"Nämndemän bedömer vittnesmål med magkänsla"

Domstolar och handläggare inom socialtjänsten fattar dagligen beslut på grundval av hur de bedömer personers trovärdighet. Men hur går de tillväga för att för att göra sina trovärdighetsbedömningar?

Genom att intervjua fokusgrupper bestående dels av nämndemän i domstolen dels av socialsekreterare, har Ingrid Sahlin tecknat en bild av hur socialtjänsten och domstolen resonerar vid trovärdighetsbedömningar. Hon har dessutom analyserat intervjuer med vittnen och tilltalade i rättegångar, samt personer som sökt försörjningsstöd hos socialtjänsten.

En skillnad mellan domstolen och socialkontoret är att domstolen oftast måste göra trovärdighetsbedömningen i direkt anslutning till rättegången och på basis av endast ett framträdande.  Socialsekreterarna däremot kan betala ut socialbidrag även om de misstänker att klienten inte talar sanning, de grundar beslutet på den dokumentation klienten visar upp. Socialsekreterarna skjuter därför gärna upp bedömningen av klientens trovärdighet.
 

Amatörkunskap styr bedömningarna

— Nämndemännen i mina intervjuer gick mer på magkänsla och amatörkunskap. Detta var de medvetna om. Därför var det viktigt för dem att prata ihop sig med andra nämndemän och med domaren, säger Ingrid Sahlin.

Nämndemännen ansåg att deras minnesbilder av vad som hänt och sagts under rättegången stärktes av att de pratade sinsemellan och med domaren. Detta tycker Ingrid Sahlin är intressant eftersom de samtidigt ansåg det vara misstänkt när vittnen hade pratat ihop sig. Det sänkte vittnesmålens trovärdighet.

Lämnar besluten bakom sig

— För en socialarbetare kan det rent av vara ett gott tecken att en klient erkänner en lögn. Detta kan tas som ett bevis på att relationen fördjupats och att klienten vågar öppna sig, säger Ingrid Sahlin. Om vittnen i rätten ändrar sin berättelse och säger sig ha ljugit i polisförhöret, förlorar de däremot i trovärdighet.
 

Grundläggande skepsis

Thomas Heldmark