Kan politisk konkurrens främja ekonomisk utveckling?

Intuitivt kan politiska maktmonopol skada ekonomin via flera mekanismer: ett parti som i realiteten inte ställs till ansvar av väljarna kan missköta den ekonomiska politiken, antingen direkt eller indirekt, genom att utnämna olämpliga ledare. I ett nystartat forskningsprojekt tar jag och mina medarbetare fasta på denna idé och undersöker skadeverkningar av bristande politisk konkurrens för ekonomisk utveckling. I den här artikeln sammanfattar jag resultat från vår första, ännu opublicerade, uppsats. Den innehåller en teoretisk modell som ger specifika förutsägelser om effekterna av låg politisk konkurrens, och test av dessa förutsägelser på longitudinella data för amerikanska delstater.

Varför är just USA:s delstater ett lämpligt studieobjekt? För att de erbjuder en intressant variation såväl i tid som rum när det gäller graden av politisk konkurrens inom i övrigt väldigt lika politiska system. Diagram 1 visar utvecklingen för varje årtionde från 30-talet till 90-talet av ett specifikt, "partiblint" mått på konkurrens mellan demokrater och republikaner (se nedan) som genomsnitt för två delar av USA. USA förutom sydstaterna (Icke-södern), har genomgående höga värden, det vill säga liten dominans för det största partiet. Södern däremot har låga värden under de första årtiondena, en spegling av demokraternas maktmonopol sedan 1880 då sydstaterna återvann sin självstyrelse efter det amerikanska inbördeskriget. Till exempel säger värdet -0.2 för 50- talet att vid ett genomsnittligt delstatsval i södern under detta årtionde demokraterna kunde räkna med omkring 70 procent av rösterna, mot 30 procent för republikanerna. Under 90-talet har dock den politiska konkurrensen helt konvergerat i de två regionerna; en stor del av republikanernas inhämtning sker under 60-talet.

MODELL PÅ HISTORISK GRUND

Modellens huvuddrag är följande:

(I) Delstatsekonomin har en modern och en traditionell produktionssektor där den senare använder mark mycket mer intensivt (tänk tobaks- eller bomullsplantager). Jordägare föredrar därför en ekonomisk politik som favoriserar den traditionella sektorn: detta höjer deras inkomster på bekostnad av lägre tillväxt för delstaten som helhet.

(II) Delstatspolitiken utformas av den valde guvernören. Denne erbjuds pengar till sitt parti i utbyte mot en politik som gynnar jordägarnas särintresse. Olika politiker är dock olika mottagliga: ju högre deras "kvalitet" är, desto mindre benägna är de att acceptera dylika erbjudanden.

(III) Demokrater och republikaner deltar i guvernörsvalet med varsin kandidat. Väljarna är av två typer. De partitrogna röstar alltid efter icke-ekonomiska skiljelinjer (tänk partiernas hållning i rasfrågan). Marginalväljare är mindre känsliga för dessa än den ekonomiska politik de förväntar sig att kandidaterna ska föra.

(IV) Varje parti står därför inför en målkonflikt. Att utnämna en kandidat av högre kvalitet ökar chansen att vinna guvernörsposten (kandidaten är mer attraktiv för marginalväljarna), men vid vinst blir partiets resurser mindre (kandidaten är mindre benägen att gå jordägarna till mötes)

Vi kan simulera en skarpare partikonkurrens i modellen genom att minska det största partiets - säg demokraternas - andel av de partitrogna väljarna eller höja andelen marginalväljare. Modellen förutsäger då att demokraterna under vissa förutsättningar väljer en kandidat av högre kvalitet, vilken för en bättre ekonomisk politik som ger högre inkomster och ekonomisk tillväxt för delstaten.

DATA OCH EMPIRISK STRATEGI

För att skatta det sanna orsakssambandet, säg från politisk konkurrens till ekonomisk tillväxt, begagnar vi kraftfulla mikroekonometriska metoder för longitudinella data. I korthet använder vi tre strategier för statistisk inferens (det vill säga att dra slutsatser från data med hänsyn till slumpmässighet i data såväl som möjliga felkällor):

1. Vi rensar bort delstatsgenomsnitt (över tid) och årsgenomsnitt (över delstater) i våra data. Detta betyder att olika (oobserverade) skillnader mellan år och delstater elimineras och att de skattade effekterna identifieras enbart från den delstatsunika tidsvariationen i data.

2. Vi utnyttjar de federala rasrättsreformerna under 60-talet, framför allt Voting Rights Act från 1965 och 1970, vilka satte stopp för ett antal delstatliga begränsningar som i början av 60-talet höll nere andelen registrerade svarta väljare i södern till 20 procent (fem procent i Alabama och Mississippi). Som vi visar i uppsatsen höjde denna federala lagstiftning drastiskt den politiska konkurrensen i de delstater där den bet. Reformerna ger oss därmed ett "naturligt experiment", som delar in delstaterna i en "behandlad grupp" och en "kontrollgrupp". Detta betyder att effekten av politisk konkurrens kan identifieras från skillnaden mellan dessa bägge grupper, vad gäller skillnaden i tillväxt före och efter reformerna (så kallad difference in difference-skattning).

3. Eftersom den behandlade gruppen i vårt kvasiexperiment främst omfattar sydstater fi nns fortfarande risken att andra samtida händelser, till exempel 60-talets medborgarrättsreformer, också påverkat tillväxten just i dessa delstater. För att eliminera denna felkälla tillåter vi separata, och mycket flexibla, tidstrender för sydstaterna vad gäller såväl politisk konkurrens som ekonomisk tillväxt. Detta betyder att vi identifierar effekten helt från variationen inom den behandlade gruppen, dels i "dosen medicin" (graden begränsningar i valdeltagandet), dels i tidpunkten då medicinen togs (det år begränsningarna hävdes). De statistiska resultaten är robusta oavsett om vi använder strategi 1, 2 eller 3 - eller kombinationer av de tre.

RESULTAT

Vi skattar också kvalitén för var och en av de 553 politiker som varit guvernörer mer än två år under de senaste 50 åren. Vi kan till exempel approximera kvaliteten med en "tillväxtbonus", i förhållande till andra guvernörer, beräknad över guvernörens hela mandatperiod. Med detta mått mätt hade Ronald Reagan (Kalifornien, 1967-74) svag negativ kvalitet, George W. Bush (Texas, 1994-00) svag positiv kvalitet, och Bill Clinton (Arkansas, 1979-80 och 1983-92) positiv kvalitet - Arkansas sammanlagda tillväxtbonus under Clintons tolv år som guvernör är cirka fyra procent. Mer betydelsefullt är att guvernörens uppskattade kvalitet, i linje med teorins förutsägelser, beror positivt på den politiska konkurrensen i delstaten det (val)år denne först kommer till makten.

Resultaten är inte bara statistiskt signifikanta, utan pekar också på överraskande stora effekter. Det mest slående resultatet gäller kanske effekten på delstatens inkomster. I den genomsnittliga delstaten i södern som var föremål för federal lagstiftning, innebar den högre politiska konkurrensen i samband med reformerna en ökning av den långsiktiga realinkomsten per capita med upp emot 20 procent!

LÄRDOMAR

Resultaten illustrerar också att politisk konkurrens kan vara nog så viktig för ekonomisk utveckling. Det ligger viss ironi i att resultaten bygger på insikter och data från världens mest utvecklade ekonomi. Det är dock för tidigt att säga hur långt resultaten generaliserar till andra politiska system och andra tidsperioder.