Startsidan på Vetenskapsrådet
Vetenskaprsådets startsida
Engelska, Media

Humaniora i den digitala eran

Av Danuta Fjellstad, professor i engelska vid Blekinge tekniska högskola och Jay David Bolter, Wesley Professor of New Media vid Georgia Institute of Technology, Atlanta, USA
Den elektroniska litteraturen vinner stor mark i tjugohundratalets litterära traditioner. Men utbildning och forskning hänger inte med i samma takt. Klyftan mellan humaniora och teknik är fortfarande stor, men kan och måste överbryggas.
ETT ANTAL STORA humanistiska frågor har det senaste decenniet diskuterats med särskild kraft, för att inte säga aggressivitet, i USA, Sverige och en rad andra länder i väst. Hit hör humanioras roll inom det (post)moderna universitetet, humanistiska forskares kunskapsproduktion, samhällets investeringsvilja i humanistisk forskning och humanistiska doktorers marknadsvärde. Det har skett i takt med att demografiska, politiska, ekonomiska och tekniska/teknologiska förändringar skapat en krissituation inom den akademiska världen och lagt det moderna universitetet "i ruiner", som Bill Readings uttryckte det 1996.
 
De olika hot som omger högre utbildning är särskilt påtagliga för humaniorainstitutioner vid tekniska universitet och högskolor. Kravet på att rättfärdiga deras blotta existens hörs dagligen från kollegor inom mer ekonomiskt och pragmatiskt värdefulla discipliner som till exempel teknik.
 
Det vore bara en liten överdrift att säga att först när vi började arbeta med våra kolleger inom datavetenskap och andra tekniska ämnen inom fakulteten, så visste vi att "science was supposed to conflict with, or even be substantially different from, the arts and humanities", som Jay Gould skriver i "The Hedgehog, the Fox, and the Magister´s Pox".
 
Efter att ha arbetat ett antal år vid både Georgia Institute of Technology och Blekinge Tekniska Högskola är vi nu alltför bekanta med vad cp Snow beskrev i sin föreläsning "De två kulturerna": den växande klyftan mellan humaniora och teknik.

Denna myt om motsättningen mellan teknik och humaniora behöver ifrågasättas - och har också ifrågasatts. "Jag misstänker", skriver Gould, "att vårt starka intryck av den pågående konflikten mellan teknik och humaniora bara speglar vår förkärlek förfalska dikotomiska modeller som döljer en mer subtil verklighet av substantiell och fruktbar interaktion för episoder (eller till och med perioder) av missförstånd och tillfälliga stridigheter". Gould visar hur en myt om en motsättning mellan teknisk kunskap och humanistisk ickekunskap myntades under 1600-talet.
 
Det är värt att erinra sig om att när Denis Diderot och Jean d´Alembert skapade sin stora franska Encyclopedie i mitten av 1700-talet, innebar det faktum att en av dem var författare och den andre matematiker inga problem. Snow själv var inte bara romanförfattare utan också utbildad naturvetare.
 
Provocerade av den mytologiserade avgrunden mellan humaniora och teknik, men också efter att dagligen ha konfronterats med de institutionaliserade konsekvenserna av denna myt, har vi på olika sätt försökt skapa förutsättningar för en fruktbar förening mellan de två kunskapsvägarna: den humanistiska och den naturvetenskapliga/tekniska. Det har skett genom att vi varit med om att omforma humanioraprogram för att underlätta övergången mellan de litteratur- och språkvetenskapligt inriktade humanioraämnena och teknik, särskilt datavetenskap.
 
Nedan skulle vi vilja dela med oss av våra reflektioner över de utmaningar som detta inneburit. Vi vill också beskriva några av våra försök att omforma humaniora i den digitala eran.

 

DIGITAL TEKNOLOGI, LITTERATUR OCH LITTERÄRA STUDIER


Även om modern naturvetenskap växte fram i en mediemiljö präglad av nya tryckteknologier - vilket Eisenstein (1983) påpekade för länge sedan - förefaller forskare i dag inte ha någon sentimental bindning till tryckmediet. Som den universella elektroniska distributionen av forskningens "förpublicering" visar, har de entusiastiskt tagit till sig elektroniska former av framställning och överföring. Det är värt att påminna sig att Tim Berners-Lee skapade World Wide Web som ett forum där fysiker och andra naturvetenskapsmän kunde publicera forskningsresultat och utkast till uppsatser. Humanister, å andra sidan, förblir intellektuellt och närmast religiöst bundna till den tryckta boken och tidskriftsartikeln som sina bestämda medieformer. Böcker och annat tryckt material utgör fortfarande det huvudsakliga studieobjektet för de flesta humanister. Humanister föredrar att publicera sin forskning i ett gemensamt forum, och denna förkärlek är densamma för radikala teoretiker som för konservativa litteraturforskare.
 
