Humanvetenskapens triumf

Studiet av människan som kulturvarelse sker med hjälp av källor som skapats av människor. Oavsett om det rör sig om intervjuer, texter, föremål eller bilder är allt tillkommet som ett resultat av medvetna eller omedvetna avsikter. Dessa avsikter måste förstås för att de olika artefakterna efter mänsklig verksamhet ska kunna avlockas information. I synnerhet eftersom den information vi efterfrågar som regel inte är vad dessa lämningar ursprungligen avsåg att förmedla. Detta kritiska studium av artefakten kräver textmängder.

Människans handlande leder till en komplexitet som inte liknar handlandet hos någon annan levande varelse. De genomtänkta intentionerna medför att från varje ögonblick och i varje individ, upp till långa tidsperioder och i stora kollektiv, kommer det att finnas motstridiga intressen. Tolkningarna av dessa skeenden kan därför inte reduceras till enkla processer. Detta betyder förvisso inte att naturvetenskapen skulle vara "enklare" än humanvetenskapen, men att den komplexitet som humanvetenskapen studerar inte på samma sätt låter sig brytas ned till enskilda element. Helheten måste ständigt vara närvarande.

En stor del av de humanvetenskapliga metoder som utvecklades för att tolka det mångfasetterade och flytande tillkom relativt sent i vetenskapens historia.

DET HUMANVETENSKAPLIGA SPRÅNGET

Den naturvetenskapliga revolutionen berodde också på förbättrade tekniska möjligheter till observation och experiment, samt på den snabba parallella omvandlingen av matematiken till ett viktigt teoretiskt verktyg. I nästa historiska skede kom naturvetenskapen att få praktisk betydelse för den industriella omvandlingen. Naturvetenskapen blev den nyttiga och exakta vetenskapen: måttstocken för de andra delarna av forskningen.

Inför denna utmaning, där naturvetenskapen allt mer framträdde som den mest vetenskapliga vetenskapen, började humanvetenskaperna ta över vissa av de metoder som erbjöds - främst den matematiska bearbetningen. Den enda del av matematiken som var möjlig att ta över var statistiken, och det ligger i sakens natur att denna kom att appliceras på samhälleliga företeelser. Endast dessa kunde ge upphov till massdata. En samhällsvetenskaplig statistikrevolution startade under 1700-talet och från 1800-talets omvandlades denna till vetenskapligt hantverk. Samhällsvetenskap i egentlig mening började ta form.

Dessa två stora vetenskapliga framryckningar är väl kända och ofta beskrivna. Under 1800-talet kom en tredje storskalig förändring: den humanvetenskapliga kritiska analysen av de källor som frambragts av människor. Metoden var att relativisera dessa material i förhållande till de intentioner och önskningar som styrde skapandet av dem. Därmed omvandlades också humaniora till en vetenskap i egentlig mening.

Skeendet påverkades av flera faktorer. En var naturligtvis att humaniora vetenskapligt kommit på efterkälken, en annan var den massiva övergången till att skriva på nationalspråken istället för på det exklusiva latinet. Men grundläggande var universitetens vetenskapliga uppryckning på 1800-talet där nya resurser, en ny status och en ny målsättning sattes för universitetsutbildningen. Humboldtreformen, först i Tyskland och sedan i många andra länder, hade kombinerat undervisning och forskning. Detta hörde samman med en samhällsförändring där en ny typ av ämbetsmän krävdes. Det räckte inte med att kunna hantera ideologispridning uppifrån (som prästerskap) eller att sköta kontroll av statens inkomster (som fogdebyråkrat). Ett nytt skikt av ämbetsmän fick ett mycket bredare arbetsfält, och de måste lära sig analysera faktiska och föränderliga situationer.

