Startsidan på Vetenskapsrådet
Vetenskaprsådets startsida
Statsbyggnad, Antikens kultur och samhällsliv

Landskapet i vägen - Via Tiburtina under 3000 år

Av Barbro Santillo Frizell, professor i Antikens kultur och samhällsliv vid Uppsala universitet och Hans Bjur, professor i Statsbyggnad vid Chalmers tekniska högskola
Rom är staden som aldrig blir riktigt färdig. Likt en "utspädd stadssoppa "breder den ut sig med många mellanrum, och lika många utvecklingsmöjligheter. Miljön inbjuder till nya perspektiv på landskapets utformning och ett möte mellan arkeologi och stadsplanering.
ALLA VÄGAR BÄR till Rom säger talesättet. Egentligen borde det heta från Rom eftersom vägarnas avstånd från huvudstaden till olika delar av riket under antiken mättes från stadsmurarna. Romarriket var berömt för sitt omfattande, välbyggda och välorganiserade nätverk av vägar. De var viktiga element i den territoriella utvecklingen och än i dag fungerar de på samma sätt. I vårt projekt har vi valt att studera Via Tiburtina som ett rörelserum, vilket historiskt sett alltid interagerat med omgivningen. Via Tiburtina är en byggd miljö, eller snarare, en rad olika miljöer uppträdda som på ett pärlband från Rom till Tivoli. Helhetsbilden av det urbana landskapet öster om Rom är i dag kaotisk. Den har en karaktär av "utspädd stadssoppa", för att använda Italo Calvinos kärnfulla karakterisering av de moderna storstädernas periferier. Men Via Tiburtina är mer likt en flod än en "soppa", den tvingar sig fram i en riktning genom landskapet.

 
I DETTA FORMLÖSA urbana landskap får vår forskning näring. Vår övergripande frågeställning är hur städer kan integrera historiska lager (palimpsest) i stadsutvecklingen. Vi är alltså på jakt efter djupare liggande förklaringar till samtida städers form, utseende och olikheter. Men utöver dessa historiska förklaringar vill vi bidra till ett aktuellt kunskapsbehov om vilka framtidsmöjligheter som de historiska lagren utgör i stadsutvecklingen. Hur kan arkeologins, antikvetenskapernas och kulturhistoriens röster ingå i samtalen om stadsmiljöernas utformning? Hur kan de historiska lagren integreras i städernas moderniseringsprocess? Om vårt fokus således finns i de historiska lagrens transformationer, så finns det också i en allmängiltig samtidsproblematik som enkelt sammanfattad beror på ett paradigmskifte inom efterkrigstidens stadsutveckling, från stadskärnan som dominerande problem och intressecentrum, till stadslandskapet och regionen. Samtidigt har intresset för landskap utvecklats inom arkeologin. Genom att de objektinriktade utgrävningarna under senare tid ersatts av en mängd inventeringsprojekt har den arkeologiska forskningen ställts inför nya kunskapsproblem och behov av samverkan med andra discipliner. Det är uppenbart att planerare, arkitekter, arkeologer och andra som hanterar staden professionellt, såväl vetenskapligt som praktiskt, befinner sig i en ny situation. Delarna omvandlar helheten och den etiska dimensionen blir särskilt betydelsefull, det vill säga förmågan att se problemen, lösningarna och kunskapen i sina sammanhang och tidsperspektiv. I denna aspekt på staden har mötet mellan arkeologi och stadsplanering en intressant utvecklingspotential. Detta möte omfattar även en potentiell estetisk dimension. Om arkeologin och andra relevanta historiskfilosofiska och estetiska vetenskaper kan göra kunskapen om artefakterna och det historiska landskapet tillgänglig inom stadsutvecklingsprocessen, skapas nya förutsättningar att integrera den i fysiska planer och gestaltning. För människor i det nutida urbana landskapet kan effekten bli både en visuell perception och en djupare känslomässig upplevelse.
 
I Rom bor huvudparten av befolkningen på marken utanför den aurelianska stadsmuren, Ager Romanus. Här finns således ett intensivt vardagsliv och fritidsliv och meningsbärande processer äger rum i det urbana landskapet. Fortfarande pågår en del mycket ålderdomliga traditionella verksamheter med djurhållning och visst jordbruk. Ännu i dag kan vi se fårhjordar, kor och hästar på beten mellan "supermodernitetens" bostads eller verksamhetsområden. Hur kan dessa verksamheter integreras i moderniseringsprocessen? Kan deras existens bidra till tidigare nämnda etiska och estetiska dimensioner och till kulturella och pedagogiska värden? Betesdjuren skulle dessutom kunna ha en rent praktisk nytta genom att hålla landskapet öppet.

