Kunskapsvinster med individen som analysenhet

Det som skiljer den humanistiska och samhällsvetenskapliga forskningen från den naturvetenskapliga är att den förra oftast studerar mänskliga individer och grupper av mänskliga individer. Molekyler och planetsystem ligger normalt utanför det humanistisk-samhällsvetenskapliga kunskapsfältet. Vem är då beredd att värdera den ena sortens nyfikenhet som bättre än den andra eller hålla den ena samhällsnyttan högre än den andra, när gränserna mellan forskningsområdena inte är vad de en gång varit?

I sitt försök att förklara varför reservpoliserna tog del i massmordet söker Browning stöd hos den amerikanske psykologen Stanley Milgram. Denne hade nämligen på 1960-talet i ett numera välkänt experiment visat att människor är beredda att på uppmaning av formella auktoriteter skada andra människor, inte därför att de på så sätt får en chans att ladda ur sin aggressivitet, utan främst till följd av sin starka tendens att underordna sig auktoriteter. Bara en minoritet klarar av att stå emot - det tyder både Brownings fallstudie och Milgrams experiment på.

Ansenlig statsvetenskaplig möda har ägnats forskning om politiska konsekvenser av olika valsystem. En allmän iakttagelse är att proportionella val speglar folkviljan bättre än majoritetsval, men tenderar att skapa minoritetsstyre och politisk instabilitet som man har större chans att undvika med majoritetsval.

Sociologer, ekonomer och historiker har länge ägnat sig åt forskning om vad som gör att samhällets medborgare ibland bidrar till gemensamma intressen, ibland uppträder som illojala fripassagerare och åter andra gånger utmanar varandra i konflikter om gemensamma resurser. Naturligt nog ger forskarna olika svar på de här frågorna, inte minst i frågan om vad som styr konfliktnivån i ett samhälle. Till exempel har den amerikanske sociologen Barrington Moore J:r hävdat att klasskonflikter tenderar att bryta ut då de resursstarka sviker sin del av det sociala kontraktet, som i och för sig kan innebära stor men av båda parter erkänd ojämlikhet. Sociologen Walter Korpi har å sin sida hävdat att konfliktrisken är som störst då maktskillnaden mellan de privilegierade och underprivilegierade är som minst.

Vissa iakttagelser tycks de flesta dock vara överens om, bland annat att det är lättare att förmå människor att agera i enlighet med gemensamma intressen i små än i stora grupper. Då är friktionen mellan den individuella och den kollektiva rationaliteten som minst. På samma gång visar experimentell ekonomisk forskning att människor är beredda att offra en del av sin personliga välfärd för att bestraffa dem som inte lojalt deltar i samarbete för att uppnå gemensamma mål. Dessa omständigheter har dock inte hindrat människor från att i solidarisk interaktion gång på gång ändå överutnyttja sina materiella resurser, trots att syftet varit det motsatta. Det ger historisk forskning talrika vittnesbörd om - från alltför intensiv jakt på stora landdjur, över avskogning av stora områden för att förse städer med byggnadsmaterial och bränsle, till utfiskning av världshavens torskbestånd.

Apropå konflikter, har senare års forskning visat att våldsamma urladdningar mellan Indiens hinduer och muslimer är långt vanligare i områden där dessa grupper är åtskilda från varandra än där de lever och verkar tillsammans. Och apropå hinduism och islam har framträdande forskare visat att religioner har haft lättare att spridas i olika kulturer i de fall som de byggts upp kring ett fåtal allmänna grundsatser vars missionerande företrädare förmått inta en pragmatisk attityd till den egna religionen i mötet med människor från andra religioner och kulturer. Och apropå pragmatism och öppenhet har forskare från en rad olika områden - till exempel både populationsgenetiker och historiker - hävdat att den kulturella förändringen av ett samhälle och dess institutioner går snabbare där öppenheten gentemot andra kulturer är jämförelsevis stor, där följaktligen inlärningen av nya ting i hög grad är horisontell (sker inom generationer och inte bara mellan dem) och de människor som interagerar är många och kommer från olika miljöer.

NÅGRA GEMENSAMMA NÄMNARE

Det tredje som förenar de ovan nämnda kunskapsvinsterna är att de är omedelbart samhällsrelevanta. Givet att de kan läggas till grund för förutsägelser kan de därför också användas som underlag för politiska och sociala åtgärder av olika slag, ibland med syftet att förutsägelserna inte ska realiseras. Till exempel utlöser vetskapen om att fripassagerarna tenderar att bli fl er i stora organisationer än i små kontrollåtgärder för att göra dessa så få som möjligt. Med utgångspunkt från den statsvetenskapliga forskningen om effekterna av olika valsystem, formuleras ibland förslag på hur fördelarna med de två systemen skulle kunna förenas i ett valsystem som samtidigt innebär att man slipper nackdelarna. Kunskap om benägenheten att lyda även destruktiva auktoriteter ger impuls till program för att stärka människors förmåga att vara och förbli autonoma och kritiska samhällsmedborgare.
För det fjärde har allt det vetande som här har relaterats tillkommit inom forskningsområden som går under beteckningen humaniora och samhällsvetenskap. Hade humanister och samhällsvetare inte producerat detta vetande hade förmodligen inga andra gjort det heller.

