Samhället som samtal

Kommunikativa verksamhetstyper skiljer sig från varandra - och liknar varandra ibland - i många dimensioner, till exempel beträffande var och när de kan äga rum, vilka syftena är, vad för slags ämnen som får tas upp och i vilken ordning, vilka som får yttra sig i olika faser av samtalet, vilken vokabulär som kan användas och så vidare. Särskilt gäller detta institutionella samtal mellan professionella och klienter - exempelvis i rättsväsende, sjukvård, socialtjänst, skola, nyhetsmedier - och samtal mellan professionella inom institutioner. Här finns ofta tydliga rutiner som lekmän inte utan vidare kan förväntas förstå eller ens känna till.

Bara några enkla exempel på inslag som skiljer samtalskulturer åt: när någon kommit med ett påstående i ett samtal - låt oss säga "jag avgår i höst" - kanske som ett svar på en fråga, brukar den andra parten, vanligen den som ställt frågan, återkoppla. I privatsamtal inleds responsen ofta med "jaså", vilket indikerar att talaren fått veta något nytt, eller med en evaluering som "vad tråkigt!" Dessa typer av återkopplingar är så gott som otänkbara i en nyhetsintervju, där intervjuaren istället ofta replikerar med ett invändande "ja men" och en uppföljningsfråga. I ett utpräglat förhör kan utfrågaren undvika att alls avslöja sin attityd och istället fortsätta med en annan fråga. Ytterligare en annan sorts reaktion förekommer i examinationssammanhang, där svaret på en fråga kan värderas som "rätt" eller "fel".

EN ANNAN DIMENSION gäller mötestypens tolerans för yttranden som kommenterar tillfälliga händelser eller inslag i situationen, till exempel att man plötsligt hör en kraftig smäll eller att man ser att någon snubblar i trappan. Sådant brukar kommenteras högt, men det sker inte i starkt ceremoniella sammanhang, som i en gudstjänst eller en domstolsförhandling. Däremot är det fritt fram för kommentarer innan ceremonin börjat eller efter dess avslutning. Vad man kan göra kommunikativt är alltså beroende av i vilken fas av verksamheten man befinner sig för ögonblicket.

Det nyssnämnda har med situationens formalitet att göra, det vill säga om något måste sägas eller inte får sägas på ett bestämt sätt oavsett de individuella omständigheterna. I domstolsförhandlingen måste ett ställningstagande i skuldfrågan (erkänner eller erkänner inte) göras i absolut rätt fas, när domaren ställer frågan, oavsett om ställningstagandet framgår genom vad som sägs i andra faser. Motsvarande gäller inte lika starkt i ett polisförhör som ju annars kan gälla samma ärende. Varför är det viktigt att utveckla vetenskaplig kunskap om hur folk samtalar i olika institutioner? Ja, givetvis finns grundforskningsintresset i botten: vi vill förstå hur människor kommunicerar och förstår omvärlden och hur de använder språk på olika sätt när de befinner sig i olika sammanhang. Det yttersta målet för denna form av sociokulturell språkforskning är att utveckla en heltäckande teori för samhällets olika kommunikativa verksamheter. Vi vill exempelvis förstå hur språk och interaktion bidrar till att bygga upp samhället med dess expert-klient-relationer, skillnader i inflytande och kunskaper, strukturer som har med klass, genus och multikulturalitet att göra.

Men det finns ytterligare argument för denna forskning. Ett skäl är att det finns schablonföreställningar om vissa samtalstyper som stämmer ganska dåligt med verkligheten. Många människors idéer om polisförhör och domstolsförhandlingar tycks vara präglade av amerikanska tevedeckare. En annan vanlig uppfattning är att de asymmetrier i interaktionen, exempelvis skillnader i hur professionella och lekmän fördelar samtalsutrymmet i utfrågningar inom rättsväsendet - eller för den delen i socialbyråsamtal eller läkarsamtal - kan härledas från statiska strukturer, skillnader i makt och auktoritet, som är givna i institutionerna. Men samtal är dynamiska processer där samtalsmönstren uppstår genom hur parterna hanterar sitt eget samspel. Den professionelle kan försöka ge klienten stort utrymme genom att ställa mycket öppna frågor. Men om denne inte kan eller vill svara utförligt och relevant, tvingas den professionelle oftast till flera och mer slutna frågor, vilket i sin tur minskar klientens utrymme. På så sätt kan båda parter bidra till att återskapa olikheterna. Det är viktigt att förstå detta samspel och dess effekter på kunskapsutbyte och sociala relationer.

