Reportage:

Riksbankens Jubileumsfonds postdoktorala stipendiater:

Unga forskare möter framtidens utmaningar

Stipendierna är en särskild satsning med anledning av att Riksbankens Jubileumsfond firar 40-årsjubileum. Samarbetspartners är stint (Stiftelsen för internationalisering av högre utbildning och forskning) och scasss (The Swedish Collegium for Advanced Study in the Social Sciences).

När Christer och övriga sex Pro Futura-stipendiater möttes för en paneldiskussion, fick de frågan hur de upplevt sina fyra doktorandår. Göteborgaren Patrik Ström svarade att han ville betona handledarens roll, och vikten av både en klar avhandlingsplan och en alternativplan.

Att koncentrera forskarutbildningen till fyra år kan dock ha sina nackdelar, menade Christer Nordlund. - Vissa forskningsuppgifter passar på fyra år, men andra inte. Det sållar otvivelaktigt bort vissa intressanta frågeställningar att arbeta under så begränsad tid. - Å andra sidan är det inte bra att hålla på i mellan tolv och tjugo år, menade filosofen Gustaf Arrhenius. Flera av forskarna betonade vikten av att avdramatisera doktorerandet från ett mästarprov till en examen. - Tänk att "det är inget livsverk, utan ett körkort för forskare", föreslog Christer Nordlund.

DISKUSSIONERNA GLED förstås också in på den postdoktorala tillvaro som väntar. En fråga som engagerade många var den om akademisk rörlighet. Här dryftades problem som de Christer Nordlund nämnde kring att ta hela familjen med sig utomlands. Men också en annan form av rörlighet diskuterades, nämligen till verksam-heter utanför akademin. Här var stipendiaterna i olika grad benägna att tänka sig ett arbete utanför forskarvärlden. Några menade att risken är stor att man tappar fart och fotfäste i forskningen, medan andra gott och väl kunde tänka sig arbete utanför akademin, dock gärna med bibehållen institutionsanknytning i någon form.

Patrik Ström som är internationell ekonom med japanska som språklig inriktning, ville gärna diskutera den publiceringshets han tycker råder inom akademin. - "Publish or perish" har blivit verklighet, sa han, och påpekade att det också blivit svårare för icke engelsktalande att bli publicerade. Något som ytterligare ökar pressen.

Christer Nordlund höll med om att forskare överpublicerar sig i dag. - Det publiceras i dag väldiga mängder artiklar samtidigt som få blir lästa och citerade. Vi borde nog skriva mindre och läsa mer.

Forskarna hänvisade till vissa andra länder där man fördelar forskningsresurser utifrån citeringsindex och "värvar forskare på samma sätt som fotbollsspelare". En utveckling de inte ville se i Sverige. Dessutom menade Patrik Ström att forskningens verklighetsanknytning har försvagats. - Förr hamnade många utredningar på universiteten och då möttes teori och praktik där. Men nu genomförs de flesta utredningar på annat håll.

Maria Johansen, idéhistoriker från Göteborg, menade att det är olyckligt att dagens forskningsfinansiering alltför ofta bygger antingen på solistinsatser eller på stora forskargrupper. Hon efterlyste möjligheten att som nydisputerad kunna söka finansiering även för mindre och ännu inte etablerade grupper bestående av forskare från olika discipliner. - Det skulle kunna främja ny forskning, sa hon.

ETT ANNAT SAMTALSÄMNE bland Pro Futura-stipendiaterna var deras självbild som forskare. Gustaf Arrhenius ställde sig frågan: "Har jag någonsin tänkt på mig själv som humanist?" Och replikerade direkt: "Nej, aldrig, men däremot som filosof - och kanske intellektuell!"

Han följde upp med en uppmaning till forskare inom humaniora att delta mer i debatten och synas mer i populärpressen, för att allmänheten ska få en bild av vad skattepengar och forskningsbidrag går till. Seminariets ene moderator Sverker Sörlin avslutade med den retoriska frågan: "Hur ska man undvika att bli en gammal professor med keps som går ut med hunden?" Svaret fick han av Patrik Ström: - Ett sätt att undvika hundsyndromet är att ta den tredje uppgiften på allvar!

LISELOTTE ENGLUND