Fredsfrämjande självinsikt

Mats Svegfors och Peter Wallensteen samtalar om Dag Hammarskjölds ledarskap

- Det vi kan lära av honom och hans gärning är att det också mitt i politiken finns något annat än politik. Det ersätter inte politik, utan för det personliga till områden där politisk makt utövas.
 
Peter Wallensteen som innehar Dag Hammarskjöld-professuren i freds och konfliktforskning vid Uppsala universitet, har också skrivit om generalsekreteraren.
 
- Hammarskjöld hade en väldig allmänbildning och personlig kompetens. Både genom kraften i sin röst och genom förtroendet han gav. Han var känd för sin principfasthet, effektivitet och ständiga vilja att lösa problem på ett tidigt stadium - innan de hunnit bli komplicerade.

Wallensteen: Jag tror man kan beskriva honom som en instrumentell ledare. Han är bra på det operativa och kan åstadkomma praktiska lösningar, men är inte direkt den särskilt karismatiske ledaren, som entusiasmerar folk och drar med dem i sin vision. Inte heller är han den altruistiske ledaren med mycket empati. Han är effektiv, använder sina timmar väldigt välberäknat, och når eleganta lösningar.
 
Jag tycker källfrågan du nämner är väldigt intressant. Hur såg det här ut för omvärlden? Från brittiska UD, från amerikanska State Departement, från Ryssland... Hur beskriver de honom? Vad har de för uppfattning om honom, som person och vad han faktiskt gör? Sådana studier saknar vi. Vi har lite av den svenska bilden, vi har FN-bilden, men vi behöver komplettera synen på vad för sorts ledare han var.
 
Svegfors: Ja, Dag Hammarskjöld vann styrka genom att väcka respekt i olika avseenden, för integritet och duglighet.
 
Jag har sett motsvarigheten under min egen yrkesverksamhet. Man lyssnar gärna till en person som man förväntar sig ska säga något riktigt övervägt och substantiellt. Men det finns en uppenbar risk med denna typ av intellektuellt mycket kapabla ledare. Medarbetarna vet att de sällan kan svara upp: varför mobilisera något eget, när ledaren eller chefen ändå har tänkt så mycket längre?
 
Wallensteen: Det kan bli passiviserande, ja. Om man tittar på Hammarskjölds senare tal, så får man nästan känslan av att han ser FN-sekretariatet som en egen kraft i det internationella systemet. Att han lyfter lite från verkligheten. Och det kan vara en effekt av att han ser lösningar i alla sammanhang. Men allting är på samma gång beroende av en politisk realitet. Risken finns, att han kopplade loss sig själv från den verkligheten. Det finns en fara i att som ledare bli alltför respekterad. En bra ledare ska kunna bli tilltalad och inge respekt, men ska också kunna lyssna och ta till sig, förstå varningssignaler och vara lyhörd.
 
Svegfors: Det finns ju några exempel, som kan hänga samman med det du säger. Och här äger ändå Olof Lagercrantz kritik mot Hammarskjöld relevans, att han riskerade att överskatta intellektets och bildningens betydelse. Detta visades av relationen till de Gaulle: Hammarskjöld trodde uppenbarligen att han skulle kunna etablera en något så när jämlik dialog i kraft av kunskap och bildning och orientering. Och han riskerade då, som du säger, att komma bort från maktens realiteter. Med de Gaulle var väl detta egentligen uppenbart.
 
Wallensteen: Ja, Hammarskjöld kommer inte alls in i de stora konflikter som Frankrike befinner sig i. Det blir särskilt tydligt exempelvis kring situationen i Algeriet. Där stöter han på en realitet. I exemplet de Gaulle tror jag att du är inne på någonting väldigt viktigt. De Gaulle, liksom Chrusjtjov och Stalin, räknar på hur många divisioner han har. Men det märkliga med Hammarskjöld är att han egentligen inte har någonting, utom sin FN-stadga. Och ändå gör han väldigt mycket av det. Det är något av det man kan beundra honom för - att med så knappa resurser kunna ge FN en roll. Han blir alltid mottagen. Och även om han inte är jämbördig, så är han ändå en kraft att räkna med.
 
Svegfors: Intressant är att han kom från den svenska kanslihustraditionen, där han hade haft en framskjuten position, men ändå varit ickepolitiker - även under den period då han var ledamot av regeringen. Som kabinettssekreterare och statssekreterare var han en andreman, men med mycket stor förvaltningsmässig erfarenhet. I FN klev han nästan upp nivån över staterna, och förnekade generalsekreterarens underordnade position i förhållande till stormakterna. I kraft av stadgan stod han över stormakterna. Så i det avseendet kreerade han en roll som han aldrig generalrepeterat.
 
Wallensteen: Nej, han växer in i rollen. Men han växer också med den. Och han skapar därmed en roll som väldigt få har kunnat leva upp till efter det. Kofi Annan är kanske den som ligger närmast. Men Hammarskjöld skapar en bild av hur den här posten skulle kunna vara, som jag tror gör att man blir väldigt försiktig. Stormakter vill efter det inte gärna släppa fram ytterligare någon sådan...
 
Svegfors: Nej, de ville ju inte ha honom till generalsekreterare heller. Hellre en "enkel kontorsmänniska", för att använda företrädarens pejorativa beteckning...
 
