Nestorn Birgitta Odén fick Stora Gerontologipriset 2005:

Sticker ut hakan i äldredebatten

- Jag har haft en enastående emeritatillvaro, säger hon belåtet. Som pensionär har jag nog producerat mer än under hela min aktiva tid dessförinnan. Så roligt det har varit. Men nu vill jag avsluta saker medan jag kan.

- Hela våningen börjar likna ett arbetsrum, säger hon och tittar på högar av böcker som väntar på att bli lästa. Hon bor mitt i Lund med utsikt över Botaniska trädgården där magnoliorna snart ska slå ut.

Birgitta Odén kom in på äldreforskningen redan i slutet av 1970-talet och har blivit en av portalfigurerna inom området. Det senaste året har hon haft en skarp debatt med företrädare för den statliga utredningen Senior 2005 och hon döljer inte att kritiken har tagit henne hårt. Därför blev hon så glad när hon nyligen tilldelades Stora Gerontologipriset.
 
- Det tog jag som ett handslag från forskarsamhället, säger hon och visar diplomet som talar om "utomordentliga insatser och föredömliga bidrag".
 
Birgitta Odén har fått många priser och andra utmärkelser under åren. Hon är en av de få svenska forskare som har invalts i Finlands akademi, hon har promoverats till hedersdoktor och hon har tidigare fått ett nordiskt pris för sin äldreforskning.

- Men just nu känns Gerontologipriset så viktigt för mig. Att forskarkollegor tog ställning för någon som stack ut hakan mot politikerna som jag gjort.

 
DEBATTEN HAR HANDLAT om några teman i Senior 2005. Birgitta Odén och geriatrikern Barbro Beck-Friis hade ombetts av Vetenskapsrådet att lämna synpunkter på remisssvaret. Utredningen tycker det är dags att riva ålderstrappan och hävdar att människor kan fungera på arbetsmarknaden och i samhällslivet även när de fyllt 65.

- Men ålderstrappan är en symbolisk bild av det biologiska åldrandet. Hur river man den och vilket alternativ vill man ha, säger Birgitta Odén. Visst är dagens ålderspensionärer friskare, mer aktiva och lever längre än tidigare generationer. Men alla bevarar inte fysisk och psykisk arbetsförmåga långt upp i åren. Här finns tydliga klasskillnader. Många människor är utslitna av tunga arbeten.
 
- Jag tycker att utredningen ser för mycket till den tredje åldern och hur de kan vara en skattebetalande resurs. De som uppnår den fjärde åldern kommer liksom i dag att drabbas av trötthet, glömska och andra ålderskrämpor. Trots att andelen riktigt gamla kommer att växa så syns inte deras behov tillräckligt i utredningen.

 
UTREDNINGEN UTGÅR från att vårt samhälle är präglat av "ålderism", det vill säga en negativ attityd till äldre. Begreppet "ageism" har hämtats från USA och psykiatern Robert Butler som ansåg sig ha fått bevis för att äldre diskrimineras. Men Birgitta Odén vänder sig bestämt mot iden att det skulle finnas sådana stämningar i Sverige.

- Välfärdsstaten har bedrivit en generös äldrepolitik och väljarna stöder den. Också unga människor tycker detta är viktigt. Att äldre personer som förlorar sitt arbete har svårt att komma igen på arbetsmarknaden har strukturella orsaker och är inte tecken på fördomsfulla attityder eller åldersdiskriminering.

- När samhällsekonomin hotas och allt fler äldre ska försörjas av färre innebär det att förväntade löften inte kan infrias och det skapar problem. Det finns olika uppfattningar om hur detta kan påverka de äldre. Men det är illa när en statlig utredning lanserar en förenklad förklaringsmodell som "ålderism". Dels skapar det föreställningar att det finns en ovilja i befolkningen mot äldre, dels lägger det sig som en slöja över verkligheten och förhindrar en allsidig utredning.
 
Som historiker har Birgitta Odén rört sig över stora områden. När hon kom till Lund 1941 var det för att läsa ekonomisk historia som då var inbakat i historieämnet. Några år senare började hon forska. Ämnet var finanspolitiken under det sena 1500-talet och hennes handledare Sture Bolin, en skarpsinnig och källkritisk lundahistoriker. Hennes detektivarbete i de historiska källorna resulterade i tre böcker som blivit standardverk inom området. När ekonomisk historia blev ett självständigt ämne valde Birgitta Odén att stanna kvar på Historiska institutionen där hon tog upp socialhistoria och miljöhistoria som forskningsområden.
 
- Men miljöhistoria var för tidigt. Jag hade tänkt mig ett tvärvetenskapligt arbetssätt och i vårt projekt i slutet på 1960-talet fanns också naturvetare, ekonomer och statsvetare. Men anslagsgivarna trodde inte på projektet och då fick min tro på tvärvetenskap sig också en knäck. Sen har ju miljöhistoria blivit ett starkt område och jag har följt forskningen med stort intresse. Vi tänkte inte fel men tiden var fel.

Birgitta Odén startade istället ett historiedidaktiskt seminarium tillsammans med Christer Karlegärd vid Lärarhögskolan i Malmö. Nästa stora projekt handlade om forskarutbildning och hur den har förändrats i bland annat historia, geografi och statsvetenskap.
 
- Vi såg bland annat på relationerna mellan doktorand och handledare. Jag tyckte att professorsdominansen var för stor och att forskarutbildningen behövde demokratiseras. Men den inställningen är nog inte gångbar i dag. Nu är det akademiskt ledarskap som gäller.

