Samma sak, bara litet annorlunda

Det finns många olika slags undersökningar, liksom det finns många olika slags frågor: legala och litterära, historiska och histologiska, genetiska och geografi ska, och så vidare. Men ändå innebär varje slags empirisk undersökning - från de enklaste vardagliga funderingarna över orsakerna till försenade bussar och hopsjunkna suffléer till de mest komplexa undersökningar som detektiver, historiker och naturvetare genomför - att man samlar ihop bevis vars vikt och relevans man utvärderar. Sådana bevis liknar inte matematiska bevis till sin struktur utan snarare korsord: de innehåller erfarenheter (i analogi med nyckelorden) och resonemang som binder ihop med vad man redan vet (i analogi med de ord man redan fyllt i). Alla empiriska forskare - molekylärbiologer och musikvetare, entomologer och etymologer, sociologer och strängteoretiker - arbetar på sin del av samma stora korsord, eller bokstavligen: de undersöker alla en del eller aspekt av den enda verkliga världen.

SÅ FRAMGÅNGSRIKA har naturvetenskaperna varit att "vetenskaplig" ofta används som en universell term för att ge kunskapsmässig status, ungefär i betydelsen "tillförlitlig, bra": skådespelare i vita rockar försäkrar oss att det nya "vetenskapliga" tvättmedlet Wizzo gör tvätten ännu renare, universitetskataloger erbjuder "managementvetenskap", "biblioteksvetenskap", "militärvetenskap" och till och med "begravningsvetenskap", kristna fundamentalister kräver lika villkor för "kreationsvetenskap". Men denna hedersbeteckning döljer vad som annars skulle vara uppenbart: inte alla och inte enbart vetenskapsmän är goda, hederliga och grundliga undersökare, och den bevisning som stöder vetenskapliga anspråk är inte alltid bra, stark eller tillförlitlig.

Naturvetenskapliga undersökningar är som vardagliga undersökningar, fast litet annorlunda. Kraven på god bevisning och en väl genomförd undersökning är inget specifikt för vetenskaperna. Snarare, för att låna ett välfunnet uttryck från Gustav Bergmann, representerar naturvetenskaperna det sunda förnuftets långa arm. De förstärker och utvidgar sinnena genom specialiserade instrument, tänjer vår fantasi genom metaforer och analogier, förbättrar vår tankeförmåga genom intellektuella och materiella verktyg, och utvecklar en social organisation som tillåter både samarbete och tävlan och som gör det möjligt för varje vetenskapsman att fortsätta korsordet där andra har lämnat det.

MÅNGA HAR HAFT förhoppningen att förklara naturvetenskapens framgång genom att tillskriva den en viss metod som garanterar, om inte sanna, så i alla fall approximativt sanna eller sannolikt sanna resultat, men de har aldrig kunnat enas om vad denna metod är. Snarare är, som Percy Bridgeman uttrycker det, "vetenskapens metod, i den mån den är en metod, att göra sitt förbannade bästa med sin tankeförmåga, utan några begränsningar". Vetenskapsmän gör informerade gissningar om förklaringen till något förbryllande fenomen, tänker ut vilka konsekvenser deras gissning skulle ha om den var sann, och undersöker om konsekvenserna står sig inför bevisningen - precis som alla empiriska undersökare gör. Men naturvetenskaperna har utvecklat ett brett spektrum av verktyg och tekniker för att förbättra sin bevisning och för att strama upp sin respekt för bevisen, nämligen undersökningens "hjälpmedel", för att använda Francis Bacons minnesvärda uttryck.

Astronomer utvecklar alltmer sofistikerade teleskop, kemister alltmer sofistikerade analystekniker, medicintekniker alltmer sofistikerade metoder för att avbilda inre tillstånd och processer. Vetenskapsmän lär sig efterhand vad som behövs för att undvika möjliga felkällor i experimenten eller för att utesluta rent tillfälliga korrelationer. Vetenskapliga hjälpmedel är alltså lokala och stadda under utveckling, men de är inte bara "lokala sedvänjor", som religiösa ritualer, initieringsceremonier eller kulinariska traditioner. De bygger på tidigare vetenskapligt arbete och kan leda fel, men när de leder rätt hjälper de vetenskapsmannen att skaffa mer bevisning och att bedöma dess styrka bättre. "Framgång föder framgång" är ett uttryck som man osökt kommer att tänka på.

Samhällsvetenskapliga undersökningar är... ja, de är som naturvetenskapliga undersökningar, fast litet annorlunda. I själva verket går den viktigaste skiljelinjen inte mellan natur- och samhällsvetenskaper, utan mellan de vetenskapliga forskningsområden som studerar vad folk tror, vill och tänker göra och de som inte gör det. Till viljevetenskaperna, som vi kan kalla dem, hör medicinska undersökningar av psykosomatisk sjukdom och av placeboeffekter, men inte fysisk geografi, fysisk antropologi och psykologiska undersökningar av icke-representerande varelser.

