Kulturen, hälsan och samhällsekonomin

 
REDAN FÖR 30 ÅR SEDAN hörde jag talas om undersökningar som visade att i några områden i Tyskland där man satsat på ett rikt konst och kulturliv, gav varje satsad krona mer än det dubbla igen. Vart tog denna forskning vägen? Blev kringliggande områden utarmade - vad var haken?
 
När BNP används som ett mått på välstånd och som ett medel för att peka ut nationella prioriteringsområden, sker märkligheter. Att ha en hög BNP är viktigt, ger status åt ett land och indikerar välstånd. Ändå är det så att ett brutet ben, med all dess smärta, ger en ökning av BNP medan uteblivna vårdkostnader på grund av att människor mår bättre - till exempel tack vare konstnärliga aktiviteter - inte ges synlighet. Finns det ännu inte någon användbar teori för hur dessa uteblivna samhällskostnader ska beräknas?

LIVETS VÄRDE och mening kan inte mätas i BNP. Inte ens välfärden går att få syn på i sådana siffror. Är det så att bara det som uttrycks i ord och snart enbart i siffror kan ges ett värde?

Det osynliga, det uteblivna, ger det synliga en möjlighet. Så som kvinnors arbete gjort männens insatser möjliga.
 
Det är viktigt att få mer kunskap. Men vi vet att kunskap inte räcker för förändring. Finns det någon vuxen människa som saknar kunskap om att det är skadligt att röka, dricka och äta sig fet? Ändå fortsätter vi, liksom vi fortsätter köra bil även de få hundra meterna till kiosken för att köpa cigaretterna. Jodå, jag har varit såväl storrökare som fet så jag vet något viktigt - hur oerhört svår en förändring är. Och trots att jag är dansare tycker jag illa om att röra mig - på alla andra sätt än i dans.
 
Hur värderas (sett med BNP-ögon) ökad medvetenhet om upplevelsen av och i den egna kroppen? Ett exempel: Jag medverkar som dansare i en föreställning som ingår
i forskningsprojektet "Rörelsen som kroppens minne", där även en grupp på 11 pensionärer, den äldsta 84 år, deltar på scenen. De har valts ut genom en audition och sedan deltagit i ett flertal workshops med projektledaren professor Efva Lilja. När jag mötte dem i början av arbetet med föreställningen som bland annat bestått av att i kroppen pröva gestaltning av minnen, och nu ser dem sex veckor senare har en påtaglig förändring inträffat. En del av den lust deltagarna uttrycker kan säkerligen bero på att vi alla känner varandra bättre. Den tydliga fysiska förändringen, hur de går över golvet, de minskade spänningarna i kroppen den minskade vingligheten på fötterna - nog är det arbetet med gestaltningen - att få vara skapande utifrån sin egen person - som gjort denna förändring möjlig.
 
Genom att bibehålla den bekväma åtskillnaden mellan kropp och själ kan vi aldrig lösa problemet med vår oförmåga att leva utifrån den kunskap vi har annat än på det individuella planet. Så vad är det vi behöver - för forskning - när vi redan vet så oändligt mycket mer än vi förmår använda oss av.

Är gestaltning en möjlig väg att nå nya och förändrande erfarenheter?

Det handlar inte om ett konstnärskap som profession utan om skapandet - gestaltandet - som en tillräckligt påverkande väg till förändring.
 
Var finns den långsiktiga forskning som kan visa om minskade samhälleliga kostnader kan bli följden av gestaltning - i rörelse, i bild, i musik?

Att vilja och att ha kunskap räcker inte långt och undanröjer inte våra inre hinder och fasor.

 
NÅGRA ORD OM konst, gestaltning och något jämförande om idrott: Berthold Brecht, som var boxningsentusiast, sa ungefär så här: "Där den stora idrotten börjar - där slutar hälsan".

Konstnärlig yrkesutövning kan vara lika ohälsosam som elitidrotten, psykiskt såväl som fysiskt, och ska inte blandas ihop med de ökade hälsovinster som kan tillkomma amatörerna, åhörarna och åskådarna, läsarna och lyssnarna. Liksom inom idrotten finns i det konstnärliga skapandet en genuint hälsosam och nyttig lekfullhet. Men det finns ingen rak väg mellan elit och amatör och en amatör ska aldrig tränas som en elitdansare.
 
Vinnaren i idrottens värld går att fastställa. Prestationerna är mätbara och jämförbara. Vi kan vara säkra på vem som är bäst utan att vår egen personliga upplevelse har påverkat resultatet. Där avkrävs vi inget medskapande och medagerande till resultatet. Konsten fungerar på andra sätt. Där finns inga entydiga vinnare och mottagarens medverkan är en nödvändig förutsättning.
 
Kan det förekomma upplevelse av skuld i den mätbara världen? Vi åskådare blir inte skyldiga till en förlust vid en idrottsprestation. Konsten ställer krav på ett medskapande mottagande och vi kan uppleva skuld och även skam. Det kan vara plågsamt obehagligt när ett konstverk inte möter vår förväntan eller när det verkligen drabbar oss.
 
Ska vi alls tala om välfärd måste vi finna sätt att värdera det som går utöver den mätbara kunskapen. Konst kan ge kunskap men dess verkliga värde ligger i att ständigt visa att mening kan skapas.