Linné och hans lärjungar


-att lära och lära ut i vetenskapens tjänst

Nils Ekedahl, Uppsala universitet

Hanna Hodacs, Uppsala universitet

Åsa Karlsson, Uppsala universitet

Mariette Manktelow, Uppsala universitet

Kenneth Nyberg, Uppsala universitet

Under 1700-talet fick en ny kunskapssyn sitt genombrott i Sverige. Betoningen låg på empiri, de egna sinnenas vittnesbörd, som utgångspunkt för att dra slutsatser om hur världen är beskaffad istället för på bibeln och antika auktoriteter. Vid akademier och universitet och i miljöer med anknytning till dem uppstod forskning i modern mening, något som bara sporadiskt hade förekommit tidigare.

Europas ledande naturforskare


Carl von Linné (1707-1778) och kretsen kring honom hade avgörande betydelse för denna utveckling. På kort tid klev Linné fram som en av Europas ledande naturforskare, vilken lanserade nya principer för systematisering och namngivning, framför allt inom botaniken, men också inom zoologin och mineralogin. Dessa principer underlättade radikalt arbetet med att ordna och ge namn åt alla de växter som strömmade in från olika delar av världen till följd av den pågående europeiska expansionen. Än idag, långt sedan Linnés systematik tagits ur bruk i vetenskapliga sammanhang, används hans binära namngivning för växter och djur, enligt vilken varje artnamn är tvåledat och anger såväl släkt- som arttillhörighet. Linné är därför en av de verkligt stora gestalterna i botanikens historia.

Linné - en framstående pedagog


Men Linné var även en framstående pedagog, som inspirerade en lång rad personer till naturalhistorisk forskning. Det som gör honom än mer intressant är att han därtill var en av de första personerna i Sverige som förenade lärar- och forskarrollen. Hans undervisning byggde i hög grad på hans egen forskning, samtidigt som hans vetenskapliga insatser inspirerades av frågor och problem som han konfronterades med i egenskap av lärare och handledare. Med goda skäl kan man hävda att många av Linnés viktigaste vetenskapliga insatser i grunden var av pedagogisk art, eftersom de handlade om hur växter skulle identifieras, namnges och klassificeras så att materialet blev mer hanterligt för såväl fackfolk som lekmän. Samtidigt är det tydligt att studenterna spelade en viktig roll i utvecklandet av det binära namngivningssystemet såsom det presenterades i skriften Species plantarum 1753, ett verk som ibland har beskrivits som kulmen på Linnés vetenskapliga karriär.

Sambandet pedagogik - forskningsresultat


Linnés reformering av botaniken och naturalhistorien har vanligen studerats inom ett ganska snävt avgränsat biologi- och botanikhistoriskt perspektiv, men för att förstå dess genomslagskraft i samtiden är det viktigt att förstå hur hans metod spelade på förhållningssätt och procedurer som hörde till utbildningsväsendets vardagsgöra. I det tvärvetenskapliga projektet Att lära och lära ut i vetenskapens tjänst - en studie av Linné och hans lärjungar är det just sambandet mellan Linnés pedagogiska gärning och hans forskningsresultat som har stått i centrum. Under tre år har tre historiker med olika inriktningar, en latinist, en retorikforskare och en forskare i systematisk botanik arbetat tillsammans. Här har vi försökt att sammanfatta några av våra resultat.

Läraren Linné


De som hörde Linné föreläsa beskriver en engagerad och inspirerande pedagog, som hade förmågan att rycka åhörarna med sig. Han talade alltid fritt i katedern, med en smal pappersremsa i ena handen, där enstaka stödord fanns nedtecknade, och deltagare har vittnat om hur han både kunde måla "vördnad och förundran i allas ansikten" när han talade om Skaparens verk och om hur han förmedlade nyttiga lärdomar med hjälp av "ett lätt och behagligt skämt". Även om tidens föreläsningar långt ifrån alltid var så dystra tillställningar som ibland har påståtts tycks Linnés undervisning ha skilt sig på ett fördelaktigt sätt från den vanliga akademiska rutinen.

Stimulera studenter - professors främsta uppgift


Genom sin sällsynta förmåga att uppmuntra och entusiasmera samlade Linné en grupp studenter omkring sig där hans metoder kunde utvecklas och prövas. Studenterna sporrades till egna forskningsrön, vilka i sin tur bidrog till att utvidga Linnés egen kunskap. Av allt att döma var Linné mycket medveten om denna sida av sin akademiska gärning, och han hävdade att en professors främsta uppgift var att hitta och stimulera studenter som kunde fortsätta och utveckla det vetenskapliga arbetet.

