Forskningen och det goda livet

Valet av horisont för sådan forskning är av största vikt - det goda livet kan studeras som företeelse både i ett mikro- och ett makrokosmos, både inom nationalstatens ram och med världsalltet som yttre horisont.

VI MÄNNISKOR drabbas av tanken om var det goda livet finns och vad ett gott liv kan innebära för oss. Vi längtar efter det goda livet. Vi kan föreställa oss alternativa liv, vi kan reflektera över att vårt liv kunde gestaltas på ett annat sätt, att vårt liv kunde förändras, förbättras, försämras, förlängas, förkortas. Vi kan drömma om ett bättre liv och vi kan frukta en försämring av våra livsvillkor. Vi kan dessutom tala med varandra om våra livsplaner och vi kan lära oss främmande språk för att begrunda våra planer, värderingar och drömmar med människor från andra världsdelar och även med människors reflektioner om livet från en förgången tid. Vi kan diskutera och debattera politiska åtgärder för att förändra vårt och andras liv till det bättre eller till det sämre. Men när blir våra liv bättre och när blir de sämre? Vad är ett gott liv?

Det är klart att varje uppfinning av ett nytt läkemedel kan, åtminstone teoretiskt, leda till en förbättring av våra liv. Detta under förutsättning förstås att det särskilda hälsovårdssystem i vilket vi befinner oss just nu, kommer att ha råd, vilja och makt att göra sådana uppfinningar tillgängliga för alla, alltså även för oss. Å andra sidan kan det hända att en höjning av forskningsanslag till nya uppfinningsprojekt inom medicin, teknologi, astrofysik eller biokemi, minskar medlen till allmänna strukturförbättringar vilket leder till att mitt eller andras liv faktiskt blir sämre. Mer forskning leder alltså inte nödvändigt till ett bättre liv.

Nu är läget ännu mera komplicerat i dagens Sverige. Här kämpar det biomedicinska forskningskomplexet mycket aggressivt för högre forskningsanslag ur offentliga medel trots att det ensamt inte någonsin kan veta vad som kan vara bra för mig eller min granne - eller för andra människor i världen. Att mer forskning automatiskt leder till mer produktion, högre export och nya arbetstillfällen och på det viset till mer trygghet i Sverige, kommer inte att göra mina släktingars liv i Tyskland och Frankrike bättre. Frågan är inom vilken horisont vi bedömer sambandet mellan offentligt bekostad forskning, dess effekter och det goda livet. Begränsas vår horisont fortfarande till nationalstatens ram trots alla bedyrningar om forskningens universalitet och självklara filantropi? Är målet med vår forskning att befrämja det goda livet inom Sveriges - eller Europas - gränser eller ska vår forskning bidra till ett gott liv för människor även i andra världsdelar? Kan forskning betraktas som god när den inte bryr sig om debatten om det goda livet och dess horisont?

DEBATTEN OM det goda livet komplicerar granskningen av våra forskningsambitioner ytterligare när vi betraktar enskilda förväntningar av livet. Är ett gott liv uppnått när jag dör så frisk som möjligt? Eller betyder ett gott liv för mig att dö så belåten som möjligt? Hur förhåller sig över huvud taget min syn på det goda livet till det faktum att mitt liv är begränsat av döden?

Medicin, naturvetenskap, teknologi, filosofi, teologi och alla andra vetenskapsgrenar måste förhålla sig till den allmänna begränsningen av livet genom döden. Ingen forskare kan någonsin veta någonting om döden själv, vetenskapligt intressant som forskningsobjekt är bara döendet. Livets begränsning genom tid, rum och språk kan ingen vetenskap övervinna därför att vi människor inte kan hoppa tillfälligt ur vårt mänskliga liv för att begrunda den så att säga utifrån. Den mänskliga subjektivitetens och objektivitetens gräns är och förblir döden även om vi skulle kunna åstadkomma en förlängning av vårt biologiska liv om några år. Drömmen om det goda livet gäller alltså det liv som vi människor lever innan vi dör.

Det är uppenbart att varken naturvetenskap eller humanvetenskap ensam kan avgöra vad ett gott liv må vara eller innebära. Alla vetenskapsdiscipliner intresserade av livet och av att livet för alla människor (och andra skapelser) i vårt universum blir gott, är tvungna att fundera och forska med varandra om saken. Ingen disciplin ensam har överblicken över det hela, ingen förstår makrokosmos eller mikrokosmos på ett sådant sätt att den ensam kan besvara frågan om det goda livet på ett allomfattande sätt. Ingen etik kan bidra på ett meningsfullt sätt till besvarandet av frågan om det goda, om den är ovillig att inhämta kunskap från alla de discipliner som har begrundade och beprövade insikter om livets potential och gränser. Ingen livsvetenskap ensam kan avgöra vad ett gott liv är eftersom en sådan värdering förutsätter bred kunskap om människans mänskliga, kulturella, ekonomiska, rättsliga och moraliska utveckling, horisont och ambition i detta universum, kunskap alltså som utforskas inom humaniora och samhällsvetenskap. Till människans horisont hör som sagt tiden, uppskattningen av tidens begränsning och ett förhållande till kommande generationers tid och möjlighet. Innebär därför ett gott liv även hänsyn till kommande generationers livsmöjligheter i detta universum? Innebär ett gott liv för oss att vi ser till att även deras liv kan bli gott - enligt våra mått?