 
STEGEN IN I in i äldreforskningen togs via framtidsstudier! Tage Erlander hade valt in Birgitta Odén i Forskningsberedningen och där var intresset stort för att identifiera framtida samhällsproblem. Regeringen tillsatte en utredning som handlade om att välja framtid och som leddes av Alva Myrdal.
 
Att den demografiska obalansen med många gamla skulle bli ett problem var lätt att förutse. Torsten Hägerstrand som också var med i arbetet inspirerade då Birgitta Odén att studera äldrefrågan ur ett historiskt perspektiv. Den utmaningen antog hon gärna.

- Jag har alltid varit intresserad av att hitta de historiska rötterna till nutida samhällsproblem så det passade mig, ler hon förtjust.

Då trodde man att det var lättare att bli gammal förr i tiden. Storfamiljen gav ju stöd och gemenskap. Men historiska studier punkterade den myten. Många gamla var ensamma och for illa. Gamla rättsprotokoll kunde berätta om vuxna barn som bar hand på åldriga föräldrar.
 
Med äldreforskningen var också tiden mogen för tvärvetenskap. Området lämpade sig väl för ett sådant arbetssätt och Forskningsrådsnämnden (FRN) gav stöd. I Danmark väckte Birgitta Odéns forskning stort intresse.
 
- Danskarna ville ha teoretiska modeller som kunde belysa åldrandet från olika discipliner. Där arbetade jag i en grupp tillsammans med medicinare, sociologer och etnologer. Det var en idealisk arbetsform och jag kände mig mycket uppskattad.

 
SAMARBETET MED danska forskare har fortsatt och fördjupats under åren och många av dem hör nu till hennes nära vänner. Kontakterna med kollegor i de andra nordiska länderna blev än fler då hon ledde en forskningskommitté i Nordiska ministerrådet och en nordisk arbetsgrupp för forskning om äldre.
 
Hennes skrifter om äldreforskning är efterfrågade. Ett urval av hennes uppsatser ska nu samlas och ges ut. En bibliografi över produktionen som emerita ska det också bli.

Tvärvetenskapen fascinerar henne alltjämt och hon lyser upp när hon berättar om ett uppdrag under senare år: att föreläsa för unga studenter om åldrande och äldrevård på kursen Humaniora och medicin vid Medicinska fakulteten i Lund.
 
- Bland den roligaste undervisning jag haft. Studenterna var så engagerade och kom med så intressanta frågor.

 
VÅGAR MAN FRÅGA en 84-årig forskare om kommande projekt? Jadå. Hon berättar med entusiasm om två projekt hon hoppas slutföra. Båda har sin grund i samarbetet med danska forskare. Ett handlar om relationerna mellan tre generationer och den äldre generationens betydelse för den yngre ur ett evolutionistiskt perspektiv.
 
I det arbetet resonerar Birgitta Odén också kring vårdandet som tillgång och hur det kan påverka vårdarens välbefinnande, även fysiskt.

I sin äldre har Birgitta Odén inte väjt för svåra existentiella frågor.
 
Hon har skrivit om självmord och om vård i livets slutskede. Det andra projekt hon nu ska avsluta handlar om döden och trösten.
- Materialet är en korrespondens jag hade med en mycket god vän och forskarkollega, en dansk psykolog som hette Pia Fromholt. När hon blev svårt sjuk i cancer skrev vi till varandra, hon om hur hon upplevde sin sjukdom, tiden som döende och om ett försök att begå självmord. Min uppgift var att trösta.

- Jag ska arbeta med manuset i sommar. Men det går långsamt för mig nu. Jag har svårt att hänga med i litteratursökningen och jag glömmer mycket. Ålderskrämporna börjar kännas.

- I min forskning har jag träffat så många gerontologer och jag har tagit till mig en värld som jag nu själv är på väg in i. Mellan 80 och 85 börjar nedgången - det har jag skrivit om många gånger. Så är det, säger Birgitta Odén sakligt. Men i ögonen lyser vemodet.

 
SEN PRATAR VI barnbarn och det glittrar om henne när hon berättar hur mycket kontakten med tre barnbarn har gett henne under åren och vad det har betytt för henne att få hjälpa till med dem. Nu är det äldsta arton och kan lära sin farmor ett och annat
 
Birgitta Odén har aldrig stormat mot något akademiskt manssamhälle eller klagat över bristande jämställdhet. Ändå var det en ensam början för henne. När hon utnämndes till professor i historia 1965 var hon den första kvinnliga professorn vid Lunds universitet.

- Jag är så gammal att jag var med om genombrottet när vi fick de första kvinnliga docenterna. Professorerna var män med god markservice och jag tror inte att de riktigt förstod oss. Däremot fick vi gott stöd från deras fruar som i regel själva var välutbildade, säger hon och skrattar vid minnet. Att det gick så långsamt att få fram fler kvinnor på tjänsterna var inte utslag av förtryck eller ovilja mot kvinnor utan en konsekvens av de strukturer som finns inom universiteten. Jag har aldrig känt mig motarbetad som kvinna. Men jag är inte heller så tänd på "underordningsperspektivet".
 
Sen talar hon om hur glad hon är över att ha fått en så lysande efterträdare på professuren, Eva Österberg.
 
- Inte för att hon är kvinna i första hand utan för att hon är en så duktig historiker och stimulerande forskare. Och en så härlig medmänniska.