På samma sätt har litteraturteori och forskningspraktik i USA och Europa på det stora hela nöjt sig med att använda digital teknologi (det vill säga e-post, ordbehandlingsprogram, PowerPoint och databashantering), som medel för att effektivisera eller förenkla traditionella forskningsmetoder. Detta trots att man lever i en tid där litteraturens digitalisering ofta tas för självklar. Som Jerome McGann formulerar det i förordet till Radiant Textuality:
 
Digital teknologi har förblivit instrumentell så länge den tjänar teknisk eller förvetenskaplig verksamhet, som bibliotekariers, arkivariers eller förläggares arbete. Men i det stora fält som utgörs av humanistisk undervisning och forskning tas användandet av digital teknologi inte på allvar förrän man demonstrerar hur verktyget för bättrar de sätt på vilka vi utforskar och förklarar estetiska verk - förrän, det vill säga, de vidgar våra tolkningspraktiker.

Under påverkan av digitala teknologier, har det uppkommit nya narrativa tekniker och kompositionsformer i litterära texter, som speglar en spänning mellan statiskhet och dynamik i skrivandet. Bakom numera ofta använda begrepp som "hypertext", "multimedietext", "cybertext" och "ergodisk litteratur" ligger en mängd teoretiska arbeten inom medier och estetik som på senare år har initierat en omdefiniering av begrepp som textualitet och narrativitet.
 
Den snabbt föränderliga multimediemiljön, som har drivit på utvecklingen från första generationens hypertexter till fullt utvecklade multimediala verk, skapar nya gränser och en ny typ av objekt för dagens litteraturvetenskap. Den medför också att grundläggande begrepp som författarskap, läsning, text och kommunikation förändras och måste omdefinieras.

Elektronisk litteratur förefaller innebära samma utmaning som låt säga James Joyces Ulysses eller Robert Covers Babysitter då de en gång publicerades. Vare sig dessa hälsades som en den nya tidens litteratur, eller nedvärderades som utflippade litterära experiment, kunde de inte förstås inom de då existerande läsarterna. Trots ihärdiga insatser av ett fåtal forskare, däribland Katherine N. Hayles, har den akademiska världen ignorerat hypertext och hypermedia som litterära former och konstnärliga experiment. Ett nytt forskningsfält - spelstudier - växer samtidigt fram omkring populära digitala medieformer som dator och tv-spel, men de akademiska humanisterna förblir i huvudsak skeptiska och avvaktande även här.
 
Det råder ingen tvekan om att elektronisk litteratur håller på att bli erkänd som en viktig del i tjugohundratalets litterära traditioner. Elektronisk litteratur är emellertid en mycket vid eller oklar beteckning. Vid dess ena pol används det för att beteckna tryckta böcker som har rekonstruerats för Internet (elektronisk bokutgivning, såsom exempelvis Blakes eller Dickinsons dikter) eller multimediala sidor ägnade åt sådana texter som James Joyces Ulysses. Vid den andra polen har vi texter som Talan Memmotts Lexia to Perplexia, som ibland "rör sig vid läsbarhetens gräns", vilket Hayles har påpekat i Writing Machines. Denna text erbjuder ingen berättelse, utan består i stället av en uppsättning spekulationer om interaktionen mellan mänsklig subjektivitet och intelligenta maskiner. Som Hayles förklarar, har Memmott skapat en kreolsk diskurs "uppfunnen ur en sammansmältning mellan engelska och programmeringsspråk".

 

UTBILDNING I HUMANIORA INOM DIGITALA INFRASTRUKTURER


Vår kulturs vändning mot elektronisk och audiovisuell textualitet får konsekvenser för humanioras plats - i synnerhet för litteraturvetenskapen - inom högre utbildning. Det är oerhört viktigt att reflektera över vilka nya institutionella praktiker som ska införas för att underlätta utbildningen av text- och litteraturforskare i den digitala eran. En viktig del av en sådan omformning består av att upptäcka sätt att överbrygga klyftan mellan humaniora och teknik, istället för att öka den. Detta är särskilt viktigt inom mjukvaruområden inom datavetenskap och kommunikationsvetenskap. Som det nu är står de två för olika intellektuella projekt som snarare är benägna att mötas i konflikt än i fruktbart samarbete.
 
