Psykoanalys och neurobiologi

Näste kritiker i raden är Jeffrey Masson, till professionen specialist på sanskrit. Masson menar att Freud misslyckades på grund av feghet. Han vågade inte följa upp sin tes om skadeverkningarna av tidig förförelse och svek därmed en av sina mest omskakande insikter. Masson blev moraliskt indignerad. För Freud var det fråga om att tona ner en hypotes vars empiriska stöd visade sig vara otillräckligt. Nutida forskare skulle tveklöst ställa sig på Freuds sida.
 
Den grundligaste kritikern var Adolf Grünbaum. Å ena sidan beskrivs dennes kritik som beundransvärt skarpsynt, å andra sidan som outhärdligt svårläst. Dessutom gäller kritiken egentligen mera Freuds efterföljare än honom själv. I själva verket lyser beundran för mästaren mellan raderna i texten. Nutida recensenter uttrycker dock tvivel på att Grünbaum rätt förstått den psykoanalytiska människobilden.
 
En mera samtida kritiker har uppträtt i New York Review of Books, nämligen Frederick Crews, pensionerad professor i engelsk litteratur och intensiv hatare av allt som luktar psykoanalys. En första serie artiklar rörde upp många känslor hos analysens utövare och vänner. Ett senare angrepp på sidolinjen - mot Rorschachs så kallade bläckplumpstest med vidhängande psykodynamiska spekulationer - förbigicks dock med tystnad i tidskriftens brevlåda.

 
I SVERIGE TÖVADE MAN naturligtvis inte att slå följe med kritikerna i den stora världen. Men det är svårt att i flertalet svenska diskussionsinlägg finna några originella synpunkter, för att inte säga grundläggande kunskap i psykoanalytisk teori. I stort sett kalkerar man vad som sagts utomlands. Det är kanske typiskt att de mest engagerade och fräna kritikerna inte själva är kliniker eller terapeuter utan återfinns bland de akademiska skrivbordsstrategerna.
 
I detta läge ter sig den plötsliga mobiliseringen av ett försvar för psykoanalysen nästan befängt, inte minst med hänsyn till att försvarsstyrkorna i stor utsträckning rekryteras från neurobiologin. Två artiklar i American Journal of Psychiatry av nobelpristagaren Eric Kandel anslog tonen. I samma veva offentliggjordes ett upprop för ett neuropsykoanalytiskt institut och en därtill kopplad tidskrift med titeln Neuropsychoanalysis. Tillskyndare var en lång rad kända neurobiologer och psykoanalytiker. Utgivandet av tidskriften rullar på, med brett stöd och intensivt intresse.
 
Vad var då meningen med Kandels inlägg? För det första ville han understryka att ingen annan praktik och teori än psykoanalysen har gett oss en tillnärmelsevis så rik och fullständig bild av det mänskliga upplevandets dynamik. Men medan analytikerna under första delen av nittonhundratalet tillförde ny och vik tig kunskap kännetecknas den senare halvan av stagnation. Med stagnationen tydliggörs många av psykoanalysens svagheter, bl a ett fortsatt bruk av metoden med enstaka fallbeskrivningar och den bristande tillförlitligheten hos resultaten.
 
Kandel menar att en koppling till neurobiologin, särskild hjärnforskningen, är analysens enda chans att överleva. Det finns goda skäl för en sådan satsning, inte minst det faktum att många av psykoanalysens grundantaganden faktiskt kunnat bekräftas av neurobiologiska fynd. Kandel föreslår inte att den psykoanalytiska beskrivningen ska reduceras till neurofysiologisk nivå. Han vill ha både psykoanalys och neurobiologi.
 
En utmärkt framställning av denna möjlighet finns i "The brain and the inner world: An introduction to the neuroscience of subjective experience" (New York: Other Press). Båda författarna, Mark Solms och Oliver Thurnbull, är på olika sätt knutna till den nya tidskriften men har också egen forskningsverksamhet i bakgrunden. Framställningen är populär utan att vara utslätad och väjer inte för de svåra problemen som explikeras med beundransvärd klarhet. Det finns dock luckor i boken till vilka jag återkommer senare.
 
Solms och Thurnbull identifierar de två huvuduppgifter som en forskare på området hjärna/psyke måste lösa. Den första uppgiften är enkel, åtminstone kunskapsteoretiskt sett: att finna neurobiologiska korrelat till psykiska tillstånd eller skeenden. Den andra och svåra uppgiften är att förklara hur biologi och upplevande påverkar varandra. En del av lösningen blir att betrakta skeendet från två håll, utifrån och inifrån, och inte låta sig frestas till reduktionism åt ena eller andra sidan. Båda sidor är lika verkliga och lika viktiga.
 
När det gäller belägg för möjligheterna att kombinera psykoanalys och neurobiologi finner man de tydligaste exemplen på områdena medvetande och emotion, minne och drömmar. Den som vill nagelfara beläggen bör naturligtvis gå till boken eller, ännu hellre, till de originalundersökningar på vilka bokens framställning vilar. Men först måste man befria sig från de vanligaste fördomarna, de må gälla psykoanalysens världsbild eller neurobiologins.
 
Ett av psykoanalysens mest anstötliga påståenden rörde medvetandet. En stor del av vårt andliga liv skulle inte vara tillgängligt för medveten belysning och kontroll. Omedvetna, primitiva krafter hotade hela tiden att välta den medvetna ordningen över ända. A.R. Damasio är kanske den som kraftigast stött den analytiska modellen med hjälp av data från hjärnforskningen. Men låt oss då inte glömma experimentalpsykologerna som redan i mitten av förra seklet hade belagt förekomsten av så kallade subliminal perception, det vill säga påverkan från stimuli om vilka individen själv inte är medveten.

