Dåtid blir nutid och all tid

Historisk litteraturforskning ger förankring i tillvaron

 
YRSELN LÄGGER SIG dock när man inser att god historiskt kontextualiserande litteraturforskning inte behöver arbeta utifrån fastlagda genrekriterier och inte heller framställa några absoluta sanningsanspråk. Tvärtom: genom att visa på hur många olika "sanningar" det finns, motverkar man bilden av att "just så här var det och hör sen" och påminner sig själv och sin läsare om vilka mångskiftande vävar av mänskligt liv de stora litterära mästerverken är. Vi kommer långt om vi kan visa att vissa omständigheter grep in i människors tillvaro, i deras vardag och deras drömmar, på den tiden då verket kom till och nådde ut till sin första publik. Ett oöverträffat sätt att visa det är att arbeta med samtida icke-fiktionella texter där dessa omständigheter framträder. Huruvida sådana icke-fiktionella texter utgör samvetsgranna redogörelser för sakförhållanden är mindre intressant än insikten om att de företeelser som texterna betonar upptog folks sinnen. Vi kanske inte kan bevisa att den enskilde författaren hyste en viss uppfattning om ett aktuellt problem och ville torgföra den, men har vi stött på problemet i ett antal icke-fiktionella texter känner vi igen frågeställningarna, och vi ser hur det litterära verket tar upp och utvecklar dem.

 
VAD ÄR DET DÅ den historiskt kontextualiserande litteraturforskningen faktiskt gör, vad är det för mening med den? "Fördjupa läsupplevelsen" är ett standardsvar, men vad innebär det egentligen? Utläggningarna varierar beroende på vilken sorts kontextorienterad forskning man bedriver. Den typ som inriktar sig på att tillföra läsningen av de så kallade kanoniska verken nya dimensioner - och den är den typ som jag sysslar med - kan åstadkomma (minst) sex saker.

Den första är i bokstavlig mening negativ: den kan förebygga och undanröja missuppfattningar beroende av sentida läsares okunnighet. Ett exempel från min egen forskning: I en välkänd bok från 1963, "The Disappearance of God", skrev
J. Hillis Miller att Gud är frånvarande i Emily Brontës "Wuthering Heights". Som bevis anförde han bland annat att bykyrkan är eländig och förfallen och att församlingsborna är för snåla för att skramla ihop till en anständig prästlön.
 
Nu är det visst och sant att religionen inte är så framträdande i "Wuthering Heights" som i de andra Bronteromanerna. Men handlingen i romanen utspelas kring 1800, då det stod riktigt illa till med den anglikanska kyrkan. Många, om inte de flesta, av dess präster hade valt yrket därför att det var en av de få karriärvägar som stod till buds för medellösa medelklassynglingar och så kallade "younger sons". Ett stort antal församlingar hade ingen präst som var bosatt där, kyrkoherden bodde i ett annat och fetare pastorat som han också satt på och fick inkomst från, och utfattiga barfotahjälppräster fick sköta de prästerliga funktionerna bäst de kunde. Kyrkorna fick förfalla när ingen brydde sig om dem. Särskilt illa var det ställt ute i obygden. Den skildring av sakernas tillstånd som Emily Brontë lämnade i sin roman anknöt med andra ord till sådant som fanns i de samtida läsarnas historiska närminne. (Systrarna Brontes far Patrick tillhörde den evangelikala rörelsen inom engelska statskyrkan, som bidrog till en stark förbättring under 1800-talets första decennier.)

 
DET ANDRA SÄTTET på vilket den historiskt inriktade litteraturforskaren kan öka nutida läsares behållning av ett klassiskt verk består i att förklara innebörden av vissa uttryck, referenser med mera som den sentida läsaren inte förstår att han/hon inte har förstått.
 
Ännu ett exempel med anknytning till systrarna Brontë: I Charlotte Brontës roman "Shirley" talar de båda hjältinnorna med en fabriksförman om tankens frihet. Det är en frihet som förmannen Joe inte vill tillerkänna kvinnor, "women is to take their husbands´ opinion, both in politics and religion: it´s who lesomest for them." Naturligtvis blir de båda unga kvinnorna upprörda och protesterar. Men den delen av dialogen föregås av att en av dem frågar Joe: "You allow the right of private judgment, I suppose, Joe?"och mannen svarar "My certy, that I do! I allow and claim it for every line of the holy Book." "Private judgment" betyder förstås att man tolkar Bibeln som man själv vill, och det förstår vi också. Men kring 1850 då romanen publicerades var "private judgment" ett särdeles laddat uttryck. Det var bara de mest frimodiga andarna som hävdade sin rätt att läsa Bibeln som de behagade, utan att låta sig styras av kyrkans predikningar och postillor. Många tyckte att detta var direkt farligt för den enskilde, som kunde fara vill på vägen mot frälsningen, Det fanns välmenande personer som fick regelrätta anfall när de hörde eller läste uttrycket "private judgment". Vet man det, så förstår man vilket intryck den här passusen måste ha gjort på samtida läsare: här har vi en person, en man av folket, som gör anspråk på ovanligt radikala andliga fri och rättigheter. Och i nästa andetag begränsar han dessa rättigheter till det manliga könet!
 
