Teser om det hyperindividualiserade samhället

 
MEN OM DEN KOLLEKTIVA tillhörigheten inte längre är given eller varaktig - utan i stället frivilligt vald och därmed väljs bort vid lämpligt tillfälle - kan man fråga sig vad detta innebär för den "samhällsanda" och de kollektiva identiteter som utgör kittet i västerlandets representativa demokrati. Individualiseringen må ha ökat individers makt på kollektivens bekostnad - men om makten är ojämnt fördelad upp står också nya skiljelinjer. Vilka motkrafter mobiliseras och hur kommer de till uttryck? Vilket är det "medborgarskap" som utvecklas i de nya omständigheter som individualiseringen och destabiliseringen för med sig?
 
Ja, det är några av de frågor som vi försöker diskutera i det vetenskapliga rum som vi kallar MIM - makt, individ, modernitet. I MIM-rummet finns det plats för statsvetare, sociologer, medie- och kommunikationsvetare, fredsforskare och många andra som intresserar sig för det som med ett närmast utslitet ord kallats för den moderna världens globalisering. Vi undersöker globaliseringen i vår värld i termer av två processer - nämligen destabilisering och individualisering. Destabilisering innebär att gamla traditioner, mönster och ordningar blir allt lösare i konturerna och allt mindre viktiga som riktningsgivare för oss människor. Klasstillhörighet, kyrkogång och bostadsmönster har inte längre samma betydelse för oss när vi väljer yrke, partner eller möbler. Kraven på flexibilitet och rörlighet genomsyrar samhällsliv och privatliv. Anställningskontrakten blir allt mer kortsiktiga, ovissheten - i såväl positiv som negativ bemärkelse - har blivit epidemisk och normen om den beständiga lyckan ersätts av normen om den episodiska njutningen. Att byta jobb blir något positivt och personlighetsutvecklande. Begreppet "hoppjerka" för att negativt beteckna den arbetstagare som inte kunde finna sig tillrätta på 1950-talens arbetsplatser utan bytte jobb med jämna mellanrum har kommit att klinga hopplöst gammalmodigt. I dag är istället "karriärplanering" självklar och i den ingår att byta arbetsplats med jämna mellanrum för att skaffa sig en lämplig sammansättning av erfarenheter från arbetslivet. Tillfälliga förbindelser vinner ökad legitimitet och skilsmässor blir en del av vardagslivet. Tidigare påbörjade och avslutade arbetarna sin karriär med ganska stor sannolikhet hos samma arbetsgivare. I dag påbörjar man sin karriär på ett företag, men har ingen aning om var man kommer att avsluta den.

 
INDIVIDUALISERING innebär bland annat att individens makt ökar på kollektivens bekostnad. I dag är vår individuella identitet mera än tidigare en följd av våra enskilda val än av kollektiva förväntningar. Individen har också uppvärderats i termer av människovärdets ökade betydelse, till exempel i den internationella politiken. Så det är inte längre möjligt - eller åtminstone betydligt svårare - för en enskild stat att under statssuveränitetens skydd fritt bryta mot de mänskliga rättigheterna och förtrycka den egna befolkningen. Men parallellt med denna utveckling har människan som individ också nedvärderats. Människans värde mäts allt mer efter hennes kompetens. Hon blir allt mer utbytbar och hennes möjligheter mer beroende av en position i ett visst nätverk.
 
Vi menar att det vi kallar för den kommunikationella revolutionen - alltså den samhällsomvandling som ägt rum genom förändrade och allt snabbare kommunikationer - har lagt grunden också till en ny slags modernitet. En ultramodernitet, i vilket individen står starkare än någonsin. Ultramoderniteten innebär att vi lever i ett samhällstillstånd där det moderna projektet i termer av rationalitet, förnuft och planering närmast har gjort uppror mot sig själv. På samma sätt som de moderna föregångarna på 1920-talet gjorde uppror mot ett hierarkiskt och närmast feodalt samhälle gjorde 1960- och 1970-talets unga uppror mot det moderna projektet. Men detta gjordes med moderna verktyg, genom krav på rationalitet, jämlikhet och solidaritet. Det upproret förknippas av många med det laddade året 1968, men det var förstås snarare en lång förändringsprocess än ett ögonblick av revolutionär yra.

