Biografins återkomster

I centrum för våra meningsskapande berättelser, såväl i offentliga sammanhang som privat, finns vanligtvis en människa och hennes liv. Med biografiska berättelser skapar vi ständigt människan på nytt, definierar henne, gör henne och oss själva förståeliga, samtidigt som vi åstadkommer en konsensus om vad en människa bör vara.
 
I det antika Grekland utformades de så kallade plutarkerna, biografiska berättelser om föredömliga människor. Enligt teologen Thomas Hägg spelade de biografiska berättelserna en central roll i utarbetandet av den nya kristna identitet som växte fram under vår tideräknings första århundraden. Under denna period lades till de bibliska berättelserna en samling hagiografier, berättelser om helgonens liv, vilka tillsammans med plutarkerna varit den mest uppskattade och använda folkbildningslitteraturen genom tiderna.
 
Biografins didaktiska och normativa karaktär gör den intressant inte minst ur kulturanalytiskt perspektiv. Det är en genre där vi möter människans syn på människan och samtidigt på sig själv. Och samtidigt som man utan tvekan kan säga att biografin är en av de mest konstanta genrerna - den har bevarat sina karaktäristika: sin fokusering på den enskilda människan, samordningen av livsförlopp och berättelsekronologi, det essentialistiska utvecklingstänkandet, typifiering och så vidare, intakta genom århundraden - så är det en genre som kräver ständiga uppdateringar. Den är initial, men initial i varje ny historisk situation. Biografin har genomgående vitaliserats under sociala omvandlingsperioder. Om och om igen har den tagits i bruk för att berätta människan på nytt, inte bara på ett enskilt plan utan också generellt.

 
UNDER DET SENASTE decenniet har intresset för biografier ökat starkt. Det har varit lätt att se för den som följer bokutgivningen. Efter en lång period av ointresse, och inom humanvetenskaperna närmast en tabubeläggning av både det biografiska perspektivet och den biografiska genren, har vi under slutet av 90-talet och början av 2000-talet kunnat se ett nytt och påfallande starkt intresse för genren såväl på marknaden som inom forskningen. Återigen har biografin tagits i bruk för att undersöka och definiera det mänskliga. Det man kan se inom den biografiska genren i dag är en intensiv diskussion om nya tolkningsmodeller. På samma sätt som den biografiska genren vitaliserades under det moderna samhällets framväxt har den blivit den postmoderna scenen och verktyget för vår tids kamp och förhandling om människoberättelsen.

De tidigaste europeiska beläggen för ordet biografi i betydelsen levnadsbeskrivning hänför sig till den period som vi brukar beskriva som modernitetens framväxt. På engelska används ordet första gången 1683, på tyska 1709, på danska 1772. Första svenska belägget är i titeln till Georg Gezelius "Försök Til Et Biographiskt Lexicon öfver Namnkunnige och Lärde Swenske Män". På samma sätt som den biografiska berättelsen vitaliserades och användes när en europeisk identitet med kristna förtecken formulerades, kom genren att tas i bruk när modernitetens sekulariserade, individualistiska och materialistiska människoberättelse utformades. Under 1800-talet tycks hela den västerländska litteraturen vara som besatt av den biografiska formen. Den nya borgerliga romanen antar snabbt en biografisk form, nya massmedier, tidningar och tidskrifter och så småningom veckopressen, fylls av biografiska berättelser om framstående män och kvinnor. Intresset för berättelser om enskilda människor tycks outtömligt och alltfler typer av personer ägnas biografiskt intresse. Produktionen av större självständiga biografier lät dock vänta på sig i Sverige till senare delen av 1800-talet, och då hade, intressant nog fokus kommit att förflytta sig från vad biografiforskaren Ira Nadel kallar "men of action", till författarna.