Den här andra punkten bildar en sorts övergång från den typ av forskning som syftar till att undanröja hinder för förståelse till den vetenskapliga verksamhet som är ägnad att direkt utveckla och fördjupa förståelse. De tre följande punkterna hör ihop.

 
DEN TREDJE SAKEN som den historiskt kontextualiserande litteraturforskningen kan göra är att förmedla insikter av relevans för vår egen tid genom att peka på återkommande mönster för mänskligt beteende. Här kommer mitt favoritexempel från en doktorsavhandling vars författare jag handledde, Jane Mattissons bok om Thomas Hardy. Mattisson är historiker i botten och fältforskade bland annat i sydengelska jordbruks- och hantverksmuseer vars samlingar säkert ingen litteraturvetare undersökt förut. Genom att visa vilken grad och typ av skicklighet som de traditionella hantverken och lantbruksmetoderna innebar, gjorde hon det för första gången synligt hur omöjligt det var för de allra flesta personer i Hardyromanerna, som kunde sådana saker, att överge sina "skills" och övergå till maskinellt jordbruk och masstillverkning. Och hon visade att det fåtal personer som insåg detta, som respekterade lantbefolkningens stolthet över sina färdigheter men som likaväl öppnade sig för den nya tidens metoder, är de som lyckas i livet, både materiellt och personligt. Mattissons bok vände upp och ner på hela min bild av Hardys romandiktning: tidigare hade jag i likhet med många andra betraktat hans karaktärer som ödets lekbollar. Nu har jag lärt mig att studera dem utifrån deras förmåga att anpassa sig och utvecklas. Och nog är detta enormt relevant för vår tid där så stora omvälvningar är på gång; IT-revolutionen, globaliseringen, IT-utvidgningen...
 
Den fjärde saken som litteraturforskning av det aktuella slaget kan åstadkomma är att fördjupa förståelsen för mänskligt handlande och mänskliga känslor i vissa skeden av den historiska utvecklingen. Ett annat exempel från en av mina doktoranders - eller rättare sagt doktorers - forskning: i sin avhandling om den viktorianska guvernantromanen förklarar Cecilia Wadsö-Lecaros varför mödrar är så avogt inställda mot guvernanter i den här litterära genren. Många av de mammor som anställde guvernanter led av ett flerdimensionellt skuldsyndrom: de visste att de borde uppfostra sina barn själva - och visste de det inte, så berodde det inte på att de inte fick höra det; det publicerades massor med skrifter som uppmanade nationens kvinnor att själva utbilda sina barn. Men dels var många av dem rätt och slätt för okunniga. De var en äldre generation i en tid som präglades av en veritabel kunskapsexplosion, med en kraftig utvidgning av medelklassen både numerärt och i termer av samhälleligt inflytande. Dels hade de annat att göra också. Att sköta ett hushåll på den tiden, utan tvättmaskiner, dammsugare, elspisar och liknande, var tungt och tog tid. Även om man hade tjänare till det, kunde det vara nog så tidsödande och ansträngande att vara arbetsledare för dem. Slutligen hade förmodligen många av dessa mödrar ingen större lust att tillbringa hela dagarna med sina barn, särskilt inte när de kvinnor i de högsta samhällsskikten som de ville efterlikna inte gjorde det. Följden av allt detta var att de blev svartsjuka och avundsjuka på guvernanten, som kunde en massa saker som de inte kunde och dessutom tillbringade mycket mer tid med deras barn än de själva, och som ofta kom att bli en viktigare person i barnens liv än de.

 
ÄR DET NÅGOT som kommit i dag efter det att den postmoderna "Theory"-vågen dragit sig tillbaka, så är det att det goda gamla "human interest" inte gick att utrota inom litteraturvetenskapen, trots allt tal om texters interaktion, politiska maktstrukturer och kulturella mönster. Och väl är det, eftersom det i slutändan alltid är den fascinationskraft som utgår från det mänskliga dramat som fängslar oss humanister, generation efter generation. Detta att man blir bergtagen av enskilda människors öden, fiktiva och reella, leder oss fram till den femte sak som utforskandet av verkets historiska sammanhang kan ge andra tiders läsande publik. Den är en vidareutveckling av den förståelse som nämndes som punkt fyra, men den ligger på ett mer personligt plan: nämligen att väcka ett igenkännande hos läsaren, engagera hans eller hennes empati, genom att klarlägga hur fiktionen behandlar tidlösa existentiella fenomen.
 
