en positiv inställning till fysisk träning. Detta är en utmaning särskilt för skolan, dit alla barn kommer oavsett intresse och talang, men också för idrottsrörelsen, som majoriteten av alla barn har långvarig kontakt med under sin uppväxt.
STILLASITTANDE SAMHÄLLE
Samhällsutvecklingen i västvärlden, och inte minst i Sverige, har inneburit att den dagliga fysiska aktiviteten har minskat såväl under arbetet som i hemmet. Vi har varit mycket framgångsrika när det gäller att uppfinna hjälpmedel så att vi ska slippa röra oss. En sådan utveckling är inte utan problem. Vi måste röra oss för att må bra. Det fysiologiska och medicinska behovet av kroppsrörelse har inte minskat, men möjligheterna att få detta behov tillgodosett har blivit allt mindre. Detta konstaterande gäller även barn och ungdomar. Barns möjligheter till utelek har begränsats, bland annat beroende på trafikmiljön och förbättrade kommunikationer. Många föräldrar skjutsar sina barn till skolan och så kallade skärmbundna aktiviteter, som är knutna till tv, video, datorer och dataspel, fascinerar många, men ställer inga krav på fysisk ansträngning. I tidigare generationer sprang barn ut för att leka och för att få uppleva något spännande. Numera springer många barn in för att få samma spänningsupplevelse.
Senare års forskning har visat att fysisk inaktivitet ökar risken för hjärt- och kärlsjukdom, icke insulinberoende diabetes, benskörhet och vissa cancerformer. På goda grunder kan således konstateras att för mycket stillasittande under ungdomsåren kan få negativa konsekvenser för den framtida hälsan. Även barnens aktuella hälsotillstånd och aktivitetsnivå har uppmärksammats i samband med den ökade andelen överviktiga barn.
Kunskaperna om betydelsen av fysisk aktivitet för god hälsa och livskvalitet ökar, men omsättningen av dessa insikter i praktiken varierar högst avsevärt. Det har med andra ord uppstått en egendomlig paradox; ju säkrare kunskaper vi får om den fysiska aktivitetens hälsomässiga betydelse, desto mer angelägna tycks vi vara att minska våra fysiska ansträngningar såväl i hemmet som under arbete. För att inte tala om hur vi tar oss till och från arbetet, skolan eller affären. Inte heller har man inom skolans värld kompenserat för denna minskade fysiska aktivitet. Utvecklingen har fram till nu snarare gått åt motsatt håll. Ämnet Idrott och hälsa har, bortsett från en mindre ökning av tiden för grundskolan i mitten av 1990-talet, fått vidkännas en reducering av den obligatoriska tiden. En ny förordning har dock tillkommit som påbjuder att man i grundskolan ska sträva efter att erbjuda eleverna daglig fysisk aktivitet.
Förutom de rent hälsomässiga skälen att studera barns och ungdomars idrottsvanor och fysiska aktivitet, finns många andra viktiga anledningar. Bland dessa framstår i mina ögon de pedagogiska som särskilt angelägna. Inom idrott, liksom inom andra fritids- och ungdomskulturer, sker en påverkan av barns normer och värderingar som många gånger är dold men därför inte mindre effektiv. Idrotten är utan tvekan en av våra viktigaste offentliga uppfostringsmiljöer, varför många relevanta frågor kan ställas om idrottens roll och betydelse i samhället. Om detta finns det dock inte utrymme att diskutera i denna artikel (se vidare i Engström och Redelius, 2002). Vi ska i det följande istället se närmare på barns och ungdomars fysiska aktivitet.
OSÄKRA AKTIVITETSKRITERIER
Hur fysiskt aktiva är barn och ungdomar idag? Svaret på frågan är inte enkelt att ge. Framför allt är det svårt att med säkerhet fastställa kriterier för vad som är tillräcklig motion ur hälsosynpunkt. Konsensusuttalanden från forskare inom området gör gällande att barn och ungdomar bör en halvtimme varje dag på en ansträngningsnivå som lägst motsvarar snabb promenadtakt. Därtill krävs en något mer ansträngande fysisk aktivitet tre gånger i veckan. Att man inte med särkerhet kan fastställa kriterier för vad som är en för hälsan tillräcklig aktivitetsnivå beror på att min inte, av både praktiska och etiska skäl, kan utsätta barn (och naturligtvis inte vuxna) för årslånga experiment där grupper av individer "tvingas till" att vara fysiskt aktiva i olika grad för att sedan kunna jämföras med avseende på hälsotillståndet. Istället är man hänvisad till att "titta i backspegeln", det vill säga fråga om individernas tidigare erfarenheter och samtidigt kontrollera för andra faktorer som påverkar hälsan. Felkällorna kan därför bli många.