 

TRANSHUMANS


Mycket tyder på att området utmed Via Tiburtina alltsedan förhistorisk tid nyttjats som en resurs i ett större ekologiskt system som kallas transhumans, en typ av djurhållning som innebär att man flyttar djuren mellan olika betesmarker. I Italien innebar förflyttningarna av boskapshjordar för att ge djuren optimala betesförhållanden med varierat bete hela året, ofta långa transportsträckor mellan områden i skilda klimatzoner. På vintern vistades djuren i låglänta kustområden med milt klimat och på våren fördes de till höglänta bergstrakter där de tillbringade sommar och tidig höst. Systemet har bevisligen praktiserats i Italien sedan bronsåldern och forskare har framkastat hypotesen att Via Tiburtina hade sitt ursprung som en transportled i en sådan ekonomi. Hur dessa säsongsbundna och regelbundet återkommande förflyttningar av djur från kust till berg med rötter i våra äldsta civilisationsmönster har påverkat utvecklingen av produktionscentra, bosättningar, samhällsbildningar och ideologiska strukturer utmed leden, är därför en mycket angelägen forskningsfråga. I dagens urbana landskap ser vi broar, tempel och kapell sticka upp som markörer av en lång civilisationsprocess. Men när övergick källorna från att vara enbart livsnödvändiga vattenhål till att bli kultplatser och vilka föreställningar låg bakom dessa processer? I vilken samhällelig kontext byggde man broar över de ursprungliga vadställena?

Den gradvisa urbaniseringen av det pastorala landskapet runt staden Rom, en bebyggelseutveckling som påbörjades redan under den romerska republiken, innebar att djuren periodvis vandrade genom behov och förutsättningar i transhumansekonomin, som bete, produktion och marknader, som vi antar generade en rörelse och påverkade Via Tiburtinas sträckning i landskapet fick konkurrens av andra livsstilars krav. Hur dessa behov samsades om livsrummet och hur den pastorala livsformen fortlevde i det urbana landskapsrum som hade bildats kring vägen mellan Tivoli och Rom är outforskade frågor som är viktiga för förståelsen av vägens betydelse i det långa perspektivet.

 

URBAN MORFOLOGI


Genom att studera de mönster av rum, rörelse och artefakter som bildats kring Via Tiburtina från antiken till nutid vill vi utveckla en synkronisk, tid-rumslig modell. Frågan vi bearbetar är hur de rumsliga formerna i Rom och Tivoli med omgivningar samspelar i det ändlösa förloppet av transformationer. Med hjälp av morfologiska och rumsliga syntaxteorier och analysmetoder (Space Syntax Analyses) samt olika metoder för stadslandskapsanalyser angriper vi stadens bebyggelsemönster som ett relationellt fenomen. Vi betraktar det alltså som en konfiguration, det vill säga ett system med rumslig struktur och sammansättning. Vi vet från andra studier, bland andra Mir Azmizadehs analyser av flera iranska städer och Göteborg, att dessa komplex av relationer kan bibehålla en anmärkningsvärd uthållighet i flödet av förändringar i mikroskalan eller på den globala eller historiska nivån.
 
Nya tvärförbindelser i Via Tiburtinas landskapsrum har återkommande förändrat stadsrummets konfiguration, ökat rörelserummets funktionsduglighet och skapat ny tillgänglighet och attraktivitet för nyetableringar av verksamheter och bostäder. Ett tidigt exempel utgjorde de romerska villorna i Tivoli med omgivningar. Arkeologisk forskning av bland andra Ashby, Tomassetti och Mari har visat att det fanns en omfattande bebyggelse i zonen där Via Tiburtina passerar genom Tivolis suburbium.
 
Ungefär två millennier senare genomfördes ett tvärförbindelseprojekt som kom att inta en särställning, Il Grande Raccordo Anulare (GRA) Först var denna ringled en isolerad företeelse, belägen cirka10 kmutanför stadskärnan och all bebyggelse, men i dag är motorvägsringen med sina 33 avfarter en betydelsefull generator för tillväxt i Rom. En väsentlig stadsutvecklingsfråga som vi undersöker är huruvida GRA:s utvecklingskraft numera är så stor att den skapar centripetala tendenser i stadsutvecklingen. Längs Via Tiburtina i riktning mot Rom kan vi se hur de stora bilfirmorna makar sig plats, men också telekomföretag, ingenjörsbyråer och logistikverksamheter, och några hundra meter längre västerut håller universitetet på att etablera ett universitetscampus i ett gammalt bryggerikomplex. Här vid "Uscita13" , som motorledsavfarten heter, håller det på att bildas ett nytt slags centrum i stadsväven. Fenomenet är ett resultat av vad europeisk stadsplanering betraktar som en ickehållbar stadsutveckling, så kallad "urban sprawl". Tvärförbindelser fungerar alltså som en slags injektioner som omvandlar stadsbygdens mönster och sammanhang. Hur kulturarvet kan betraktas som en potential och integreras i dessa sammanhang är en viktig fråga som vi bedriver metodutveckling kring.
 
Samtidigt hörs protesterna från befolkningen utmed Tiburtina alltmer. För drygt ett år sedan nådde de i en hearing i Brüssel ända fram till EU:s miljöminister Margot Wallström. Trafiken på Via Tiburtina är ett dagligt inferno! Och nyetableringarna med ringleden inom räckhåll skapar ytterligare trafikmängder och föroreningar. Bara den första utbyggnaden av teknikpoolen sysselsätter 4000 människor, av vilka förmodligen endast ett fåtal kommer att bo i trakten.