En första stor omvandling skedde inom filosofin, ett kärnämne inom humanvetenskaperna. En våg av omskapande filosofi kom i början av 1800-talet, inte minst i Tyskland. Kant, Fichte, Schelling, Hegel med flera skrev på tyska, och deras texter är inte minst en språklig ekvilibristik med ord och begrepp som "Bildung" eller "aufheben"/"auf heben", som öppnade nya insikter. (Denna dubbelexponering finns också i svenskan för ordet "bildning" respektive "upphäva", och kan leda tanken.) Nationalspråken kom också att bli den övriga stora humanvetenskapliga framryckningens språk, på dessa kunde forskarna uttrycka sin allt mer utvecklade detaljanalys. Det gemensamma var att forskare försökte beskriva i vilket sammanhang material-mängderna hade tillkommit. Varje typ av material krävde sin egen expertis och en rad olika ämnesspecialiteter framträdde. Några ska kort beskrivas.

Inom historievetenskapen utvecklades källkritiken, där forskare rensade fram vad det skriftliga dokumentet egentligen meddelade. En rad kriterier infördes för att kunna bedöma sanningsvärde, exempelvis vilken politisk tendens texten gav uttryck för, hur långt bort från händelsen i tid och rum texten hade nedtecknats, samt givetvis olika metoder för att avslöja förfalskningar.

Mot slutet av 1800-talet breddades historieforskningen och specialdiscipliner som konst- och litteraturhistoria utkristalliserades. Konsthistorien om-vandlades genom att man byggde upp serier av förbindelser mellan olika konstverk, varigenom man kunde indela konsthistorien i perioder. Dessutom utvecklades indiciemetoder där man tog fasta på detaljer som hur örsnibbar eller fingrar hade målats av enskilda konstnärer och därigenom kunde även osignerade tavlor attribueras.

Inom arkeologin skedde under senare delen av 1800-talet ett gigantiskt metodbygge där man med serier av jämförelser kunde bygga upp en relativ kronologi. Inom etnologi och antropologi gjordes motsvarande insamlingar av data och relativa serier, men då främst i förhållande till utbredningen i rummet.

Inom varje humanistiskt ämne pågick en metodisk grundandeepok under senare delen av 1800-talet och in i början av 1900-talet, och dessa ämnen influerade och påverkade varandra. Att metoderna utvecklades var kombinerat med insamlings-, utgivnings- och sorteringsarbete (motsvarande det som följt på den tidigare statistikrevolutionen). Upprättandet av källserier, nationalarkiv, stora museisamlingar karakteriserar det sena 1800-talet och början av 1900-talet. Metoderna var textkrävande. Varje skriftlig källa krävde sin särskilda och utförliga redogörelse, liksom för övrigt varje konstverk, varje bystudie, och så vidare. Därmed etablerades monografin som den föredragna publiceringsformen.

Tidigare hade det humanistiska idealet varit att läsaren skulle få den välskrivna berättelsen. Läsaren skulle inte besväras med alla byggnadsställningarna - dessa skulle rivas innan den färdiga byggnaden visades fram. Nu blev idealet alltmer att läsaren skulle kunna följa varje handrörelse som forskaren gjort. Framställningen skulle vara helt genomskinlig, och kritiserbar för andra forskare. Detta var motsvarigheten till att det naturvetenskapliga experimentet skulle utföras och beskrivas så att andra forskare skulle kunna efterlikna det. Varje disciplin kom att kräva åratal av inskolning innan lärjungarna kunde anses som fullärda mästare inom hantverket.

Därmed hade humanisterna slutgiltigt kastat av sig auktoritetstron, och med denna breda humanvetenskapliga metodrevolution från mitten av 1800-talet och hundra år framåt kom det hänsynslösa sanningssökandet att bli också humanvetenskapens credo. Detta skärptes genom seminariediskussionen som var kärnan i de ombildade universiteten.

