Orienteringsvetenskap i ett tolkande samhälle

NYTTOASPEKTEN OCH DEN FÅFÄNGA TRON ATT VI LÄR UR HISTORIEN

Nyttoaspekten var tidigt uttalad inte minst inom historieskrivningen. Från antiken med namn som Thukydides och Cicero betonades historia som magistra vitae, som livets läromästare, som en exempelsamling att dra nyttiga och riktiga erfarenheter ur. Klosterkrönikorna sågs som just en exempelsamling att dra lärdom av.

Under upplysningen började dock insiktsfulla tänkare tvivla på att man kunde lära ur historien. En av dem var Fredrik den Store, som hävdade att det är en egenskap hos det mänskliga kynnet att inte dra lärdomar av exempel. Föräldragenerationens dårskaper går förlorade hos barnen och varje generation måste göra sina egna misstag. De Tocqueville såg dystert på det faktum att man inte kunde lära ur historien. Sedan det förgångna hade upphört att kasta sitt ljus över framtiden irrar den mänskliga själen i mörker, hävdade han.

De Tocquevilles tungsinne lämnade emellertid plats för en mer sofistikerad historiesyn där - även om man inte kunde direkt lära ur historien - insikten växte att man likväl behövde en bild av det förflutna för att kunna orientera sig. Tanken föddes på historia som wie es eigentlich gewesen, som den tyske historikern Leopold von Ranke formulerade uppgiften. Med källkritisk metod skulle historikern fastställa exakt vad som hade hänt. Ranke och hans anhängare trodde att de stod utanför och över de processer de studerade. De trodde att de var domare, kapabla att avslöja den slutgiltiga sanningen. Hans uttalande har emellertid ofta missförståtts och han har avfärdats som en närsynt positivist. I förordet till hans historia om de romanska och germanska folken visar han tydligt att han, i motsats till vad som påstås om honom, var väl medveten om den bias som ligger i historieskrivningen. Han reflekterade över sambandet mellan avsikt, innehåll och form i hans bok. Historikerns avsikt är beroende av dennes åsikt och perspektiv ("Ansicht"). Ur avsikten/åsikten och innehållet/ämnet växer formen fram. Historien är således inte fri utveckling av händelser utan dessas kreativa inordning i en berättelse. Historia är konstruktion med dagens språk. Men, skrev Ranke, så stora uppgifter låg utanför ambitionen med hans bok där han reducerade sin uppgift till att fastställa hur det egentligen var.

En viktig uppgift som följde av Rankes synsätt var att fastställa ansvar i historien och detta var en nyttig terapi om man nu inte direkt kunde lära något av den. Senare har insikten vuxit att Rankes position som domare utanför banan inte existerar. Historikern står inte utanför de händelser han eller hon analyserar utan blir en del av dem genom sättet på vilket händelserna i det förflutna sätts samman i en berättelse. Historikern kan inte vandra bakåt och fastställa hur det egentligen var utan kan bara översätta och tolka med insikten om vad som hände efteråt som en utgångspunkt som för alltid skiljer honom eller henne från de aktörer som studeras.

Trots alla dessa förskjutningar i synen på historien har ingen betvivlat att vi behöver en karta över det förgångna för att kunna orientera oss. Kartan över tiden är lika nödvändig som kartan över rummet. Erfarenheterna måste sorteras och organiseras för att kunna bidra till utvecklingen av nya framtidshorisonter. Historien handlar om nuet och framtiden lika mycket som om det förflutna. Nuets problemdefinition och formulering av förväntningar på framtiden bestämmer hur vi pejlar in kompassen bakåt och det landskap som vi där ser har i sin tur återverkningar på den framtid vi urskiljer.

Mer pessimistiska scenarier finns förvisso. Filosofen Walter Benjamin reflekterar i en bekant uppsats över en målning av Paul Klee kallad Angelus novus, Historiens nya ängel. Målningen beskriver hur historiens ängel med en vind från (det förlorade) paradiset med utspärrade vingar och vidöppna ögon drivs bakåt mot en framtid den inte kan se.

Ängeln blickar framåt mot ett förflutet fullt av ruiner som vittnar om oupphörliga katastrofer. Med vinden från paradiset ser ängeln under resan hela tiden samma sak, om än i ständigt nya mönster. Det är svårt att tänka sig en skarpare uppgörelse med tanken på att vi lär ur historien. Historikern Reinhart Koselleck har uttryckt sin framtidspessimism på ett annat sätt. Avståndet mellan erfarenhetsrummet och framtidshorisonterna blir allt trängre. Erfarenheterna blir allt svårare att sortera och överblicka vilket leder till att det blir allt svårare att göra framtids-utkast som sträcker sig längre än till den allra närmaste tiden. Vi upplever det som att själva tiden accelererar.

