Ett trendbrott för humanioran

Jag studerar en undersökning från Vetenskap & Allmänhet, baserad på data från SOM-institutet vid Göteborgs universitet. Vad tycker svenska folket?
 
Medan 81 procent har mycket stort förtroende för medicin har bara 38 procent förtroende för humaniora. Till och med utbildningsvetenskap - alltså den svenska lärarutbildningen, som inte ens utbildningsministern har förtroende för, hamnar högre: 43 procent.
 
På frågan om vad som verkligen är vetenskap svarar folket biologi och astronomi, medan 17 procent dömer ut statsvetenskap, med kraft. Filosofi ska vi inte tala om.

Frågan är om ens humanisterna själva anser sig vetenskapliga nog? Däri bekräftas kanske svenska folkets skepsis.

 
HUMANIORA HAR alldeles för länge odlat komplex gentemot samhälls- och naturvetenskapen. Ofta påpekas att forskaren inom angloamerikansk tradition får och ska vara både scientist och scholar, och att populärvetenskaplig produktion självklart anses som en merit. I Sverige är den snarast de-meriterande.
 
Så har det varit. Anar man möjligen ett trendbrott? Jag tror det, och det är ett hälsotecken.
 
Ur mitt mediala perspektiv verkar idéhistorikerna ha tolkningsföreträde just nu. De vårdar tredje uppgiften, och de kan skriva svenska. Sverker Sörlin följer traditionen från Ronny Ambjörnsson och Sven-Eric Liedman. För att inte tala om kollegan i Uppsala, Karin Johannisson.
 
Även Svante Nordin i Lund är en skicklig stilist. Hans biografi över Ingemar Hedenius är en lysande bok om hur vi blev vi, i det intellektuella Sverige. Rolig och elak.

 
1994 SKREV NORDIN en uppmärksammad och kritiserad - bok om Fredrik Böök. Där citerar han Bööks omdöme om föregångaren Oscar Levertin:

"Han förde något av vetenskapens lugna och öfverblickande perspektiv in i litteraturkritiken, och han gaf litteraturhistorien den öppna känsla och den rörliga mottaglighet för de estetiska intrycken som de metodiska arbetsmödorna aftrubbat hos många vetenskapsidkare."
 
Drömmen om det lugna och överblickande perspektivet var nostalgisk redan 1911. Men känslan och mottagligheten för de estetiska intrycken? Det är, för att uttrycka det milt, en bristvara bland många humanister. De metodiska mödorna avtrubbar än. Det är humanisterna som lider svårast av bildningsunderskott.
 
Om framtidens humaniora ska formas av ensamma genier på kammaren eller i breda, stöddiga forskningsmiljöer är en spännande fråga; men viktigast är att forskarna måste kunna skildra breda miljöer, i det förflutna. På god svenska.