 

EN STADSSOPPA ...


Via Tiburtina är i dag en kaotisk miljö, obegriplig i förstone, men tolkningsbar om man ger den tid. I en av sina texter om periferimodellstaden Pentesilea avslutar Italo Calvino med att formulera följande fråga: "Om det existerar ett igenkännligt Pentesilea, gömt i någon fördjupning eller fåra i denna kantstötta miljö, ett Pentesilea som besökaren kan minnas, eller om Pentesilea bara är sin egen periferi och har sitt centrum överallt och var som helst, det avstår du från att begripa. Den fråga som börjar gnaga i ditt sinne är mer ångestfylld: existerar det utanför Pentesilea ett utanför?"
 
Roms stadsperiferi tillhör Europas största svartbyggen. Efter andra världskriget växte bostadshus efter bostadshus upp helt utan stadsplan och med ett minimum av infrastruktur. En orsak var de mycket oklara markägoförhållanden som utvecklats på stadens omland, Agro Romano. En annan var stadsperiferins erbarmliga, vattensjuka, malariahotande miljö, som in på 1900-talet gjorde den delvis obeträdbar. Trasiga akvedukter hade spridit ut sitt vatten och dräneringsarbetena från romartid hade fallit i vanvård. Helt utan egentligt inbördes sammanhang växte de bostadsmiljöer fram som Pasolini och andra neorealistiska filmare använde i sina filmer under 50- och 60-talen. De enda fasta strukturer som fanns i detta tilltagande kaos var de urgamla romerska vägarna: Tiburtina, Nomentana, Casalina, Collatina, Prenestina, Tuscolana med flera Kring dessa byggdes de tidiga industrianläggningarna kring sekelskiftet 1900 och i något slags anslutning ett och annat försök till ordnad arbetarbebyggelse, som området San Basilio på 1920-talet, utkastat ända till dagens ringled (GRA) cirka en mil utanför Rom. En annan ambitiöst utformad och omtalad bebyggelse från 1950-talet var INA Casa Tiburtina, som representerade något så sällsynt i Rom som ett bostadsområde, med stadsplan och gestaltade gaturum och övergångar mellan offentligt och privat. Bostadsområde är annars ett lika okänt och onaturligt begrepp i Rom som det är självklart och begripligt i Norden.

 

... UNDER TILLREDNING


I Rom tycks allt uppstå för sig. Till det goda - och onda - hör kanske att det aldrig blivit riktigt färdigt. En "utspädd stadssoppa" har faktiskt fördelar - om man reder den rätt! Förändringspotentialen är hög, mellanrummen många och ett nytt ordningskoncept med parker och gröna strukturer som dominerande element skulle kunna ligga inom räckhåll. Den nya generalplanen för Rom, Piano Regolatore 2002, angriper stadsperiferierna ungefär så. Både ny och gammal bebyggelse ska integreras i grönstrukturen, såväl nya teknikpooler som bostadsområden. Det mest avancerade i modellen är tveklöst iden om att Rom ska utvecklas till en flerkärnig stadsregion. Relationerna mellan centrum och periferi ska förändras genom att nya utvecklingscentra med starka anknytningar till transportinfrastrukturen identifieras.
 
De livs- och verksamhetsmiljöer som är anknutna till Via Tiburtina har själva vägen som förutsättning och omvänt. Det är denna relation som är vägens kraft, dess raison d´etre, vad som fortsatt att ge den betydelse under lång historisk tid. Dessutom har den ett "utanför", för att besvara Calvinos retoriska fråga, och destinationer i vardera änden: Tivoli (Tibur) och Rom, och bergen och kusten bortom dessa.

 

INTERAGERANDE TIDSLAGER


Vi har hittills uppehållit oss vid Via Tiburtinas allra äldsta utvecklingsfas och det "supermoderna" och kunnat konstatera att de äldsta faserna är synliga i palimpsesten. Däremellan ligger tvåtusen års utvecklingshistoria då olika tidslager har interagerat i den urbana utvecklingen: senantik och medeltid, renässans och barock, den moderna tiden fram till det supermoderna som pågått de senaste tre-fyra decennierna ungefär. Alla dessa lager har interagerat och genom att identifiera vissa gestaltningsmoment som särskilt betydelsebärande för den urbana utvecklingen avser vi att öppna nya perspektiv på landskapets historiska tillgångar och mönster, på deras mening och potentiella integration och gestaltning. För uppgiften har en mångdisciplinär forskningsmiljö skapats med bas på Svenska institutet i Rom med syfte att utveckla tvärvetenskapliga teorier och metoder och att identifiera centrala frågeställningar inom ett nytt tvärvetenskapligt ämne: urban landskapsarkeologi.
Sidansvarig:
Senast uppdaterad: 2006-10-05
Redaktör: Ragnhild Romanus, e-post: ragnhild.romanus@vr.se
Ansvarig utgivare: Arne Jarrick, e-post: arne.jarrick@vr.se
Projektansvarig: Helena Bornholm, e-post: helena.bornholm@vr.se
Tvärsnitt - om humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning sedan 1979
Sök i Tvärsnitt!