 
DEN KOKMMUNIKATIONELLA revolutionen innefattar allt från transportrevolutionen - som börjar med järnvägarna - till informationsrevolutionen - som börjar med telegrafen. Därmed möjliggörs nya produktionsförhållanden och nya sätt att organisera samhället och det geografiskt bestämda territoriet ges en förändrad betydelse. Genom den kommunikationella revolutionen kan innovation och flexibilitet bli de avgörande elementen i produktionen. Att komma på kreativa idéer och att kunna byta ut arbetskraften är essentiellt för den ultramoderna produktionens möjlighet till lönsamhet. Organisering i hierarkiska och regelstyrda kollektiv har försvunnit, de går inte att upprätthålla då de bygger på såväl informationsprivilegier för vissa som en viss trögrörlighet för individerna. I stället blir nätverken de nya organisationsstrukturerna. Snabba, lätta att förändra och dessutom utan de sociala förpliktelser som de gamla kollektiven innebar. Slutligen blir nationell kultur och skillnader mellan stad och landsbygd allt mindre relevanta för människors livsstil.

Genom snabba transporter och genom informationens lätthet att sprida sig och förökas över Internet blir bostadens lokalisering eller nationens gränser inte alls lika avgörande för identitet, yrke och familj som förr.

I antologin "Det hyperindividualiserade samhället?" (Borea förlag, 2005) har fjorton författare tagit sig an frågorna om hur den kommunikationella revolutionen påverkat vårt samhälle. Begreppen destabilisering och individualisering står i centrum för arbetet. Henrik Oscarsson problematiserar frågan om huruvida individualisering ska uppfattas som att individen urskiljs från kollektivet, som att värderingar blir alltmera individualistiska eller som att individens kombinationer av val och värderingar blir unika. Alla dessa element ingår i den breda diskussionen om individualisering, utan att de särskiljs från varandra. Oscarsson menar att vi bör anstränga oss att belägga och förfina individualiseringshypotesen genom att undersöka om a) våra möjligheter att förutsäga individers attityder och beteenden med hjälp av grupptillhörighet minskar, om b) värden som koncentreras på den individuella framgången ökar i prioritet och om vi c) kan återfinna fler unika kombinationer av preferenser, attityder och beteenden bland medborgarna.

 
ÄVEN HELGE HVEEM pekar på hävdvunna begrepps problematiseringspotential. Hveem lyfter fram globaliseringens olikartade betydelse inom olika sfärer - det är således orimligt att tala om en globalisering. Beroende på om vi diskuterar produktion och fördelning av materiella resurser eller om vi talar om deltagande och styrning av samhället får globaliseringen helt separata konsekvenser. Genom att kombinera frågorna om materiella resursers produktion och fördelning alternativt deltagande i samhället och dess styrelse med olika sfärer som makt, välfärd, identitet och legitimitet kan globaliseringsdiskussionen förfinas och fördjupas. Vi bör komma bort från enkla normativa utsagor som att globalisering är "bra för fattiga länder" eller "dåligt för europeiska jordbrukare". I stället griper globaliseringsprocesserna in i de flesta sfärer av våra liv - det är upp till oss att bruka den för de syften vi finner goda.
 
För svenska medborgare har kanske deltagandet i den europeiska gemenskapen blivit ett av de mera manifesta uttrycken för globaliseringen - och ska vi döma av valdeltagandet i de valen till EU-parlamentet har inte entusiasmen varit över hövan. Demokratin utsätts för påfrestningar när den går från den självklara territoriella enheten "Sverige" till den flernationella enheten "EU", vilket Hans Andersson har studerat. Vilket är "folket" i EU? Och vilka är "vi" som röstar på folkpartiets eller socialdemokraternas kandidater i det svenska valet? Här blir det snarast fråga om en kollektivisering. Samma typ av problem inträffar när klimathoten ska mötas - något som i praktiken är omöjligt på nationell basis. Om Johannes Stripple har rätt i sin analys sker trots allt kampen mot de globala miljöhoten genom att staternas territorium betraktas som okränkbara och individerna innanför gränserna räknas trots allt bara dit och inte till det globala klotet. Här har vi således en form av individualisering som inte genomförs fullt ut.

 
TILL EFTERTANKE länder dock Jan Ekecrantz ifrågasättanden kring om det som sker egentligen sker så fort och tydligt som vi tycker och tror. Individualisering bör problematiseras, menar han, och vidareför Oscarssons distinktioner mellan realitet och ide. Omhuldar vi en ide om individualism därför att vi lever tilltryckta under en tjock och oformlig kollektivism? Och är verkligen individualismen en realitet för dem som kallar sig just individualister? Han ställer också frågan om relationen mellan individ och samhälle - kan den sägas vara tillräckligt stabil för att uttala sig om graden av såväl individualism som kollektivism?
 
Sammantaget menar vi att frågorna om globaliseringens konsekvenser och bakgrund kan och bör problematiseras och undersökas empiriskt i termer av makt, demokrati och värderingar innan de tvärsäkra uttalandena om globaliseringens förbannelser och välsignelser från såväl höger som vänster kan utvärderas.