Metodologiska monister insisterar på att samhällsvetenskaperna måste använda "den vetenskapliga metoden", precis som fysiken och kemin. Deras motståndare hävdar att samhällsvetenskapernas metod är sui generis, inte en fråga om kausal förklaring utan om "förståelse" ("en metod som består av ett djupt andetag följt av fria associationer" i Braithwaites underbart föraktfulla ord). Men i verkligheten bygger viljevetenskaper på erfarenheter och resonemang, precis som alla empiriska undersökningar. Det är bara så att de, eftersom de syftar till att förstå människors beteende genom att lägga fram förklarande hypoteser om deras trosföreställningar, mål och liknande, i stället för mikroskop eller teleskop kräver väldesignade frågeformulär, dubbelblindtester, signifikanstester och annat liknande.

Forskare inom ett område tar ibland hjälp från ett annat: medicinska forskare använder släktforskares familjeträd för att identifi era den defekta gen som orsakar en sällsynt form av pankreatit; antikhistoriker lånar en teknik som utvecklats för att upptäcka bröstcancer för att fi nna spåren efter skrivstiften på de "vykort" av bly som romerska soldater skickade hem; General Motors använder statistiska tekniker som utvecklats för smittskyddsändamål för att upptäcka potentiella "epidemier" av fel i sina bilar och lastbilar. Men ibland, i förhoppningen att så mycket som möjligt likna kollegorna i de mer prestigefyllda naturvetenskaperna, har psykologer, kriminologer, sociologer, och så vidare, lånat olämpliga naturvetenskapliga hjälpmedel, föredragit formler och teknisk jargong framför verklig precision, verklig begreppslig klarhet och verklig insikt i den mänskliga naturen.

Alla människor spekulerar, i sina mest vardagliga undersökningar, ibland över andras motiv, värderingar och sanningsenlighet. Och långt innan det fanns samhällsvetare, historiker, romanförfattare, häxdoktorer, jurister och politiker funderade man över samhället och den mänskliga naturen. Man ska därför inte förundra sig över att psykologer, sociologer och andra bara verkar säga det vi redan vet, fast med en komplicerad jargong. Men trots att vi inser att avundsjukan mot fysiken har varit ett allvarligt hinder för vilje-samhällsvetenskaperna och trots att vi inser att författare använder undersökningar som ett medel för att skriva klargörande, underhållande eller uppbyggliga romaner och skådespel, får vi inte glömma att litteratur, till skillnad från historia och vilje-samhällsvetenskaper, inte i sig själv är en form av undersökning.

DET ÄR EN ÖPPEN fråga i hur hög grad och på vilket sätt mänskligt socialt beteende är biologiskt bestämt. Vad är universell mänsklig natur, vad är lokala och tillfälliga manifestationer - vad är naturligt, vad är socialt konstruerat? Att människor till exempel samlar in och distribuerar mat sker överallt, men det är bara på somliga ställen och vid vissa tider som det existerar marknader och priser och vid ännu färre tillfällen som det fi nns säljoptioner på fryst griskött. Fastän de skapas genom mänsklig aktivitet och till och med delvis består av människors trosföreställningar, så är sociala institutioner, roller och regler icke desto mindre verkliga. Så vilje-samhällsvetenskaperna - ursäkta om jag byter metafor halvvägs - lägger en vägkarta ovanpå den konturkarta som naturvetenskaperna har ritat. Ibland behöver vi två slags kartor för att hitta: när vi till exempel försöker förstå varför aids har spridits så snabbt söder om Sahara i Afrika och varför kvinnor drabbas mycket mer än män, så behöver vi förstå både infektionens mekanismer och den upplösning av sociala och sexuella normer som ger viruset dess chans.

Ibland sägs det att alla undersökningar innehåller ett element av tolkning. Och det är sant. Men, som John Stuart Mill observerade, uppstår den värsta sortens mångtydighet inte med termer som "fil" eller "bank" som har flera helt olika betydelser, utan med ord som "är", som har flera nära besläktade betydelser. "Tolkning", när vi inte har termen under kontroll, hotar att leda till den farligaste sortens mångtydighet.

Alla empiriska undersökningar innebär tolkning av bevisningen. Man finner ett brev som tycks visa att Marilyn Monroe pressade pengar av president Kennedy, men adressen innehåller ett postnummer och brevet är skrivet med korrigeringstejp och inget av detta fanns vid den tidpunkt då brevet är daterat. Man finner en meteorit som tycks visa att det en gång fanns liv på Mars, men det som ser ut som fossila bakterieutsöndringar kan vara artefakter från instrumenten eller något som tillkom när meteoriten låg i Antarktis. Ett tätknutet nät av bevisning, väl förankrat i erfarenheten, kan vara mycket starkt, men om den experimentella förankringen är skakig eller förklaringen hänger dåligt samman, så kan bevisningen vara mångtydig, förvirrande eller missvisande. Empirisk bevisning är alltid i viss mån ofullständig eller på annat sätt bristfällig.