 
FÖRFATTARNA BLIR under senare delen av 1800-talet det huvudsakliga föremålet för biografiskt intresse, i Sverige som i andra europeiska länder. I kraft av sin nya tvetydiga position inom moderniteten blir författaren en sinnebild för den moderna människan. Med berättelsen om hans liv - för det är oftast en han - kan både det moderna utanförskapet och den unika individens betydelse beskrivas. Enligt bröderna Goncourt och Emile Zola skulle den moderne författaren vara en vetenskapsman som i sitt skönlitterära skrivande analyserade och klargjorde den mänskliga artens egenart. I samma anda skulle litteraturhistorikern och biografen i sin berättelse om författaren och hans verk, visa på de unika men ändå allmängiltiga villkoren för människan och hennes skapande. Författarens verk var, som Hippolyte Taine, en av chefsideologerna bakom det nya biografiska konceptet uttryckte det, en produkt av den ras och det folkslag, han tillhör, den miljö, i betydelsen den materiella miljö som landskap, klimat och liknande, han växt upp i och vistas i, samt det moment, den historiska situation han befinner sig i, och litteraturhistorikerns uppgift att förklara de skönlitterära verken utifrån dessa samband.
 
Det var en drastisk förändring av synen både på människan och på relationen mellan liv och text, som måste förstås i relation till det paradigmskifte som ägde rum inom västerländskt tänkande under denna period. Det var heller ingen förändring som gick av sig själv. Den skedde successivt och med många uppblossande strider. På samma sätt som det just nu spelas ut en rad olika berättelser om människan, där humanism och antihumanism står mot varandra, spelades under slutet av 1800-talet den materialistiska berättelsen om människan ut mot den idealistiska, och biografin blev en arena för och ett verktyg i striden om berättelsen om vad en människa är; Guds avbild eller, grovt uttryckt, och ett djur bland djur, materia bland materia.

 
VID SEKELSKIFTET 1900 hade författarbiograferingen i Sverige funnit den form som svensk litteraturvetenskap sedan kommit att förvalta och brottas med. Författaren och hans liv hade vid det här laget definitivt kommit i centrum av ämnet och blivit den princip som på ett självklart sätt formade svensk litteraturhistorieskrivning. Under seklets första hälft utgör författarbiografierna en central del av ämnets vetenskapliga produktion. Ehuru Taine snabbt blev en avsatt storhet levde hans materialistiska koncept och även hans fokusering på författarens genealogiska bakgrund, uppväxtvillkor, geografiska och kulturella miljö, liksom tidssammanhang, kvar som en mycket fast konvention. Den teoribildning som framför allt kommit att utveckla det sena 1800-talets koncept är psykoanalysen, vilken samtidigt som den utvecklar den materiella analysen under 1900-talet, driver biografikerna allt närmare sitt objekt.
 
Det psykoanalytiska genombrottet inom svensk biografi kom emellertid inte förrän efter andra världskriget. Då ägde en stark vitalisering av svensk författarbiografering rum. Andra världskrigets erfarenheter hade skakat om den humanistiska berättelsen om människan, och biografin kom åter i centrum för diskussionen om vad en människa är. Som Bengt Hildebrand skriver i en artikel om de nya biografierna hade dock en avsmak för berättelser om "stora män" infunnit sig och revideringen av den biografiska berättelsen kom framför allt att äga rum i relation till kvinnliga författare. Med biografier som Fredrik Bööks "Victoria Benedictsson", Gunnar Tideströms "Edith Södergran", 1949, och med Olof Lagercrantz "Agnes von Krusenstjerna" och Margit Abenius "Drabbad av renhet". "En bok om Karin Boyes liv och diktning", båda från 1951, skedde ett uppbrott från det biografiska koncept som formulerats under den oscarianska eran.