INDIVIDEN SOM FORSKNINGENS BASENHET

Den humanistiska och samhällsvetenskapliga forskningen handlar i allmänhet om mänskliga individer och grupper av mänskliga individer, ofta betraktade som handlingsförmögna och beslutsfattande aktörer (ungefär så som de aktörer som fördelar forskningsmedel ser på sig själva). Däri skiljer den sig från den naturvetenskapliga forskningen, vars objekt både underskrider och överskrider individen (eller handlar om individer i andra arter än homo sapiens). Humanister studerar ju i allmänhet inte vare sig molekyler eller planetsystem.

Givet att forskningen syftar till att ge underlag för förutsägelser, kan det ibland vara rationellt att stanna vid individen som analytisk basenhet, medan det i sådana fall skulle vara lika med reduktionistisk "overkill" att gå vidare till de signalsubstanser och proteiner som verkar inne i individen. Likaså är det ofta klokt att stanna vid gruppen som översta gräns för att förstå samhälleliga processer, likgiltigt om gruppen stundtals kan vara lika med hela befolkningen i ett land eller till och med i hela världen, medan förutsägelsekraften hos de vetenskapliga förklaringarna knappast skulle öka om vi också integrerade planeternas rörelser i våra studier. Som det allmänna kunskapsläget ser ut i dag är valsystem, samarbete och sociala konflikter utmärkta exempel på livsområden om vilka vi kan utvinna nyttig kunskap genom att i vår forskning ha individen som den undre, och kollektivet av individer som den övre gränsen.

Det är dessa omständigheter som i grunden leder oss att urskilja viss forskning som humanvetenskaplig och annan som naturvetenskaplig. Det är också dessa förhållanden som, snävt sett, ger human- och samhällsvetenskapen dess samhälleliga och vetenskapliga existensberättigande.

Naturligtvis finns det human- och samhällsvetenskaplig forskning som inte låter inordna sig på det här sättet. Arkeologisk DNA-forskning är ett sådant exempel, Jared Diamonds forskning om de geofysiska förutsättningarna för jordbruksodling och allmän samhällsutveckling ett annat. Dessutom förblir gränserna mellan forskningsområdena inte alltid vad de än gång varit. Medan till exempel självmordsforskningen en gång var en sociologisk specialitet, har den genom insikten om serotoninets verkningar utvecklats till att också vara ett betydelsefullt medicinskt forskningsområde. Därmed underskrider en del av självmordsforskningen numera individen som analytisk basenhet.

Dessa komplikationer till trots ger den distinktion jag ovan gjort en god grund för att gränsa av forskningsområdena mot varandra, samtidigt som den inbjuder till en uppmjukning av de alltför fast cementerade gränserna mellan dem. Och det är bättre att linjera upp gränserna på det här sättet än att till exempel hänvisa till bestämda trossatser eller till valet av vetenskaplig metod och kunskapsteori som en vattendelare mellan humaniora-samhällsvetenskap och naturvetenskap. Vi finner inte den totala sanningen om världen. Det vi finner är begränsat och kan komma att modifieras. Men det finns ingen särskild humanistisk sanning som samtidigt kan vara en osanning från naturvetenskaplig synpunkt - eller omvänt. Observationer och fynd som i en särskild disciplin har gjorts med särskilda metoder måste därför kunna bidra till att modifiera det som dittills hållits för sant i en annan disciplin. Och det är det vetenskapliga problemet, inte fakultetstillhörigheten, som ska vara bestämmande för forskningsmetoden.

NYTTAN MED ONYTTIG FORSKNING

Men också den onyttiga forskningen kan vara nyttig. För det första finns det uppenbarligen en efterfrågan från allmänheten på ett vetande som inte i någon omedelbar mening tillfredsställer några andra behov än dess nyfikenhet. Och vem är beredd att värdera den ena sortens nyfikenhet som bättre än den andra?

För det andra ligger det en samhällsnytta i att den vetenskapliga forskningen håller distans till anspråk från den politiska och kommersiella sektorn på att vara just samhällsnyttig, anspråk som ofta formuleras som krav på forskning om vissa företeelser i enlighet med vissa perspektiv. Ju längre akademin går i att tillmötesgå sådana krav, desto mindre trovärdighet kommer den på sikt att åtnjuta från allmänheten. Den riskerar då att bli en åsiktsyttring vilken som helst. Varför den i så fall ska erbjudas särskilda skattemedel blir i längden omöjligt att förstå.

Och så till sist: Det går inte att på förhand veta vilka resultat och effekter den vetenskapliga forskningen kommer att få. Visste vi det vore den ju onödig. Vi kan inte heller alltid vara säkra på vilken "reduktionsnivå" forskningen bör bedrivas på. Hur många gånger har inte ett kunskapsintresse som i förstone tycktes alldeles esoteriskt, visat sig bli av stor betydelse?

Dessa omständigheter borde leda dem som har makt över forskningens finansiering att vårda sig om att akademin även i framtiden förblir den ganska vildvuxna trädgård som den ännu är.