IDROTTSVANOR
En betydelsefull del av barns och ungdomars fysiska aktivitet utgörs av idrott i vid mening. Idrott är också den i särklass populäraste organiserade fritidsaktiviteten bland barn och ungdom. Verksamheten har dock ändrat karaktär sedan slutet av 1960talet. Då ägnade sig de flesta åt idrott i spontan form, det vill säga utan att vara med i en förening. Fram till mitten av 80talet ökade andelen medlemmar i idrottsföreningar och då särskilt bland flickor. Då samtidigt idrottsverksamhet på eget initiativ, utanför idrottsföreningen, minskade kom idrottsutövningen att bli allt mer institutionaliserad. Den så kallade spontanidrotten, den vanligaste aktivitetsformen under 60- och 70-talen, hade nästan försvunnit i slutet av 80talet, men under 90-talet och i början av detta sekel tycks en ökning ha skett. Nu i helt nya former, som träning på gym samt skateboard och inlinesåkning.
Andelen som är föreningsanslutna och aktiva, liksom de som inte alls ägnar sig åt idrott, har ökat samtidigt som andelen som tar egna initiativ till idrott och motion har sjunkit. Andelen ungdomar som är idrottsligt inaktiva har fördubblats bland flickor och tredubblats bland pojkar under de tre senaste decennierna. Om kriteriet för aktivitet sätts till minst två gånger per vecka finner vi att cirka 40 procent av barnen i nio-tioårsåldern inte nådde upp till denna aktivitetsnivå. Bland 11-12-åringarna var det 25 procent och bland 15-16-åringarna drygt 30 procent som inte ägnade sig åt idrott två gånger i veckan eller oftare. Idrott ska här uppfattas i sin vida betydelse, inkluderande allt från snabba promenader till elitidrott. Det visade sig också vara ytterst få som uteslutande ägnar sig åt träning på eget initiativ. Det rör sig om endast ett barn av tio. Vi kan därför konstatera att barns idrottande i stor utsträckning sker i institutionaliserad form.
En tydlig trend är också att det numera finns fler flickor i traditionella pojkidrotter, men inte omvänt. I takt med sänkt nybörjarålder och högre krav på närvaro vid organiserade träningar ökar också specialiseringen på en eller några få idrotter. Vissa idrotter, och då särskilt de stora lagidrotterna, är det mycket svårt eller till och med omöjligt att börja med som nybörjare vid 12 års ålder, en med tanke på de motoriska förutsättningarna helt rimlig nybörjarålder. Anledningen till detta är att barnen i den aktuella föreningen kanske tränat sedan sexårsåldern och naturligtvis befinner sig på en förhållandevis hög färdighetsnivå i 12-årsåldern.
FYSISK AKTIVITET
För att få en skattning av allmän fysisk aktivitet, inkluderades i vårt frågebatteri, även flera faktorer utöver idrottsaktiviteter under fritid. Hit hörde ansträngning under skolans idrottslektioner samt cykling och promenad till skolan, fritidssysselsättningar och kompissamvaro. Härigenom kunde vi skapa ett aktivitetsindex och fastställa en miniminivå som man kunde uppnå på olika sätt och som låg i paritet med det krav som formulerats i ovan nämnda rekommendation från who. Den som till exempel deltog i skolans idrottsundervisning två gånger i veckan och därtill var aktiv på lektionerna, ägnade sig åt idrott i någon form på sin fritid två gånger i veckan samt cyklade fram och tillbaka till skolan minst en halvtimme varje skoldag, uppnådde en aktivitetsnivå som ungefär svarade mot detta kriterium. Även den som inte alls sysslade med idrott på sin fritid kunde genom att vara aktiv i idrottsundervisningen samt till exempel cykla en timme varje dag, eller på annat sätt vara aktiv, nå upp till samma nivå. Av 9-10-åringarna nådde nästan varannan inte upp till denna nivå. Bland 12-13-åringarna rörde det sig om en fjärdedel och bland 15-16-åringarna om ungefär en tredjedel.
Det måste dock framhållas att vi, trots att vi frågat om fysisk aktivitet på ett mycket omfattande och varierat sätt, ändå måste beakta att resultaten bygger på barnens enkätsvar, vilket innebär en viss osäkerhet. Vissa fysiska aktivteter, och då särskilt bland de yngsta barnen, kan misstänkas bli bortglömda när barnen ska redovisa sin fysiska aktivitet. Olika former av lek och annan spontan kroppsrörelse kan till exempel falla bort i rapporteringen. När det gäller 15-16-åringar, känner vi oss dock ganska övertygade om att den allra största delen av den fysiska aktiviteten finns inrapporterad. Här kan man till och med misstänka en viss överrapportering, då många säkerligen vill framstå som fysiskt aktiva i dagens samhälle. Vår bedömning blir därför att aktivitetsnivån är underskattad bland 9-10-åringar och något överskattad bland tonåringarna.
Sammanfattningsvis kan vi konstatera att det finns mycket stora variationer i barns och ungdomars fysiska aktivitet och att ett till två barn av tio, beroende på ålder och kön, är mycket lite fysiskt aktivt och att därtill ytterligare två av tio har låg fysisk aktivitet. Bland tonåringarna i 15-16-årsåldern är var tredje flicka och pojke inte tillräckligt fysiskt aktiv.
VEM ÄR AKTIV, VEM ÄR PASSIV?