Wallensteen: Ja, precis, det var vad man ville ha. Och nu har man lärt sig att "det där ska vi akta oss för i framtiden". Det är ju illa i sådana fall.
 
Vägmärken 9 februari 1959
Vad som skiljer "eliten" från massan är endast ett krav på "kvalitet". Och detta i ett ansvar mot alla för alla och mot det förflutna för framtiden som speglar en ödmjuk och spontan integration i livet - i dess oändliga perspektiv och dess aldrig återkommande nu.

Svegfors: Det är ju detta han brottas med hela livet; hans självuppfattning, som är så medveten. Sven Stolpe säger att "man kan inte formulera en enda kritik av Dag Hammarskjöld som han inte formulerat skarpare i sin dagbok". Och det ligger mycket i det.
 
Wallensteen: Men även där tycker jag han är intressant i dagens värld, som en person med hög oförvitlighet. Han jobbar i en ämbetsmannaanda, med sitt mandat och sin mission. Och han avgränsar det väldigt tydligt. Det finns ingen som helst antydan om att han gör saker för egen vinnings skull. Det verkar inte alls finnas där, utan det är ett slags pliktmoral, en lojalitet gentemot en uppdragsgivare.
 
Svegfors: En annan sak jag tycker är viktig, är detta med mönster; vad betyder medvetna och omedvetna förebilder? Jag önskar att någon prövade tesen mer än vad som är gjort och mer än vad jag kunnat göra när jag skrivit om Hammarskjöld. Konkret: Vad betydde en sådan som Nathan Söderblom som mönster för Hammarskjöld? Familjerna Hammarskjöld och Söderblom bodde bildligt talat hus vid hus, familj vid familj när Dag Hammarskjöld växte upp.
 
Wallensteen: Ja, Nathan Söderblom gör ju mer av ärkebiskopsämbetet än vad det varit tidigare, och ger det en internationell dimension som en del ärkebiskopar därefter har fortsatt. Så det är en ganska intressant parallell - att man inte bara förvaltar en roll utan att det faktiskt ingår att man utvecklar den och gör den relevant i en ny tid. Det är lite av vad Söderblom gör, och det är definitivt vad Hammarskjöld gör.
 
Vägmärken 1950
Den längsta resan
är resan inåt.
Den som valt sitt öde,
som anträtt färden
mot sin egen botten
(finns det någon botten?)
ännu bland er
är han utom gemenskapen
isolerad i er känsla
såsom den dödsdömde
eller den det föregående avskedet
i förtid viger
åt varje människas slutliga ensamhet.

Svegfors: Man brukar säga att det blir ensamt på toppen. Det ligger mycket i det, för en person som når en sådan position. Men man förväxlar lätt de mycket, mycket speciella villkoren och vad som följer därav, med själva personligheten. Det är ett av tolkningsproblemen när människor i efterhand gör sig sina bilder. De som mötte honom som generalsekreterare kunde trots allt inte säga något om Dag Hammarskjöld annat än hur han rent konkret fungerade i situationen som FN:s generalsekreterare.

Vägmärken 6 juli 1961
Trött
och ensam.
Trött
så sinnet värker
Nedför hällarna
silar smältvattnet.
Fingrarna är stumma,
knäna skälver.
Det är nu,
Nu, du inte får släppa.
/.../
Gråt,
om du kan,
gråt
men klaga inte.
Vägen valde dig -
Och du ska tacka.

Wallensteen: Det är väldigt mycket av plikt i det här. Hela sättet på vilket han blir utsedd är ganska anmärkningsvärt. Att säkerhetsrådet först enar sig om hans kandidatur, och sedan frågar om han vill ställa upp. Det är näst intill omöjligt att säga nej i en sådan situation. Han ser det därmed som en plikt att ställa upp. Det är ju säkerhetsrådet som gör valet, och då blir det ganska naturligt att han reflekterar på det viset.

Jag noterar i din bok, Mats, precis det här med ensamheten på toppen... ibland har jag undrat om det är en del av poängen med toppmötena; att här sitter det ett antal herrar och damer som har ett slags gemensam erfarenhet av att vara de slutgiltiga beslutsfattarna. Det är inte nödvändigtvis hybris i det, utan kan helt enkelt handla om att utbyta erfarenheter. De kanske behöver varandra. Och toppmötet kanske kan vara en bra ventil.
 
Ledarskapsfrågor har ju blivit mer och mer intressanta, inte minst i statskunskap och internationell politik. En anledning är att när man betraktar människor med stor makt och deras handlingar så visar det sig ha väldigt stor betydelse. Det är inte bara strukturer och processer, utan någonstans finns det individer som faktiskt avgör saker och ting för oss. Och därmed blir ledarskapet, dess form och typer, en väldigt viktig faktor.

Svegfors: Jag tycker det finns oerhört mycket att lära av Dag Hammarskjöld - att tvinga sig till självreflexion - även om det kan te sig farligt för många. Att se igenom egna bevekelsegrunder, se igenom vilka faktorer man de facto låter sig påverkas av. Självprövning, helt enkelt. Det är nyckeln till ett något så när sunt sinne - ett slags copingstrategi.
 
Walensteen: Ja, det är nog många ledare som saknar den självinsikten. Men jag tror att det skulle vara väldigt bra om den fanns. Rent fredsfrämjande, skulle jag säga.