"Ingen läkekonst utan humaniora"

PC Jersild om mötet mellan vetenskap och erfarenhet i fakta och fiktion

Eller ett annat exempel:

- På ena sidan råttforskarna och på den andra de glada psykoterapeuterna. Men ingen klarar sig utan den andra på lång sikt.

 
SAMTIDIGT VARNAR Jersild för hybridvetenskaperna. När den nya disciplinen "humanistisk medicin" kommer på tal suckar han och tillägger "ja, vad det nu är".
 
- Om man ska ingå i ett samarbete med multidisciplinär forskning, så måste man vara säker i sin egen roll. Det får inte bli nåt såsande hit och dit.
 
- Jag kan ibland tro att det ligger något i kritiken mot den här typen av forskning. Det finns en tendens att "svagare nummer" från olika håll samlas för att bli starkare. Själv har han inte disputerat, "det skulle tagit för mycket kraft och tid". Jersild är ändå en stark röst i forskningssammanhang, bland annat som ledamot i styrelserna för Karolinska institutet och Kungliga vetenskapsakademien. Och en i många stycken kritisk sådan.
 
- Sverige har ju länge legat bra till i Science-tabeller, citeringsindex och sådant. Men det är delvis en svunnen storhetstid. Det gäller även medicinen.
 
De stora hoten menar han dels är satsningar på riktad forskning som antas ge arbetstillfällen och produkter, dels den kommersialiserade forskningen inom läkemedelsindustrin.
 
- Man har tvingat forskarna i armarna på den kommersiella forskningen.
I stället skulle Sverige lägga betydligt mer pengar på grundforskning, anser PC Jersild.

 
- Den fria forskningen i ordets rätta bemärkelse, som liknar konstnärligt arbete i mångt och mycket, kan ta vägen vart som helst och slutar ofta med något annat än man trodde från början.
 
- Det skulle man satsa mer på.

 
ETT HINDER PÅ VÄGEN kan vara alla de organisatoriska hierarkier som hanterar forskningsmedel i dag, tror han.
 
- Myndigheter som Vetenskapsrådet eller sammanslutningar som Läkarsällskapet är till för att bevara, men kan förvisso också vara innovativa. Men risken är alltid att om man värnar om ett system så avvisar man ett annat.
 
Samma fenomen är det som underhåller gamla klyftor mellan exempelvis humaniora och medicin eller naturvetenskap.
 
PC Jersild har genom åren gjort ständiga försök att överbrygga denna klyfta. Bland annat arbetade han under flera år med så kallad "creative writing" för läkarstudenterna på KI.

- Man får ut väldigt mycket frustrationer av att skriva, om man verkligen tar det på allvar.
 
Det kan vara förlösande för många, det har Jersild högst personliga erfarenheter av. Läkaryrket i kombination med skrivande har fått honom att växa.
 
- Jag är en ganska blyg person, säger han utan reservation.
 
Jersild tackar läkaråren som socialmedicinare för den ständiga utmaningen att tvingas ta kontakt med andra människor. Kontakter som blivit berättelser vilka hittills resulterat i nära 40 oerhört läsvärda böcker.
 
- Erfarenhet är en nyckel för författare. För poeter tror jag det mer handlar om någon slags genuin förmåga att hantera språk, men en romanförfattare måste hämta sina miljöer någonstans ifrån.

 
MÅNGA SKÖNLITTERÄRA författare börjar med att skriva om barndomen.

- Men om det tar slut där, så blir det kritiskt. Det är då man behöver en yrkeserfarenhet att luta sig emot. Läkare är bra. Journalist är nog inte heller så dumt.

"Babels hus" (1978) tillkom mitt under Jersilds kliniska verksamhet, och frågan väcks hur han blev bemött som författare i sin roll som läkare:
- Jag kommer ihåg att jag gick assistent på S:t Göran i början av 60-talet, och min nyss utkomna bok "Till varmare länder" fick först tvåtre urusla recensioner. Då minns jag en patient som gnuggade händerna och fick "ge tillbaka". Det var en skamsituation.
 
Känslan av misslyckande - som man ibland bara tror har skett - försöker han ständigt skydda sig emot.
 
- Jag bestämde mig för 7-8 år sedan att aldrig mer läsa en recension. Den enda effekt det får är att man tappar arbetslusten.
 
Men de bra recensionerna då?
 
