Krönika:

Den misstänkliggjorda med nyttiga humanioran

Detta hierarkiska och socialt instängda system fungerade så länge som finansieringen av akademisk forskning primärt var i händerna på universiteten och privata stiftelser. Klart är att det traditionella forskningssystemet i många avseenden varit sårbart. Handledningen av forskarstudier och dess kvalitet har i hög grad varit beroende av professorns vilja och förmåga att vetenskapligt stödja doktoranderna. Det finns otaliga exempel på enastående, engagerade professorer som bidragit till att uppfostra en hel forskargeneration. Goda exempel i Finland är Erik Allardt i sociologi och Jouko Paunio i nationalekonomi. Det finns också motsatta exempel på discipliner, där utvecklingen har hejdats av en professors oförmåga eller likgiltighet.

En väsentlig förändring har dock skett i många avseenden. Till och med inom discipliner som historieforskning och juridik grundas nu forskargrupper som också uppvisar multidisciplinära drag. Den ökande nätverksbildningen överskrider allt oftare både disciplinära
gränser och gränser mellan universitet och länder.

Aldrig tidigare har forskning varit så mottaglig för olika influenser som i dag. En orsak är forskarskolsystemet i Finland, där undervisningsministeriet, på basis av Finlands Akademis bedömning, finansierar 1 458 forskarstudieplatser i 124 forskarskolor. Flera av dessa överbryggar både universitets- och disciplingränser.

Att söka extern finansiering för universitetsforskning är idag snarare regel än undantag. Förändringen i vetenskaplig kultur beror delvis på att extern finansiering är ett villkor för den basfinansiering undervisningsministeriet beviljar.

Utvecklingen har också färgats av det nationella programmet för spetsforskningsenheter som nu drivits i tio år och där Finlands Akademi bär huvudansvaret. En grundläggande princip har varit att programmet är öppet för samtliga discipliner. För tillfället faller 8 av de 39 akademifi nansierade spetsenheterna inom ramen för humanistiska vetenskaper eller samhällsvetenskaper.

Enligt den rådande uppfattningen har programmet stärkt och legitimerat kulturen av ömsesidig konkurrens och internationell peer reviewbedömning inom de finländska universiteten.

Trots att humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning utgör en erkänd och erforderlig andel av det vetenskapliga systemet, riktas konstant misstankar mot den. Områdenas metodologiska heterogenitet, och även metodkonflikter, får representanter för exakta vetenskapsgrenar att ifrågasätta "vetenskapligheten".

Då tar man inte hänsyn till att metodologisk debatt rent av är en förutsättning för avancemang av vetenskapen i dessa områden. Samhällsvetenskapliga och särskilt humanistiska vetenskaper kritiseras ibland för att de saknar relevans, då de inte är ekonomiskt och teknologiskt nyttiga. Här ses dock nyttan alltför snävt, utan förståelse för den vida betydelsen av vetenskaplig kunskap för samhällets och kulturens utveckling.

RAIMO VÄYRYNEN,
GENERALDIREKTÖR FÖR FINLANDS AKADEMI