Växelbruk av svenska och engelska nödvändigt

Humanister och samhällsvetare måste utveckla en systematisk tvåspråkighet, anser Olle Josephson

Som föreståndare för Svenska språknämnden känner jag mig påtagligt apostroferad och säger därför jo! Humanister och samhällsvetare har ett särskilt ansvar för att svenskan inte vidkänns domänförluster inom deras områden. Det enda rimliga är att de tjänar två herrar. Liksom andra forskare måste de utveckla en systematisk tvåspråkighet, med gott utrymme för både svenska och engelska.

Argumenten för denna ståndpunkt är välkända, men behöver tydligen upprepas.

 
FÖR DET FÖRSTA förtvinar ett språk om det inte används. Det offentliga samtalet i Sverige om människan och samhället förtvinar om det inte tillförs nya begrepp och tankemönster från forskningen. Den dagen det inte längre finns några artiklar i svenska tidningar och tidskrifter som med viss precision diskuterar kulturellt kapital, genuskontrakt eller tidigmoderna diskurser - för att använda några begrepp på väg in i allmänspråket - är vår internationellt orienterade forskning till ringa tröst. Och vem skriver gymnasieläroböcker i historia och samhällskunskap av god kvalitet när etablerade begrepp saknas på svenska?
 
Uppgifter av detta slag kan inte överlåtas till andrahandsinformatörer som vetenskapsjournalister och populärförfattare. De behövs också. Men om de inte har vetenskapliga texter på svenska att ta stöd av kommer de att göra ett sämre jobb.
 
För det andra blir undervisning och forskning på svenska universitet och högskolor sämre om inte både engelska och svenska används. Om studenterna bara har kurslitteratur på engelska förstår de troligen lite mindre och läser lite mer okritiskt. Att leda detta påstående i bevis är besvärligt - hur mäter man graden av förståelse och kritisk läsning? Allmän lärarerfarenhet liksom mindre undersökningar av stickprovsslag pekar dock åt samma håll. (I Svenska språknämndens tidskrift Språkvård 2/05 redovisas ett någorlunda kontrollerat experiment där 60 samhällsvetarstudenter fått läsa en facktext på engelska och 60 på svenska. Den senare gruppen svarade bättre på en serie innehållsfrågor.)

 
OM SAMHÄLLSVETENSKAPLIGA och humanistiska forskare aldrig skriver om de riktigt svåra problemen på sitt modersmål får de aldrig mobilisera alla sina intellektuella resurser, som ofrånkomligen är språkligt bundna. Formulerandet och tänkandet kan som bekant inte särskiljas inom dessa discipliner.
 
Det kan tyckas paradoxalt: för att svenska universitet ska hävda sig internationellt måste svenska forskare fortsätta att utveckla svenskan, parallellt med flitigt bruk av
engelska. Men vår konkurrensfördel kan ju aldrig bli att vi är bättre på engelska än Cambridge- och Harvardprofessorerna. Att ha full, eller nästan full, tillgång till två språk - ett stort och ett mindre - är däremot ett trumfkort som inte får spelas bort.
 
För det tredje är det en trivialitet att vetenskapen tjänar två herrar, minst. Medicinare och kemister tjänar det internationella vetenskapssamfundet när de publicerar sina forskningsresultat på engelska, ja visst. Men samtidigt tjänar de allmänheten med bättre kunskaper om hur man botar sjukdomar, renar vatten eller förädlar livsmedel. Humanister som ska klargöra hur de tjänar allmänheten brukar ta till vackra men faktiskt berättigade fraser om kunskaper, perspektiv och insikter om människans villkor i samtiden och historien. Till skillnad från mediciner och kemikalier kan sådant vetande bara uttryckas språkligt. Den vetenskapliga texten är humanisternas medicin och kemikalier; språket har en principiellt annan ställning inom humanvetenskaperna än i naturvetenskaperna.

För det fjärde stämmer det inte riktigt som Maria Ågren hävdar att naturvetare inte skulle ha samma språkliga ansvar som humanister och samhällsvetare. I den parlamentariska språkpolitiska utredningen Mål i mun (SOU 2002:27) föreslås att högskoleförordningen ska innehålla krav på att "doktorer ska dokumentera sin förmåga att både tala och skriva om sitt ämne på svenska" (s. 84). Den språkpolitiska proposition som kommer i september får visa om regeringen har tagit fasta på förslaget.

 
MARIA ÅGRENS FÖRSLAG att Vetenskapsrådet ska ta fram standardiserade två eller flerspråkiga terminologier kunde vara ett av stegen mot parallellspråkighet; det är ett utmärkt projekt som sannerligen tjänar språkvården. Man kunde peka på mycket annat: planmässig undervisning i såväl vetenskapligt skrivande på svenska som academic writing på engelska på högskolan, systematiskt utbyggt översättnings- och språkgranskningsstöd på universiteten, krav på svenska sammanfattningar i engelskspråkiga avhandlingar (motsatsen finns ju redan) med mera.

Jag kan tänka mig att Maria Ågren gärna instämmer i sådana förslag. Men det är viktigt att vara överens om den grundläggande färdriktningen. Vetenskapsrådet, liksom Högskoleverket och många andra, har hittills skyggat för en diskussion om långsiktiga språkpolitiska mål. Det kan vara dags att bestämma sig. Ska svenska universitet vara tvåspråkiga (allra minst) med engelska och svenska som välfungerande vetenskapliga språk? Eller ska svenska samhällsvetare och humanister nöja sig med att framträda som blekare kopior av amerikanska forskare?