Reflexion:

Om betydelsen av att inte vara populär

Naturvetarna var i säljtagen och mediakontakter uppfattades av många forskare som en möjlighet att göra reklam för den egna verksamheten, för att i förlängningen få fler studenter och högre anslag. Jag som ville betrakta naturvetenskapen som en kulturyttring att granska och debattera på samma villkor som annat samhällsliv kände mig ofta föranledd att diskret påpeka detta för de forskare jag intervjuade. Jag ville inte att de skulle förvänta sig att de skulle tycka om allt jag skrev, och jag ville också på något sätt få dem att inse värdet av just detta.

Som vetenskapsredaktör i Svenska Dagbladet sneglade jag sedermera avundsjukt på mina vänner på kulturredaktionen. Där debatterade minsann forskare frejdigt medvetna om att deras roll inte var att marknadsföra och omvända. Humanisterna och samhällsvetarna som regelbundet medverkade på kultursidorna förstod att deras uppgift var just att diskutera. Och de gjorde det gärna inför öppen ridå. Och framförallt - de tog sina läsare på allvar. Här fanns inte den där undervisande tonen hos Experten som vänder sig till Allmänheten för att Berätta Hur Det Är, som tyvärr fortfarande genomsyrar så mycket av den natur- och teknikvetenskapliga forskningens utåtriktade verksamhet.

Ja, ni har förstått det. Jag hyser en verklig klockarkärlek till (nästan) allt vad humaniora och samhällsvetenskap heter. Jag som naturvetare och tekniker sätter er gärna på piedestal, ser er som ett föredöme när det gäller kunskapssyn, tillskriver er ädlare motiv än dem jag finner hos mina egna.

Visst inser jag att jag är naiv. Nog har ni er beskärda del av armbågande och korridormygel. Och jag är fördomsfull nog att tro att naturvetarna ofta har en bättre kvalitetskontroll i sitt inre arbete än vad ni har, även om sådana jämförelser är svåra att göra.

Men sedan en tid är det något annat som oroar mig. Ni har börjat ta efter naturvetarnas ängslighet över att inte vara populära - kanske inte tillräckligt nyttiga, kanske inte tillräckligt hippa. Ser ni inte upp så rasar också ni snabbt utför det sluttande plan som slutar med att någon ställer sig upp på ett stormöte om Vetenskap och Allmänhet och med lika delar kryperi och desperation i rösten frågar tonåringen som kallats dit som Expert hur man ska bära sig åt för att få unga att förstå hur roligt och spännande just det egna ämnet är.

Snälla ni, gör mig aldrig så besviken.