OM, SOM VISSA seriösa forskare faktiskt gör gällande, 95 procent av våra handlingar inte är medvetandestyrda, måste vi kraftigt revidera den bild av människans psykologi som ledande kognitiva psykologer skisserat. Medvetandet är inte förnuftets residens utan känslans. Medvetandets uppgift är att ge oss en bild av vår situation i världen. Utan känsloladdning skulle många av de handlingar vi nu tror oss behärska till fullo fösas ut ur medvetet fokus och automatiseras. Till detta kan läggas färska experimentalpsykologiska fynd från författarens hemmabas som visar att om anpassningsprocesserna ska utmynna i stabila slutprodukter måste de vara känslopräglade från början. Solms och Thurnbull uttrycker detta på annat sätt: affekterna hjälper oss att få korn på viktig information, även i sådana abstrakta situationer som problemlösning.
 
Denna bild av medvetandets emotionella natur stöds av minnesforskning. Vi återkallar minnen i episodisk form för att minnas hur det kändes. Den neurobiologiska minnesforskningen koncentreras bland annat till den kortikala formation som fått namnet hippocampus på grund av sin hästliknande anatomiska struktur. Hippocampus har visat sig spela en avgörande roll när det gäller bortträngning av traumatiska minnen. Man har också kunnat belägga psykoanalysens grundantagande att omedvetna minnessamband drastiskt skiljer sig från de samband som styr vårt medvetna återkallande av upplevelser. Men den kontrollerande frontaldelen av kortex är givetvis också en viktig faktor i repressionen genom att förhindra uppkoppling av vissa obehagsfärgade minnen. Neuroforskning stödjer dessutom Freuds hypotes om så kallade "screen memories", det vill säga minnesskärmar som täcker onåbara, mycket tidiga upplevelser.
 

ETT FÖRMODAT DRÅPSLAG mot psykoanalysen utdelades av drömforskarna Hobson och McCarley när de trodde sig kunna visa att drömmar är innehållslösa, d v s saknar samband med drömmarens liv för övrigt, hans känsloliv i synnerhet. Men detta påstående vilade på en felaktig förutsättning, nämligen den att drömsömn alltid sammanfaller med snabba ögonrörelser (rem). Nu vet man istället att hjärnprocesserna under drömmandet är analoga med dem som beledsagar grundläggande emotioner. Dröm ersätter handling. Under drömmen är just de delar av frontalloberna inhiberade som annars har med yttre handling att göra. Även Freuds ide om drömmen som sömnskydd får ett försiktigt stöd.
 
Om nu många av psykoanalysens grundantaganden faktiskt låter sig bekräftas av neurobiologisk forskning - och man får väl lita på sådana auktoriteter som Kandel och Damasio - varför blev kopplingen så senkommen. Många har hänvisat till Freuds egen inställning i ärendet. Efter ett föga lyckat försök att klä sin teoretiska modell i neurologiska termer förordade han en psykologisk klädnad. Men en noggrann läsning av skrifterna ger vid handen att valet mellan neurologi och psykologi snarast betingades av neurovetenskapens outvecklade tillstånd på 1890-talet. När en bättre neurobiologi stod till buds skulle man självklart återknyta kopplingen mellan psykopatologi och hjärnkunskap.

En annan förklaring till glappet mellan de två synsätten var att man fokuserade helt olika studieobjekt. Neurobiologins tidiga psykologiska intressen följde i stor utsträckning klassisk akademisk psykologi med varseblivning, inlärning och problemlösning i centrum. Emotioner och konflikter, psykoanalysens huvudtemata, lämnades i stor utsträckning utanför fokus som omöjliga att bearbeta vetenskapligt. Till detta kom de ömsesidiga fördomarna. Många psykologer fruktade att en övergång till neurobiologisk bevisföring skulle utarma och trivialisera deras subjektiva verklighet. Och för flertalet neurobiologer var psykoanalytisk mjukvara knappast värd trycksvärtan. Det subjektiva existerade inte som verklighet.
 
Men på båda sidor tycks man negligera de bidrag som psykologin kan ge, inte den nymorgnade kognitiva psykologi som i hastigheten glömde bort känslolivet och världen utanför medvetandets ljuskägla utan en psykologi som föresatt sig att med tillförlitlig experimentell metodik pröva grundläggande psykologiska problem, bland annat på psykoanalysens område. Ett sådant centralt problem är så kallade försvarsmekanismer, d v s adaptiva strategier med syfte att dölja eller mildra inre obehag av typ ångest eller skamkänsla.

 
EN NYUTKOMMEN volym i ämnet (Hentschel et al, Defense mechanisms, Amsterdam: Elsevier) ger talrika bevis för att dessa psykoanalytiska kärnbegrepp, i all sin fabulösa variation, faktisk kan beskrivas med experimentell metodik. Men försöken att fånga dem med neurobiologiska angreppsmetoder är fortfarande glesa. Sinnrika experiment har också gjorts för att direkt testa psykoanalytiska hypoteser, bland annat av lundaforskaren Bert Westerlundh. Och ovan nämndes det viktiga arbetet med stimulering och stimulusbearbetning utanför medvetandets inflytande.
 
Vi kan kort sagt se fram mot en spännande utveckling där psykoanalysens människobild blir kritiskt belyst av både neurovetenskapen och den personlighetsinriktade experimentalpsykologin. Vore det förmätet att hoppas på ett meningsutbyte där amatörer får mindre utrymme för sin dystopi och professionella aktörer större möjligheter till konstruktiva insatser.