SAMGÅENDET

Jag ser istället den strid som nu pågår som en följd av att humanvetenskapen och naturvetenskapen står inför ett nytt stort samgående. Detta samgående kommer att skapa konflikter om tolkningsföreträdet. Av flera skäl, både i samhället och inom forskningen i sig, går det inte längre att upprätthålla den stora skiljelinjen mellan kulturerna. Humanvetenskaplig mångordig detaljanalys kommer att krävas inom stora delar av naturvetenskapen, naturvetenskapliga metoder kommer att krävas inom stora delar av humanvetenskapen.

Det är konvulsionerna av detta samgående, denna jordbävning som följer av kontinentalplattornas samgående, som vi nu ser. Och det är humanvetenskapens uppgift - för vetenskapssamhället som helhet - att försvara de stora metodiska fördelarna som vanns med det humanvetenskapliga språnget då artefakterna ställdes i den intensiva kritikens ljus.

Sträck på er, humanvetare!

HUMANVETARNA HAR ALL anledning att sträcka på sig. De står sig väl i jämförelse med naturvetarna. En undersökning av citeringsindexet ISI visade att toppskiktet av humanvetare omkring 1980 var lika mycket - eller mer - citerade än toppskiktet bland naturvetarna (Myrdal 2005). Undersökningen baseras på ett hundratal forskare aktiva de senaste tjugo åren. I mitten av 1990-talet drog främst medicinare och kemister ifrån, men det har med incitamentsstrukturen att göra. När man allt mer införde antalet referenser och antalet artiklar som fördelningsinstrument för pengar och tjänster kom de som hade möjlighet, att utveckla metoder för att höja sina värden. Sådana metoder är exempelvis fler författare till varje artikel, eller "salamipublicering" där resultaten publiceras bit för bit i olika artiklar.

Som varje humanvetare med källkritisk insikt borde veta så kommer en mätmetod som används för belöning att omedelbart leda till att människors beteende förändras. Därför leder ofta citeringsindex så fort det används till att det inte längre kan användas på samma sätt.

EN ANNAN undersökning som jag just slutfört har bestått i att sammanställa de längsta biografiska artiklarna i den svenska Nationalencyklopedin (Per Söderberg, redaktör på ne har hjälpt mig med urvalet.) De trehundra längsta har valts ut, med följande begränsningar: de ska gälla icke-nordiska personer som levde efter 1985. Gränsen har i praktiken kommit att dras vid 25 rader. Att urvalet innehåller ett mått av subjektivitet behöver knappast påpekas, och jag återkommer i annat sammanhang med en noggrannare analys. Orsaken till att Norden uteslutits är att delvis annorlunda urvalsprinciper gäller för personer från det egna landet och grannländerna.

Av detta toppskikt i ne utgör författare, politiker och forskare varsin fjärdedel, och personligheter inom "showbusiness" en femtedel. Den senare kategorin domineras av personer som arbetar med film och musik. Av forskarna utgör humanvetarna cirka 60 procent och naturvetarna resten.

Detta ger ett delvis annat övergripande resultat än vad citeringsindex ger. Slutsatsen är att många olika mätmetoder måste användas om man ska fånga in de olika aspekterna av ett forskningsområdes betydelse. Att som idag bara använda ett enda mått leder till en snedvridning.

IBLAND FOKUSERAS diskussionen i Sverige på hur de svenska humanvetarna hävdar sig i förhållande till de danska eller norska, men detta är en provinsiell diskussion. Det vore naturligtvis intressant att se om det finns ett samband mellan statliga investeringar per forskarcapita och produktionen av vetenskapliga resultat per forskarcapita (enligt olika mått). Norden kunde av flera skäl vara ett lämpligt område för en sådan studie. I huvudsak bör vi dock betrakta Skandinavien som ett gemensamt vetenskapsområde där forskare rör sig tämligen fritt mellan språkområdena. Att det finns alternativa mätmetoder till citeringsindexet, och att detta citeringsindex måste granskas källkritiskt är självklarheter inom humanvetenskaplig förskning - och mätning av forskning måste räknas till humanvetenskapen.

JANKEN MYRDAL