TOLKNING AV BEVISNING är något annat än texttolkning, liksom naturliga tecken som moln och hudutslag tolkas annorlunda än konventionella tecken som ord och kartor - lika annorlunda som världen är jämfört med en bok. (En 1600-talsfilosof som uppfattade vetenskap som att avkoda Guds stora bok om naturen eller en 1900-talsfilosof som har intalat sig att allting är text skulle inte hålla med, men de skulle ha fel.) Men liksom alla kollektivt genomförda undersökningar är naturvetenskapliga undersökningar också tolkande i en andra, textmässig mening: för att kunna ta del av ett gemensamt bevismaterial måste vetenskapsmännen tolka varandras rapporter om observationer, experiment och teoretiska resonemang. Medan texttolkning är litteraturforskarens huvuduppgift är det en bisak för naturvetaren - bara ett medel för att upptäcka sanningar om världen - men icke desto mindre är det ett avgörande medel utan vilket naturvetenskaperna inte skulle fått den framgång de haft

Men tolkningen av vetenskapliga artiklar är lika olik tolkningen av litterära arbeten som vetenskapliga texter är olika litterära texter. Det finns förvisso ett element av konvention i den utslätat opersonliga "stilen utan stil" som förekommer i officiella vetenskapliga artiklar, men trots allt försöker författaren till en vetenskaplig text normalt att överföra information så explicit och precist han kan, och läsaren försöker att ta emot så mycket som möjligt av denna information. All tolkning är ett samarbete mellan författare och läsare, men en vetenskaplig författare gör normalt sitt bästa för att utesluta alla andra tolkningar än den avsedda och minimerar på så sätt den konstruktiva roll som krävs av läsaren.
Däremot kan författaren till en litterär text ha för avsikt att inte bara väcka ett emotionellt gensvar, inte bara att behaga genom elegans eller underhållning, utan också att ge en kreativ roll till läsaren, att skapa öppenhet för nya tolkningar. Men det finns också juridiska texter - det vattentäta kontraktet, det slarvigt formulerade testamentet, kommunalskattelagen, Högsta Domstolens domslut, regeringsformen, och andra - där somliga ger mer och andra mindre utrymme för tolkarens konstruktiva tänkande, men där begränsningarna och syftena är annorlunda än för litterära texter.

Vilje-samhällsvetenskap innebär att man tolkar människors trosföreställningar, önskningar, avsikter, och liknande, vanligen på grund av vad de gör, säger eller skriver och - oftast men inte alltid - på grund av att vi vet vad orden i deras språk betyder. Den uppgiften liknar texttolkning litet grand, fast är, förstås, annorlunda: den använder information om betydelsen hos det som en person säger eller skriver för att dra slutsatser om vad han tror och vill, i stället för att använda information om vad en författare vill och tror för att tolka hans text.

FASTÄN ALLA viljevetenskaper inkluderar människors trosföreställningar, mål och liknande i sina studieområden, så gör var och en det på sitt eget sätt: psykologen undersöker förväntningens roll för perceptuella felbedömningar, ekonomen beräknar hur konsumenternas tilltro och räntorna påverkar varandra ömsesidigt, sociologen uppskattar hur stor del av barnens kunskapsutveckling som beror på friskolor, antropologen försöker förstå betydelsen för stammens liv av en rituell dans. Men vår antropolog kan behöva lösa två ekvationer samtidigt: att förstå motiv och trosföreställning hos det folk han studerar på samma gång som han finner ut hur han ska översätta deras språk - tolkning i ytterligare en annan mening.

Forskare inom humanvetenskaperna, som känner sig som "kusinerna från landet" i dagens högskolevärld, blir ibland frestade att ägna sig åt löst prat om att allt är tolkningar, kanske med förhoppningen att göra sig själva oumbärliga. Men om vi förstår att skilja mellan vad som är det gemensamma i alla slags undersökningar och vad som är utmärkande bara för vissa sorters undersökningar, om vi förstår att skilja mellan i vilken mening alla undersökningar är tolkande och i vilken mening vissa slag av undersökningar bara är det på ett särskilt sätt, så kan vi börja urskilja en mer varierad och mer uppmuntrande bild, både av vad som förenar oss som kollegor i utforskandet av människans tankevärld och av den anmärkningsvärda variation som finns inom våra olika ämnen.

ÖVERSÄTTNING: BENGT HANSSON