- De läser jag inte heller. Om jag får priser så förstår jag i alla fall att det inte gått åt helvete.

 
PRISER HAR DET BLIVIT, och ofta om talas då Jersilds eleganta glidningar från det vardagliga och triviala till det fantastiska och ibland ohämmade fabulerandet.
 
- Att skriva skönlitterär fiktion är ett bra men farligt sätt att beskriva verkligheten på. Skönlitteraturen kan tillåta sig vad som helst.

Svårast blir det, menar han, i realistiska romaner där läsaren omöjligt kan hålla isär det verkliga och det fiktiva.
 
- Det ingår i författarens yrkeskunskap att kunna maskera fantasier och få dem att se ut som om de är verklighet.
 
Skönlitteraturen blir i Jersilds termer en samhällskritik med "varningslappar och röda lampor".

Han menar att särskilt farlig är den litteratur som utger sig för att vara till hundra procent dokumentär.
 
- Det har skett en glidning här. Postmodernismen tillåter författaren att göra lite som han vill.
 
"Babels hus" är ett bra exempel på den upplevda gränslösheten mellan fakta och fiktion. Den tolkades av många som en dokumentär av svensk sjukvård. Och Jersild sparade inte på kritiken, som här i Babels hus:

"Inslaget av medicinsk magi är där större än andelen logik, öppen redovisning och vetenskaplig ärlighet. Vi har den sjukvård vi förtjänar /.../ Ett slags vård och kunskapssilor eller medicinska domkyrkor för att invagga folket i tro och trygghet."

Eller som när han låter den fiktiva filosofie doktorn i arbetspsykologi Karin Sundin, göra lärarprov för ett lektorat på KI, och ber auditoriet dela med sig av sina yrkeserfarenheter från sjukvården:
 
"Det blev dödstyst. Var Karin Sundin riktigt klok? Man ställer inte sådana frågor till medicinare. De var inte vana vid tvåvägskommunikation, de var intrimmade att lyssna och anteckna, inte diskutera".

Händelsen härrör från PC Jersilds egen provföreläsning en gång i tiden, och var bara upptakten till ett mer konkret arbete för att förändra den svenska läkarutbildningen på vissa punkter. Men det är en svår, tung och känslig process.
 
- Man kan inte hur som helst göra om en anatom till psykiater. Men det är nya ämnen som läkarna behöver, till exempel psykologi och medicinsk etik, försäkringsmedicin och träning i att möta patienter.
 
Den senare låter som en självklar nyckel till yrket, men så är inte fallet. Det brister i teorin, men också i praktiken. En av många förklaringar är förstås sjukvårdens ekonomi.
 
- Och det söndervittrade öppenvårdssystemet. Vilken tragedi! utbrister Jersild. Alla människor som vill ha kontakt med en läkare ska kunna få det.
 
Han menar vidare att bristen på läkare inom öppenvården är egendomlig. Att vi har tvingats rekrytera från Polen och Spanien.
 
- Förklaringen tror jag ligger i glesbygdens arbetsvillkor. Förr följde fruarna med, nu krävs det arbete för två personer.

 
SJÄLV HÅLLER HAN som bäst på att sammanställa en exposé över sina medicinska erfarenheter. Och ställs här inför utmaningen att avhålla sig från fiktion och hålla sig till fakta.
 
- Det är naturligtvis lätt att hitta på, men det får jag inte göra.
 
Utgångspunkten är, som han säger, "mig och mina misstag".

- Det viktigaste är att summera läkarlivet för mig själv, att skriva något som jag tycker är lustbetonat.

Men i det lustbetonade författandet finns många olustiga händelser att rekapitulera. Ändå är det inte direkt en uppgörelse med sjukvården, säger han. Men Jersilds skarpa blick och kritiska sinne lär ändå få det att svida till emellanåt. Många namn kommer att förvanskas och patienthistorier att maskeras.
 
Parallellt arbetar han med ett - som alltid - hemligt romanprojekt. När kan vi tänkas få läsa dessa?
 
- Jag har ingen brådska. Har nyss fyllt 70, och då börjar det hända grejer. Man undrar över hur länge man kan skriva.

- Jag vill ha ett par projekt utan deadline. Så får jag hålla på och "jojka" med det här i min egen takt, eftersom det betyder så mycket för mig.
 
Och för omvärlden.