ORIENTERING ÄR NYTTA

ORIENTERING ÄR ATT STÄLLA FRÅGOR

Dessa principiella problem måste tydliggöras. Till orienteringsvetenskapens roll borde höra att söka en kritisk distans till det dagsaktuella skeendet, att formulera sig protopolitiskt snarare än som så ofta kryptopolitiskt. Distinktionen mellan protopolitik och kryptopolitik borde vara ett viktigt riktmärke. Till kryptopolitiken räknar jag utsagor i vetenskapens namn om Marknaden som en gigantisk naturkraft som väller fram över klotet utan att man kan göra särskilt mycket annat än att anpassa sig så gott det går. Sådana utsagor, som under de senaste tiotalen år nästan fått politiken att abdikera, är en ideologiproduktion som söker dölja maktförhållanden. En aktiv orienteringsvetenskap hade för länge sedan kritiskt börjat ifrågasätta den stora globaliseringsberättelsen. Även om det hela tiden funnits kritiska röster blir frågan varför de inte lyckats göra sig bättre hörda.

SAMHÄLLSKRITIK ÄR NYTTA

Principen gick länge och väl att kombinera med nyttoaspekten. Svensk samhällsvetenskap har som Peter Wagner och Björn Wittrock visat i internationell jämförelse lyckats bättre än de flesta att kombinera nyttoaspekten med kritisk reflektion. Empirisk nyfikenhet vägledde tidigt letandet efter det goda samhället, ett letande som på sikt skulle framkalla tankar på social ingenjörskonst. Men i symbiosen mellan vetenskap och politik ligger också en risk som det gäller att ständigt vara uppmärksam på. Orientering förutsätter som sagt kritisk distans.Vilket värde har denna princip om kritisk distans i dag?

THATCHER MOT HUMBOLDT: FRÅN NYTTA TILL LÖNSAMHET

Det är en öppen fråga om förskjutningen från nytta till lönsamhet ska betraktas som en värdekris för universiteten. I vart fall är risken för en framtida legitimitetskris inte svår att se som ett hotfullt framtidsalternativ, en legitimitetskris där vetenskapen drar med sig politiken och vice versa. Även om den överväldigande delen av samhällsforskningen varit bekräftande snarare än kritiskt ifrågasättande har ändå som regel problemformuleringarna utgått från forskarsamhället. Tiggandet av pengar har till helt nyligen skett från en viss distans. Detta har dock i grunden ändrats inom Europaforskningen.

FORSKNING SOM ARKITEKTTÄVLAN

För den långsiktiga akademiska - och politiska - legitimiteten är det en synnerligen angelägen uppgift att Europas samhälls- och humanioraforskare höjer sina röster och reser sig upp för att ändra på detta symbiotiska förhållande. Universiteten måste återskapa kritisk distans och lösa upp tendenser till dagsländeforskning som ligger i förlängningen av den nya managementkulturen och uppdragsforskningen. Nytta behöver inte vara olönsam eller slösaktig, men all lönsamhet är inte nyttig.

FRÅN SAMHÄLLE TILL KULTUR, FRÅN FÖRKLARING TILL ORIENTERING

Slutsatsen av den allt allmännare insikten att vi bara kan beskriva verkligheten med språket är att det finns olika sätt att uttrycka samma sak. Det finns en spänning i språkets möjligheter att med en begränsad vokabulär beskriva en oändlig verklighet.

Ett ord kan användas på olika sätt för att uttrycka samma verklighet och samma ord kan användas för att uttrycka olika verkligheter. Detta öde innebär naturligtvis inte att antalet tolkningar är obegränsat. I realiteten handlar det om ett högst begränsat antal när händelser och fakta sätts samman till berättelser vilka inbjuder till tolkningskamp. Även om det alltså inte finns en enda slutgiltig sanning utan olika tolkningar, är detta inte nihilism utan värdepluralism.

"The cultural turn" har i många avseenden inneburit stora framsteg i förhållande till epistemologiska synsätt där utvecklingen sågs som bunden och förutbestämd av materiella strukturer. Men en stor förlust är att förskjutningen från klass och stat till etnisk identitet och nation har inneburit att maktfrågor och den sociala frågan kommit bort. Att bortse från makten är en farlig naivitet som det är angeläget att korrigera. Nationalism och tankar på nationella identiteter är inte naturgivna. Ett kulturbegrepp som leder till homogeniserande teorier om "clash of civilisations" men bortser från maktaspekten är farligt.

I en tid som i viktiga avseenden tycks kännetecknas av politikens abdikation är det viktigt att orienteringsvetenskaperna, antingen de nu vill beteckna sig med prefixet samhälle eller kultur, åter betonar politikens skapande möjligheter - och tillkortakommanden. Maktens och Politikens återkomst i teoretiseringen om samhället är viktig. Att se Ekonomin (som den nyliberala retoriken vill), Historien eller Kulturen (som nationalisterna vill) som naturkrafter, kan lika lite som den hegelska Försynen vara den grund på vilken framtidens samhällen kan byggas.

Hur mycket intellektuell akademisk energi inom orienteringsvetenskaperna har inte de senaste tiotalen år förbrukats på att bekräfta den stora globaliseringsberättelsen? En självrannsakande diskussion av den frågan borde kunna leda till positioner av kritisk distans. Men för att på sikt kunna ge övertygande orientering och samhällelig legitimitet behövs också politisk hjälp att lätta på Thatchers järngrepp och skruva tillbaka klockan något i riktning mot Wilhelm von Humboldt som ideal, även om vi måste inse att hans kosmos tillhör en förgången värld.