NÄR VI I DAG försöker problematisera, diskutera och evaluera våra särskilda forskningsintressen och -ambitioner kan frågan om det goda livet blir ett viktigt kriterium, men, som vi har sett, ett kriterium vars egen utveckling kräver en mångsidig diskussion och fördjupat forskningssamarbete bortom alla traditionella vetenskapsorganisatoriska gränslinjer. Debatten om det goda livet påverkas alltså dubbelt av vetenskapen: för det första avslöjar vetenskapen inte bara våra livsvillkor utan förändrar dem i forskningsprocessen själv; och för det andra problematiserar vetenskapen varje uppskattning om vad ett gott liv kan vara. Sedan kan forskningsplaneringen själv påverkas av vad olika grupper inom samhället förstår under ett gott liv. Allmänna åskådningar och övertygelser och vetenskapliga funderingar samverkar om insikten i det goda livet. Vetenskapliga kriterier kan förstås bidra till en djupare och mera kritisk förståelse av våra personliga, kommunitära och samhälleliga uppfattningar om det goda livet. En illustration med hjälp av den teologiska vetenskapen ska belysa detta sammanhang.

Teologin är vetenskapen om religiös tro - om trons gestaltning genom tiderna, trons olika ritualer, traditioner och praktiken, trons övertygelser och utvecklade läror, trons förståelse av universums evolution och plats i den gudomliga skapelseordningen. Den är också vetenskapen om trons uppmaningar till alternativa personliga och kommunitära livsgestaltningar i dag och i framtiden. Tron innebär alltså en mångsidig mänsklig relationalitet: människans relation till Gud, till andra människor (levande och döda), till naturen, till historien och framtiden och till det egna framväxande jaget. Ur denna flerdimensionella relationalitet uppstår visioner om vad ett gott liv är. Detta gäller även för människor vars relationsnätverk inte ger rum för gudsrelationen. Tron är en viktig källa för visioner om det goda livet. Därför måste tron utforskas ordentligt. Det gör teologin inom vetenskapssamfundet, bland annat med hjälp och kritik från andra vetenskaps-grenar som filosofi, religionshistoria, språkvetenskap, psykologi, sociologi, biologi, arkeologi och medicin.

Samtidigt är den kritiska teologin medveten om den snabbt utökande trospluralismen i vårt samhälle och söker därför arbetsmetoder som tar hänsyn till mångfalden av konkurrerande uppfattningar om det goda livets karaktär och gestaltning. Sociologin kan hjälpa till med statistiska undersökningar om hur många människor som tror på Gud, anser att ett gott liv grundas i mer kärlek, sundare mat, godare vin, fördjupad solidaritet med kommande generationer, engagerade emanicipatoriska insatser för alla förtryckta människor i denna värld, hälsa för alla, renare luft och bättre miljö för hela universum samt en fördjupad gudskunskap och gudsrelation som inbegriper alla dessa förväntningar och mer. Men varken sociologi eller teologi kan ensam eller tillsammans slutändligt avgöra vad ett gott liv är, även om de kan samla, kontrastera, utmana och koordinera olika dimensioner av vad människor här eller annorstädes uppfattar som ett gott liv. Jag vill närmare fokusera på två av dessa exempel: hälsa och kärlek.

SAMARBETET MELLAN olika vetenskapsgrenar kan bidra till tolkningen av vad hälsa är - och här finns många tolkningsspår som kräver att diskussionen om hälsans olika dimensioner sätts i ett mycket bredare sammanhang än bara det inom medicinska. Den medicinska forskningen kan inte ansvarsfullt påstå att den vill och kan bekämpa ohälsan utan att delta aktivt i den mycket mera omfattande diskussionen om vad hälsan betyder i skilda sammanhang och vilken roll hälsan spelar för våra uppfattningar om det goda livet.

Forskningen om kärlek och kärlekens teologi bygger också på flera vetenskapers konstruktiva samspel. All mänsklig kärlek har att göra med människans kroppslighet, kommunikativa möjligheter, sexualitet och genusförståelse, traditionsförståelse, sociala, religiösa, ekonomiska och politiska sammanhang samt potential till transcendens. Adekvat forskning om kärlekens teologi kräver därför en mycket bredare vetenskaplig horisont än bara den rent teologiska.

Forskning om hälsa och kärlek är bara två exempel som belyser dialektiken mellan mångvetenskaplig forskning och samtalet om det goda livet, mellan reflektion över forskningssamarbete och forskningshorisont, mellan forskningsverklighet och forskningsmöjlighet. Det kan naturligtvis inte påstås att det goda livet är det enda kriteriet för bedömningen om nutida forskningsintentioner och vetenskapliga ambitioner, men det lär vara svårt att hitta ett bättre.

Debatten om forskningens målsättningar och om forskarnas motivationer, intentioner och ambitioner förträngs ofta av dagsaktuella, ekonomiska eller makt-politiska intressen. Fokuseringen på frågan om vad ett gott liv är - och vems goda liv vi talar om när vi åberopar detta kriterium för att legitimera vetenskapliga projekt - visar att debatten om forskningens organisation, målsättning, evaluering och möjlig instrumentalisering är nödvändig - inte minst för vår självförståelse som forskare.