Ännu ett Brontë-exempel: hjältinnan/berättaren i Charlotte Brontës sista roman "Villette", Lucy Snowe, är en ung kvinna som uppenbarligen kommer från en så kallad god familj, men hon har mist alla släktingar och tvingas kämpa för sin överlevnad. Det gör hon genom att undervisa i en skola i en stad på kontinenten som heter Villette (men är Bryssel). Hon är känslig, stolt och begåvad. Och hon är ensam, ohyggligt ensam. En gång ger hon efter för en impuls och biktar sig i en katolsk kyrka, men hon talar om för prästen att hon är protestant. Prästen förstår genast att här finns en själ att värva för den romerskkatolska tron, och inte vilken själ som helst heller. Lucy motstår frestelsen. Det som frestar är inte katolicismen i sig - där tycker jag Lucy är trovärdig - utan det hem, den moderliga famn, som katolska kyrkan skulle erbjuda denna hemlösa, kärlekshungrande unga kvinna.

På ett sätt är hon som klippt och skuren för det katolska troslivet: hon skulle fullgöra alla dess verk och rutiner till punkt och pricka, Hon är den typen. På så vis skulle hon få sinnesro och erkänsla bland människor i omgivningen. Men priset skulle bli hennes fördärv - och det förstår man om man läser hur den katolska expansionen i England kring 1850 uppfattades av debattörer inom den anglikanska kyrka som familjen Brontë var en del av. Gång efter annan hävdade dessa skribenter, naturligtvis djupt skakade av John Henry Newmans och andras övergång till Rom, att konversionen till katolicismen innebar en abdikation från ansvaret för den egna, av Gud givna personligheten. Man framställde det katolska troslivet såsom helt regerat av prästerskapet, vars män påstods ställa sig mellan den enskilde kristne och den gudomliga nåden.
 
Tar man med sig dessa antikatolska texter in i läsningen av "Villette", så framstår Lucys kamp som lika mycket en strid på liv och död som Beowulfs mot Grendel eller Kristens mot Apollyon. Som lundaforskaren Birgitta Berglund visar i en kommande artikel är Lucy Snowe ingen speciellt sympatisk person. Men att se henne kämpa inte bara för sin integritet utan för sin överlevnad som fritt handlande subjekt, åtkomlig för Guds nåd, är att bli känslomässigt indragen i ett drama som lämnar en bokstavligen utmattad. Utan kunskap om fejderna mellan protestanter/ anglikaner och katoliker i det tidiga 1850-talets England kan man lätt tycka att Lucy, och/eller hennes skapare Charlotte Brontë, är hysterisk och bigott. (Det kan man i och för sig tycka ändå.) Men med kännedom om den historiska kontexten blir läsningen av "Villette" mer ett engagemang i en människas kamp för det som är viktigast i hennes liv än en anledning att hötta med fingret åt en författare för att hon inte var så fin och tolerant som man själv är.

 
DÄRMED HAR VI kommit fram till den sjätte nyttodimensionen hos den historiskt kontextualiserande litteraturforskningen: den ger oss ökad kunskap om och respekt för våra föregångare. Ett bekymmer med den ideologisering av kulturvetenskaperna som ägde rum under 1900-talets sista kvartssekel, på bekostnad av den traditionella närläsningen, var en förlust av känslighet för texternas mångfald. Det blev viktigare att kritisera eller berömma en text för dess ideologiska framtoning än att urskilja dess rikedom av mening, en rikedom som kan rymma rena motsägelser och ger en aning om vilka spänningsfält som förflutna tiders människor levde och verkade i. Resultatet blev i bästa fall onödigt ensidiga tolkningar och i värsta fall en form av fariseism, en självgodhet på våra föregångares bekostnad, som har mycket litet med vetenskap att göra. Lyckligtvis har den stora litteraturen gång på gång bevisat sin förmåga att överleva även de mest ovetenskapliga behandlingar både inom och utom akademin. Trenderna kommer och går, men texterna består - ibland transponerade till andra medier, ibland som förlagor till omskrivningar och som underlag för "hur var det innan och hur gick det senalster". Vi litteraturvetare kan skatta oss lyckliga som får borra oss djupt ner i dessa texter i vår strävan att hjälpa moderna läsare till rätta i de föreställningsvärldar de härstammar från. Ofta kan vi konstatera att det går häpnadsväckande snabbt för nutidsmänniskan att känna sig hemmastadd i en sådan kronologiskt avlägsen föreställningsvärld. Det är en extra bonus för oss i våra försök att fånga, fatta och formulera det evigt mänskliga.