Åldrandet drabbar alla människor. Under det senaste seklet har visserligen medellivslängden ökat markant tack vare bättre sjukvård och levnadsvillkor. Men själva processen för åldrandet och den maximala livslängden har inte förändrats.
Brun Ulfhake är professor vid Karolinska Institutet. I sin forskning försöker han hitta de faktorer som styr åldrandet. Brun Ulfhake började dock inte forska på människans åldrande. Utgångspunkten var istället olika frågeställningar om nervsystemet. Till skillnad från andra celler i kroppen kan nervceller inte dela sig och återskapas utan går förr eller senare under.
- De utsätts för en ständig påfrestning och jag ville förstå vad det är som slits och hitta den svaga länken i nervcellens konstruktion, säger Brun Ulfhake.
Därför började hans forskargrupp att titta på och jämföra olika typer av nervceller, bl a de som förmedlar intryck från omgivningen. Celler som är avgörande för att vi ska kunna navigera i vardagen.
Idag kan forskarna också säga var skadorna på nervcellen först uppstår.
- Det är kommunikationsspröten, axonerna, som är känsligast och havererar först. Då tappar nervcellen sin ursprungliga funktion att förmedla information.
Men åldrandet skiljer sig inte bara åt mellan olika typer av nervceller. Det finns också stora skillnader mellan hur snabbt och omfattande olika individer åldras.
- Åldrandet är en ojämlik process som drabbar människor väldigt olika, konstaterar Brun Ulfhake.
Grunden till detta är genetisk.
- Genetiken är ramen, men det är inte en opåverkbar process. Åldrandet påverkas även av att arvsmassan modifieras under livets gång och av rena miljöfaktorer.
En förutsättning för dagens forskning om åldrandet är kartläggningen av genomet hos människan och flera andra arter. Det har också gjort det möjligt att jämföra olika arter på ett helt annat sätt.
- Man kan titta på en gen som uttrycker ett äggviteämne hos en fluga och sedan hitta motsvarande gen hos människa. Jämförelserna kan vägleda oss när vi ska leta skillnader mellan olika individer. På så vis kommer vi mycket snabbare i mål.
Men för att göra de stora medicinska genombrotten krävs också omfattande studier på människor. Brun Ulfhake efterlyser därför ett närmare samarbete mellan grundforskning och klinisk forskning.
- Idag har vi inte tillräcklig kontakt med den patientnära forskningen och saknar material från stora befolkningsgrupper.
För den som bedriver patientnära forskning kan det innebära en risk att samarbete med grundforskare, menar Brun Ulfhake. Samarbetet besvarar inte nödvändigtvis de frågeställningar som de primärt fått pengar för att studera. Samtidigt har även kliniker mycket att vinna på ett ökat samarbete med grundforskare, framhåller Brun Ulfhake.
För att öka samarbetet efterlyser han öronmärkta medel för den här typen av projekt.
- Jag tror att aktörer som EU och Vetenskapsrådet kan spela en stor roll här. De har instrument som ger incitament för samarbete. Det är inte självklart att de som finansierar patientnära forskning inser att kliniska forskare bör samarbeta med dem som forskar på bananflugor.
På så vis kan samhället spara stora belopp genom färre sjukskrivningar och minskat vårdbehov av redan sjuka. Men den starkaste drivkraften för en sådan utveckling är varken ekonomisk eller förhoppningar om ett längre liv, menar Brun Ulfhake.
- Den främsta drivkraften för preventiv medicin är snarare chansen att kunna leva ett bättre liv under en längre tid.
Läs mer:
Brun Ulfhake