SAMTAL I OLIKA institutionella sammanhang utvecklar ofta rutiner, men dessa är inte helt fasta och orubbliga. Men att det förekommer en betydande variation beror inte alltid på något så trivialt som att parterna är glömska eller okunniga om vad som bör göras. Snarare är det samtalen som sådana som är komplexa i sin uppgiftsstruktur, att olika syften drar interaktionen i olika riktningar. Man måste träffa någon slags kompromiss i de kommunikativa dilemman man ställs inför.

Kommunikativa dilemman av olika slag är i själva verket mycket vanliga och har lett till att många samtalskulturer utvecklat blandformer, så kallad hybriditet, genom att parterna samtidigt försöker orientera sig mot skilda målsättningar. Många av de dilemman som antytts är av sådan karaktär att de inte kan kringgås, annars vore de inte just dilemman. Studier av sådana kommunikativa dilemman och deras mer eller mindre lyckade lösningar, säger mycket om det nutida senmoderna samhällets villkor.

Exempel på den här typen av dilemman är motsättningar som kan finnas mellan klientens livsvärld och den professionelles systemvärld. Dessa visar sig i vardagsvärldens varierande omständigheter som ofta framstår som centrala och relevanta i klientens perspektiv men inte alltid utifrån den professionelles specialiserade uppgift. De institutionella samtalen omgärdas av de delvis motsatta tendenserna mot specialisering och demokratisering. Andra exempel på krav som myndighets- och institutionsföreträdare ställs inför och som ibland kan vara svårförenliga, gäller individanpassning gentemot konsekvent regeltillämpning, skyldigheten att ge vård och service samtidigt som man kanske måste utöva kontroll, ambitionen att skapa och bevara ett gott samtalsklimat gentemot kravet att få fram uppgifter som den förhörde kanske inte vill yppa.

I SÅ KALLADE säkerhetssamtal per telefon mellan lokförare och tågklarerare är det vissa saker som måste sägas på ett visst formellt sätt. Säkerhetssamtalen har ansetts kräva detta för att garantera en säker och störningsfri trafik. Till exempel så måste order eller tillstånd att passera vissa kontroller ges av tågklareraren och repeteras i mer eller mindre exakt form av lokföraren. Systemet påminner om militär ordergivning. Men samtidigt förs samtalen mellan parter som känner varandra väl och behöver vidmakthålla en social relation, vilket påverkar samtalen i riktning mot informalitet. Undersökningar tyder på att om man då glömmer vissa moment i de formellt reglerade faserna så rättas detta ofta inte till om parterna redan hunnit in i en annan, mindre formell del av samtalet.

De flesta institutionella samtalen är inriktade mot något slags beslut som ytterst är den professionelles ansvar: en diagnos ska ställas, understöd ska beviljas eller inte, man ska döma eller fria, en sökandes lämplighet bedömas. Ibland avgörs frågan i samband med själva samtalet mellan den professionelle och klienten eller kunden, men ofta sker avgörandet någon annanstans. Parterna måste då orientera sig mot en tredje instans - den som slutgiltigt fäller avgörandet - som inte fysiskt är med i samtalet men som ändå är närvarande i parternas överväganden. Att både hantera det inbördes samtalet och samtidigt förhålla sig till en tredje part ökar samtalets komplexitet.

Särskilt komplexa är träningssamtal eller simulerade samtal, till exempel när en läkarstuderande tillsammans med en patient ska simulera ett läkarsamtal utan att ha en läkares kunskaper eller befogenheter, eller när man inom ungdomsprojekt för arbetslösa ungdomar ska öva anställningsintervju trots att parterna inte befinner sig i en situation där arbete kan erbjudas. Studier av sådana situationer visar hur parterna kämpar med att bemästra de olika krav de ställs inför - somliga verkliga eller realistiska, andra virtuella eller verklighetsfrämmande.

DEN SOCIOKULTURELLA samtalsforskningen är i färd med att kartlägga och förklara de faktiska praktikerna i ett vitt spektrum av sådana kommunikativa möten, inte minst mellan professionella och klienter. Denna forskning har som antytts betydande tillämpningar. Kan kunskap om samtalets dynamik hjälpa juristen att döma rätt? Kan vårdpersonalens möjligheter att ge nödvändig vård förbättras om de utvecklar sin kommunikativa kompetens? Kan dilemmana i tågpersonalens säkerhetssamtal lösas så att en störningsfri trafik underlättas? I dialog tillsammans med praktikerna på fältet kan samtalsforskaren bidra till en diskussion om lyckade och mindre lyckade genomföranden av olika samtalstyper.