Gamla nummer
Enstaka nummer kan beställas från vår internetbokhandel.
Som Maria Ågren påpekar beträffande historieämnet under de senaste decennierna, är det svårt att hitta någon avhandling som inte tar sitt avstamp i en internationellt förankrad teoribildning eller frågeställning. Problemet är emellertid att svenska forskare i allmänhet inte "återrapporterar" sina resultat till den pågående internationella diskussionen. Svenska historiska avhandlingar - liksom stora delar av övrig humanistisk forskning - är med andra ord teorikonsumerande, det vill säga, de använder sig av generella förklaringsmodeller för att förstå eller beskriva enskilda, företrädesvis svenska, fenomen och företeelser. En studie av testamentsanvändningen i Sverige på 1700-talet - det hypotetiska exempel som Ågren anför - syftar sålunda i första hand till att beskriva ett unikt, tidsmässigt och rumsligt avgränsat fenomen, snarare än att utifrån svenska förhållanden bidra till en mer övergripande förståelse för hur arvsrätten har utvecklats på olika sätt i olika samhällen i Europa och den övriga världen. En sådan studie är visserligen förankrad i en internationell teoretisk diskussion, men med en frågeställning som syftar till att beskriva ett enskilt fenomen i en förmodat unik kontext bidrar den knappast till att utveckla den internationella teoretiska diskussionen eller den övergripande frågeställningen.
OM FORSKAREN dessutom - förhoppningsvis av vetenskapsfilosofiska skäl snarare än av bekvämlighet - väljer att ignorera internationella kollegors arbeten om testamentsanvändningen i andra länder, riskerar resultatet att bli, om inte ovetenskapligt, så åtminstone mindre intressant. Undvikandet av internationella jämförelser gör det nämligen avsevärt mycket lättare att undvika frågeställningar som behandlar varför testamentsanvändningen såg ut på ett visst sätt i 1700-talets Sverige - till skillnad från, till exempel, England under samma tid. Undersökningen riskerar därmed att bli deskriptiv - "en beskrivning av hur denna praktik sett ut i en kontext" som Ågren skriver - snarare än analyserande. I den mån frågan om varför testamentsanvändingen såg ut som den gjorde ställs, besvaras denna med hänvisning till den unika sociala och kulturella kontexten i 1700-talets Sverige, och internationella jämförelser kan då betraktas som överflödiga eller rent av vilseledande. Sådana studier uppfyller måhända vetenskapliga minimikrav beträffande källhantering, akribi, bevisföring och så vidare, men frågan är om de kan betraktas som god vetenskap - än mindre "världsledande".
Det finns inom svensk humanistisk forskning en tradition av att ägna sig åt det unika snarare än det generella. Eva Österberg har, i ett försök att fånga trenderna inom svensk historieforskning, beskrivit denna slags forskning som "tryffelsökande" i motsats till "fallskärmshoppande". Svenska humanister tenderar alltså att göra metodologiskt genomarbetade undersökningar i syfte att finna små guldkorn snarare än att försöka sig på de djärva synteserna och jämförande studierna över nationsgränserna.
SÅ BEHÖVER DET inte vara, vilket en jämförelse med ämnet social eller kulturantopologi visar. Trots att antropologer, kanske mer än några andra forskare, ägnar sig åt att studera den unika sociala och kulturella kontexten i ett givet samhälle, är ämnet framför allt teoretiskt till sin karaktär, och antropologiska avhandlingar syftar ofta på ett eller annat sätt till att bidra till - i motsats till att endast inspireras av - internationella teoretiska diskussioner. Antropologin har därmed också utvecklat en sofistikerad begreppsapparat för att jämföra socialt och kulturellt bundna företeelser mellan olika samhällen. En antropolog som till exempel studerar shamanism bland svenska samer gör detta med syftet att bidra till en ökad förståelse för shamanism som generell företeelse vare sig den återfinns i Sverige, Nordamerika, Tibet eller Australien. Därmed blir det också naturligt att skriva på engelska för en internationell publik.
ÄVEN INOM Maria Ågrens och mitt eget ämne, historia, finns det många forskare vars arbeten syftar till att bidra till generella teoretiska diskussioner. Inte minst de senaste decenniernas uppsving för världshistoria (World History eller Global History) i framför allt USA, visar att historiker - såväl som andra humanister - kan ge många värdefulla bidrag till ökad förståelse för komplicerade internationella processer och fenomen. Här är också värt att påpeka att det även inom historieämnet finns en avancerad begreppsapparat för att jämföra olika företeelser över nations och kulturgränser. Många av begreppen delar historieämnet med andra humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnen, medan andra - folkvandringstid, feodalism, merkantilism, upplysning, kolonialism och det korta 1900-talet, för att nämna några få - i första hand har utvecklats utifrån historiska studier. Flera av dessa begrepp har uppenbara internationella motsvarigheter, åtminstone i de flesta större europeiska språk.
Denna observation ska inte på något sätt tolkas som att det inte finns något behov av att ytterligare utveckla en internationellt gångbar historisk begreppsapparat, vilket Ågren argumenterar för. Tvärtom, jag tror att just i arbetet med att utveckla en sådan terminologi kan svenska forskare ge flera viktiga bidrag till internationella teoretiska diskussioner.
I grund och botten är Maria Ågren och jag är överens om att den svenska historiska - och humanistiska i allmänhet - forskningens yttersta syfte är att, som Ågren tillsammans med Carl-Johan Gadd har formulerat det, ge "högkvalitativa bidrag till övergripande, internationella diskussioner om olika samhällsprocesser och samhällsfenomen". Frågan är hur vi bäst når det målet. Att skriva på engelska är ett nödvändigt men knappast tillräckligt steg. Det krävs också att svenska humanister, i högre utsträckning än vad som i dag är fallet, integrerar sina studier i de övergripande internationella diskussionerna och på så sätt bidrar till att öka förståelsen för hur världen och mänskligheten fungerar.