 
FRÅN ATT HA VARIT tabubelagda områden spelar i dessa biografier sexualitet och sjukdom en central roll. Framställningarna kretsar genomgående kring ohälsa, psykisk obalans, erotisk karaktär och sexuell aktivitet. Victoria Benedictssons, som Böök menar, "svåra hämningar" på det sexuella området och oförmåga att älska, blir i hans biografi om henne såväl ett grundläggande personlighetsdrag som ett uttryck för karaktärsneurosen. På samma sätt framställs de två aspekterna, psykisk obalans och sexualitet som oupplösligt förbundna med varandra hos de kvinnliga författare som Gunnar Tideström, Margit Abenius och Olof Lagercrantz biograferat. Edith Södergran är i Tideströms biografi präglad av sin sjukdom och sin otillfredsställda erotiska längtan, vilket sammantagna ger ett instabilt psyke. Karin Boye genomsyras, i Margit Abenius biografi om henne, av sin sexualitet, vilken genom sin avvikelse skapar skuldkänslor och psykisk insufficiens och slutligen driver henne till självmord. I Olof Lagercrantz berättelse om Agnes von Krusenstjerna är det kärleken och erotiken som utlöser författarinnans sinnessjukdom.
 
Alla dessa arbeten väckte stor uppmärksamhet och hetsig diskussion. En viktig del av diskussionen handlade om huruvida det var legitimt att berätta en människa så som den biografiska genren kommit att göra. En annan invändning handlade om vetenskaplighet: Vilken betydelse hade dessa biografiska omständigheter för studiet av litteratur och kunde de kallas vetenskap över huvud taget. Under 60- och 70-talet förlorade det biografiska perspektivet och biografin som genre snabbt sin betydelse inom humanvetenskaperna. Litteraturvetenskapen blev med nykritiken snabbt en renodlad textvetenskap och nya teoribildningar som strukturalism, litteratursociologi och marxism kom att befästa avståndstagandet från det biografiska perspektivet.

 
SOM JAG INLEDNINGSVIS skrev befinner vi oss emellertid så här fyra decennier senare mitt i en ny biografisk boom, inte bara på bokmarknaden utan också inom akademin och litteraturvetenskaplig forskning. Man kan tolka detta på många sätt. Övergripande är naturligtvis ett behov av att definiera människan på nytt; att den postmoderna eran också behöver en ny berättelse om människan och ett biografiskt koncept och att det finns många bud på hur det ska se ut.
 
För postmoderna biografer som exempelvis Toril Moi och Poul Behrendt är författarna, Simone de Beauvoir respektive Torkild Hansen, inte intressanta som unika enskilda faktiska personer med djup och gåtor som måste friläggas, analyseras och tolkas, utan som historiskt bestämda diskursiva konstruktioner. Livskronologi och biologisk släktgenealogi får i dessa biografier stå tillbaka för det som Foucault kallar textarkeologi. Deras biografiska berättelser handlar inte om människan bakom, före eller efter texten, inte textens upphovsman eller kvinna, utan om de texter som hon/han konstruerats av och/ eller konstruerat sig med. Deras strävan är inte att finna en syntes, en enda sanning som kan berättas i en enda helgjuten berättelse, utan att lyfta fram de många berättelserna, deras teman och relationer. Historien, berättandet, är för dem ständigt pågående. Min bok om de Beauvoir har, skriver Moi programmatiskt, "ingen konventionell konklusion: min ´Simone de Beauvoir´ är en ofärdig text."

 
DETTA SÄTT ATT BERÄTTA människan är emellertid inte allenarådande inom samtida biografi. Av de många biografier som givits ut under det senaste decenniet är de postmoderna få. 1800-talskonceptet har fortfarande ett starkt grepp om biografin. I många av de forskningsantologier om genren som kommit under 1990-talet menar man också att det nya intresset för biografier inte alls handlar om att berätta den postmoderna människan utan tvärtom är en reaktion mot den postmoderna berättelsen om det upplösta subjektet. Dessa forskare ser det biografiska intresset som ett motstånd mot det antihumanistiska tänkesätt som vuxit sig allt starkare. När individen känner sig hotad fungerar biografin, menar exempelvis Jürgen Schlaeger, som en tröst och återförsäkring. Den vidhåller den enskilda personens vikt och unicitet, erfarenhetens betydelse, minnets centrala funktion, och betydelsen av att hålla sig till sanningen.