Debatt-replik:

Var finns det internationella - och vad ska vi med svenskan till?

Den värld av "internationell teoretisk diskussion" som vi sätter som norm, är i själva verket ganska snäv och splittrad. För det första är den språkligt mer splittrad än vi föreställer oss i Sverige. Vi är så fixerade vid just engelska att alla verk på engelska utan vidare kallas "internationell forskning", trots att det mesta som skrivs på detta språk är snäva studier i till exempel engelsk, skotsk, amerikansk, kanadensisk eller nyzeeländsk historia. Vi tror att om vi bara som jämförelse använder ett verk om engelsk testamentsanvändning på 1700-talet - Maria Ågrens exempel - så är vi "internationella". Men hur är det då med studier av detta på andra vitt spridda språk som franska eller spanska, för att inte tala om allt intressant som kan råka vara skrivet på rumänska, thai eller färöiska?
Är de mindre "internationella"?

Det är naturligtvis riktigt att engelska har en stark ställning som internationellt vetenskapsspråk i dag, ehuru inte fullt så dominerande som vi svenskar tror. Självklart är det den lättaste vägen ut för oss. Men inte ens på detta språk finns en enhetlig "internationell diskussion". När det rör historia är det mest några sociologer och enstaka historiker som sysslar med de stora perspektiven, och det är ofta ganska slumpmässigt vilka av dessa vi anknyter till i Sverige. Därav följer att det inte är någon självklar väg för "återrapportering" till det lösliga och svårfunna "internationella vetenskapssamhället". Detta skiljer sig naturligtvis radikalt från förhållandena inom naturvetenskap. En viss molekyl ser likadan ut i alla länder och när det gäller den, finns naturligtvis bara en forskningsfront. Men så är det inte inom humaniora.

Detta är inte en plädering för att vi ska sluta skriva på engelska eller lägga ned våra generaliserande ambitioner. Jag tycker det är en styrka i svensk historievetenskap att vi inte accepterar filandet på en nationell berättelse som vårt mål.

Teorimedvetenheten är huvudsakligen av godo, och en teori är inte sämre för att den är skriven på engelska än på svenska (men inte nödvändigtvis bättre heller). Svenska humanister skulle nog ha gott av att oftare forska om andra länder. Ambitionen att nå ut och ge vårt bidrag till ett internationellt samtal delar jag, och jag tycker att man borde underlätta detta genom ett smidigt system för medel till översättningar och språkgranskningar. Men resultaten inom svensk humaniora kan inte mätas bara utifrån vad vi råkar få publicerat på engelska.

I SAMMA NUMMER av Tvärsnitt säger utbildningsminister Leif Pagrotsky att humanister och samhällsvetare måste utveckla "mått" på kvaliteten och att publiceringar på engelska måste vara ett sådant. Om detta råder dock inte enighet. När det för cirka femton år sedan utfördes en kvalitativ granskning av historieämnet i Sverige av en panel nordiska forskare, förde dessa fram som en huvudkritik att ämnet var för "ofolkligt" och inte "stod i rapportförhållande" till den breda allmänheten. Det var uppenbarligen inte en slutsats som skulle behaga dagens tongivande forsknings-politiker.

Tore Frängsmyr var inne på liknande frågor i en debatt i Svenska Dagbladet i våras, och vågade hävda att en ny biografi om Karlfeldt inte behöver "vara dålig bara för att den inte citeras i usa". Han fick på huden av Sverker Sörlin för att inte förstå tidens trender. I så fall förstår jag dem heller inte. Redan på grund av att så mycket av det vi studerar har svenska som språk - litteraturen, de historiska källorna, språket i sig - är det vi skriver om framför allt intressant för dem som kan läsa svenska och intresserar sig för svensk kultur. De som via skatten betalar vårt arbete har rätt att kunna ta del av det också. Det vore närmast ett tjänstefel om vi skulle publicera forskning om Karlfeldt, om rinkebysvenska eller om svenskarnas självbild under det kalla kriget, uteslutande på engelska. Ett svar till Pagrotsky skulle alltså vara att förmågan att nå ut med resultat i läsbar form inom det egna språkområdet också kunde vara ett tänkbart mått på humanioras framgång.

STUDIET AV SVENSKA företeelser får dock inte ideologiseras till ett värnande om svenskheten. Inspiration från andra länder, teoretiska kontexter och försök att bidra med svenska erfarenheter och resultat utanför landets gränser, allt det är nödvändigt för att vi ska bryta ner våra nationella skygglappar. Danmark kan just nu erbjuda oss ett varnande exempel på nynationalismens framgångar, som också hotar att smitta av sig på det vetenskapliga området med politiska krav på topplistor - "kanon" - över "det viktigaste" i dansk konst, litteratur, musik, historia och så vidare. Det är inte dit jag vill. Det är till en dynamisk dialog mellan forskningen och såväl en internationell som en nationell miljö.

HARALD GUSTAFSSON