Det som i första hand kännetecknar en pojke eller flicka med låg fysisk aktivitet är att han eller hon står utanför den organiserade idrotten. Att vara medlem i en idrottsförening tycks vara av avgörande betydelse. Detta gäller i synnerhet tonårsbarnen. Den som inte är medlem i en förening verkar ha stora svårigheter att tillgodose sitt behov av fysisk aktivitet. Förhållningssättet till skolans idrottsundervisning är också starkt knutet till idrottsutövning och annan fysisk aktivitet under fritid. Vidare visade sig också den ekonomiska standarden i familjen vara av betydelse. De inaktiva hade också mycket få vänner som ägnade sig åt idrott.
En viktig fråga är om de som inte är så aktiva under fritid ändå kompenserar sig i någon mån på skolans idrottslektioner. Så förhåller det sig dessvärre inte. De som inte alls är med, eller är mycket lite aktiva på lektionerna, ägnar sig heller inte åt någon mer ansträngande träning på fritid. Det finns också ett starkt samband mellan omfattningen av idrottsaktivitet under fritid och betyget i ämnet idrott och hälsa, vilket indikerar att det inte finns något kompensatoriskt förhållande mellan fritiden och skolan med avseende på fysisk aktivitet. Det går med andra ord att identifiera en ganska stor grupp barn och ungdomar som inte får tillräcklig fysisk träning vare sig i skolan eller på fritiden.
VAD GÖRA?
Olikheterna i barns och ungdomars idrottsliga engagemang och fysiska aktivitet är slående. Det finns de som är synnerligen aktiva, och flertalet tycks också få en acceptabel fysisk träning, men det finns också många barn som är påfallande fysiskt inaktiva. Till denna kategori hör de som står utanför idrottsrörelsen. Dessvärre tycks heller inte de fysiskt inaktiva barnen få ut särskilt mycket av ämnet idrott och hälsa i skolan. Denna grupp riskerar också att förbli fysiskt inaktiv upp i vuxenåldern och därmed hamna i en hälsomässig riskgrupp. Då spontan lek och idrott av flera orsaker har minskat i omfattning framstår i nuläget medlemskap i idrottsförening som en viktig väg till fysisk aktivitet. Valet att ägna sig åt idrott i barnaåren tycks ha mycket litet med idrottslig talang att göra utan är mer knutet till föräldrarnas engagemang och ekonomi, till kompisarnas intressen samt till uppväxtvillkor och andra miljöfaktorer. Barn och ungdomar har i dag inte jämlika villkor att delta i idrott och annan fysisk aktivitet.
Att vara fysiskt aktiv och delta i idrottslig verksamhet måste ses som en rättighet för alla barn. Enligt min uppfattning är skolan den absolut viktigaste och självklara miljön för påverkan. Dit kommer alla barn. Av särskild betydelse är att uppmärksamma de barn som av olika skäl är inaktiva och/eller har motoriska problem. Möjligheterna att vara fysiskt aktiv och att lära sig olika färdigheter i skolan måste breddas och fördjupas. Det gäller framför allt motoriska grundfärdigheter och sådana basala kunskaper och färdigheter som utgör nödvändiga förutsättningar för ett aktivt deltagande i skilda motionsformer och friluftsaktiviteter. För att utveckla dessa färdigheter hos barn krävs professionellt utbildade pedagoger.
Barn ska inte behöva vara medlemmar i idrottsföreningar för att kunna ägna sig åt fysisk aktivitet. Öppna skolor och idrottsplatser under eftermiddagstid även för dem som inte är medlemmar! Barn ska ha möjligheter till lek och idrotter under spontana former under skoldagen, inte minst på rasterna, och i närmiljön. Det ska också givetvis vara möjligt att på ett säkert sätt ta sig till och från skolan till fots eller cykel. Miljön ska locka, inspirera och utmana barn och ungdomar till motorisk aktivitet i form av lek eller idrott.
Den verksamhet som organiseras för barn i skola och på fritid måste vara variationsrik och individualiserad. Lek och inlärning bör utgöra det centrala innehållet. En alltför kontrollerad och rigorös träning, som i hårt driven tävlingsverksamhet, kan motverka sitt syfte. Det yttersta syftet måste vara att stärka barnens självförtroende och utveckla en positiv inställning till fysisk träning. Detta är en utmaning särskilt för skolan, dit alla barn kommer oavsett intresse och talang, men också för idrottsrörelsen, som majoriteten av alla barn har långvarig kontakt med under sin uppväxt.
Sidansvarig:
Senast uppdaterad: 2006-10-05
Redaktör: Ragnhild Romanus, e-post: ragnhild.romanus@vr.se
Ansvarig utgivare: Arne Jarrick, e-post: arne.jarrick@vr.se
Projektansvarig: Helena Bornholm, e-post: helena.bornholm@vr.se
Ansvarig utgivare: Arne Jarrick, e-post: arne.jarrick@vr.se
Projektansvarig: Helena Bornholm, e-post: helena.bornholm@vr.se
Tvärsnitt - om humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning sedan 1979