Dagens litteraturforskare har "fostrats och formats av trycktekniken", som Hayles noterar, men denna generation är också " i ökande grad modulerad av elektroniska miljöer". Dessutom har mycket få forskare någon utbildning i att analysera bilder - varken digitala som analoga - även om det blivit svårare och svårare att bedriva litteraturvetenskapliga studier utan att ta hänsyn till det visuella. Konsthistoriker, som Barbara Stafford, har påpekat att skiftet mot det visuella är lika genomgripande som en gång den kopernikanska revolutionen. Nästa generations litteraturforskare behöver få utbildning i att tolka det bildmässiga såväl som det textmässiga; det gäller både i olika digitala representationstekniker och i det tryckta ordets materialitet.

 

PARADIGMSKIFTE: FRÅN DATORN-SOM-VERKTYG TILL DATORN-SOM-MEDIUM


De senaste tio åren har vi sett en stark tillväxt av utbildningsprogram om mediepraktiker. Några exempel är digital konst och design, digital underhållning, människocentrerade datorer. I viss utsträckning även (ny) medieteori. Många av dessa utbildningar ligger inom konst- och designskolor, men vissa ligger också inom eller vid sidan av traditionella humanioraenheter inom universiteten.
 
Studenter vid Georgia Institute of Technolgy i USA har till exempel möjlighet att studera amerikansk och brittisk litteratur med särskilt fokus på medier, naturvetenskap och teknologi. Så studeras Shakespeares pjäser som uttryck inte bara för poetens egen dramatiska vision utan också som visioner av teknologi och kultur i det elisabethanska England, där vetenskap, upptäcktsresor och (inte minst) trycktekniken omdefinierade världen både intellektuellt och socialt. Studenterna får också studera romaner av Dickens som stor litteratur men också som ett dokument över den brittiska industrialismen, en tidsålder i vilken läsarskarorna ur en nyss framsprungen medelklass hungrade efter att se sig självspeglade i sekventiella tidskrifter eller följetonger med dagliga avsnitt. Studenter vid Georgia Tech lär sig även att uttrycka sig i elektroniska format (hemsidor, diskussionslistor, mutimediala presentationer) såväl som i traditionella uppsatser.
 
Liknande utbildningar bedrivs vid BHT, till exempel genom kandidatprogrammet "Litteratur, kultur och digitala medier".
 
Vi vill inte flagga för en nedläggning av humanioras institutioner och humanistiska utbildningsprogram; dessa institutioner kommer att bestå i någon form. Oaktat publikationer som Johans Svedjedals Den sista boken. Men det är odiskutabelt att den traditionella humanistiska forskningen förändras genom påverkan från ny teknologi. Det mest uppenbara skälet är att vår kultur redan använder elektroniska medier för så många sorters kommunikation och typer av information och dokument.

När man förändrar vissa delar av utbildningen inom humaniora för den digitala eran, är det viktigt att inte utgå från teknologins utvecklingsprinciper, där effektivitet och produktivitet är nyckelord. I stället måste utgångspunkten vara att metoder för utbildning och kunskapsöverföring inom humaniora respektive teknologi är olika men därmed inte exklusiva eller i konflikt med varandra. De är vetenskapliga båda två, men på olika sätt.
 
Viktigast är kanske att förstå att värdet av utbildningen är detsamma oavsett om den, som ofta en utbildning i teknologin, leder till omedelbara och konkreta resultat, eller som en utbildning i humaniora vilken kanske i första hand skapar ökad kreativitet och fördjupat kritiskt tänkande.

Sidansvarig:
Senast uppdaterad: 2006-10-05
Redaktör: Ragnhild Romanus, e-post: ragnhild.romanus@vr.se
Ansvarig utgivare: Arne Jarrick, e-post: arne.jarrick@vr.se
Projektansvarig: Helena Bornholm, e-post: helena.bornholm@vr.se
Tvärsnitt - om humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning sedan 1979
Sök i Tvärsnitt!