Guldgruva för forskare

Svensk befolkningshistorik samlad i Haparanda

- Vi började med hålkortsstansare i källaren och måttlig extern uppmärksamhet. I dag är det microfilm och raffinerade datorprogram som gäller. Och kontakten med forskarna har vuxit.
 
På kontoret i Haparanda arbetar få akademiker. De flesta är excerpister, det vill säga kodare och uttolkare av flerhundraåriga husförhörslängder, ministerialböcker över födda, vigda och döda samt flyttningslängder. Ett tålamodskrävande arbete, som stimuleras av årliga forskardagar för personalen.
 
- Då får vi feedback på vårt arbete, när forskarna föreläser och publicerar på vårt material, säger han. Vi känner oss väldigt delaktiga, och har alltid dem i åtanke när vi arbetar.

 
DET ÄR FORSKARNA som sätter kvalitetsgränsen på excerpisternas arbete. Forskarna är också Haparandaenhetens kunder.
 
- Input sker i Haparanda och output i Umeå, förtydligar Kalle.
 
Intresset för DDR:s data är stort, men kunde vara större.
 
- En tredjedel av forskningen på vårt material sker utomlands. Inget annat land i världen har någon motsvarighet till våra kyrkböcker. De är helt unika.
 
Kanske har vi svenskar inte till fullo insett vilken resurs vi sitter på.
 
Svenskt kyrkboksmaterial från cirka 70 församlingar finns hittills överfört från papper till dator. Och det är inte bara scannat, utan också avskrivet, kategoriserat och digitaliserat. Många gånger krävs manuella länkningar, och inte minst en oerhörd kunskap om kyrkbokföringssystemet, hos excerpisterna. Bara att lära sig varje enskild prästs handstil, ordval och symboler är en utmaning. 1700-talsmaterialet är svårast, med den tyska handstilen.

 
ANITA LINDGREN har varit excerpist på DDB i nästan 20 år. Hon betonar noggrannheten i digitaliseringsprocessen.

- Vi tar till och med med felskrivningar, och tillför kommentarer om vi finner några ologiskheter.

- Ja, budord nummer ett är att vi ska vara källtrogna, fastslår platschefen Kalle. Många spännande historier rullas upp inför excerpistens ögon.
 
- Ibland skrev prästerna rent skvaller. För tillfället kodar Anita Lindgren dödböcker från Jokkmokks församling.
 
Här var barnadödligheten stor, ja dödligheten över huvudtaget. Datoriseringen av Jokkmokks församling beräknas vara klar vid årsskiftet.
 
Anita pekar på sin datorskärm och säger:
 
- Här har vi till exempel en samisk pojke, död vid två års ålder. Men han finns inte i någon födelsebok. Förklaringen kan vara att samerna var nomadiserade. Det här visar hur svårt själva länkningsarbetet kan vara när uppgifter saknas.
 
Som exempel på främmande ord berättar hon om när "radesygesår" dök upp första gången.

- Ingen här visste vad det var. Men så kom det upp en flicka (Anna Lundberg från Umeå) som forskade om syfilis, och det visade sig vara en speciell sorts syfilis som härstammade från Norge och förekom mycket i just den församling vi då arbetade med.
 
Mycket är svårtydbart och kräver specialkunskaper från den aktuella tidsepoken. Det kan handla om yrken som inte längre finns, lokala eller fjällnära uttryck. Bara samiskan förekommer i flera dialektala variationer. Vissa excerpister blir särskilt duktiga på att tolka de samiska husförhörslängderna.
 
- Det är verkligen inget rutinarbete. Men allting är roligt! utbrister Anita.
 
- Framför allt den manuella länkningsprocessen. Då ser man betydelsen av att ha gjort allt rätt och ha haft en bra kvalitet från början. Det är rena detektivarbetet, och man känner sig så nöjd när man har knäckt nöten.