Ut i naturen 


Enligt gängse praxis bestod den akademiska undervisningen under 1700-talet av dels offentliga föreläsningar, dels privata kollegier som studenterna deltog i mot särskild betalning. Traditionellt hade undervisningen stark lärdomsprägel med fokus på den klassiska litteraturen som källa till kunskap. För Linné var dock upplevelsen av naturen viktig. Han förblev ständigt fascinerad av naturens under, av att se det stora i det lilla, och förutom att låta studenterna studera levande växter i den botaniska trädgården anordnade han exkursioner i det omgivande landskapet. Båda undervisningsformerna hade förekommit tidigare, men Linné utvecklade dem till centrala inslag i undervisningen.

Undervisningsträdgård


Trädgårdsundervisning pågick huvudsakligen i den botaniska trädgården i Uppsala, där Linné samlade växter från alla jordens hörn i studiesyfte. Härvid hade han hjälp av ett vidsträckt kontaktnät i Europa, liksom av många studenter som försåg honom med nya arter i form av frön och plantor. Sedan han 1758 köpt säteriet Hammarby en bit utanför staden flyttades emellertid den privata undervisningen dit under sommarhalvåret. Där anlades en stor trädgård för undervisningsbruk, vars utformning och användning tidigare inte har uppmärksammats närmare. Frågan har därför studerats särskilt inom projektet, vilket har kunnat påvisa att trädgården på Hammarby spelade en viktig roll för Linnés utveckling som lärare och forskare.

Naturvandringar 


Ett annat inslag i Linnés undervisning var de s.k. herbationerna, exkursioner i det omgivande landskapet, under vilka deltagarna fick samla in växter, djur och mineral för att bekanta sig med den lokala floran och faunan och öva sig att tillämpa Linnés principer för artbestämning och namngivning. Exkursionerna, som vanligtvis försiggick under våren och försommaren, fungerade alltså som en praktisk tillämpning av den teoretiskt inriktade undervisningen under resten av året. Vandringar av detta slag hade förekommit tidigare i Uppsala, liksom vid flera universitet på kontinenten, men det var under Linnés tid som de blev ett reguljärt inslag i undervisningen. De blev mycket populära och lockade deltagare långt utanför den akademiska miljön; t.o.m. från utlandet kom botanikintresserade för att delta i dem under Linnés personliga ledning.

 
Herbationerna har ibland utpekats som något nytt i tidens akademiska undervisning, nära kopplat till tidens intresse för empiriska naturstudier. Samtidigt är det påfallande hur de metodiskt anslöt till hävdvunna former för den akademiska undervisningen, och en delstudie inom projektet har fokuserat parallellerna mellan Linnés naturalhistoriska systematik och renässanshumanismens retoriskt präglade pedagogik. En central roll i den senare spelade insamlandet och organiserandet av information i systematiskt uppställda loci communes eller minnesböcker. Dessa kallades ofta florilegia, "blomstersamlingar", under det att läsningen liknades vid "strövtåg" i litteraturens värld. På motsvarande sätt beskrev Linné naturstudiet som en form av läsning. I handboken Fundamenta botanica beskrev han växternas olika delar som "vegetativa bokstäver", och i ett känt tal förklarade han att målet för undervisningen var att studenterna skulle kunna "läsa" naturen lika lätt som vilken bok som helst. Nyckeln till naturens språk fanns i hans sexualsystem, vilket han liknade vid en "grammatik och syntax" för det botaniska studiet.

Vegetativa bokstäver


Inom forskningen har läsmetaforen brukat kopplas ihop med ett förmodernt, hermeneutiskt naturstudium, vilket sökte naturens dolda innebörd. För Linné tog dock konsten att "läsa" naturen inte främst sikte på tolkning av den, utan snarare på konsekvent klassifikation och namngivning, och trots uttalade anspråk på att förklara växternas språk får hans bruk av läsmetaforen ses som en avspegling av humanistretorikens betoning av läsningen som ett sätt att samla och systematisera information. Meningen med att lära sig de "vegetativa bokstäverna" var inte att blottlägga några religiösa eller moraliska innebörder hos växterna, utan att korrekt kunna bestämma en växts arttillhörighet med ledning av sexualsystemet.

Klassrumsaktiviteter 


I sin metod för naturstudiet grep Linné således tillbaka på gamla pedagogiska procedurer, och hans sexualsystem kan ses som en naturvetenskaplig motsvarighet till humanistretorikens system av loci communes, i vilka en stor mängd information kunde ordnas på ett överskådligt och lättillgängligt sätt. Förutom att hans botaniska metod hade det pedagogiska syftet att sprida kunskapen om växterna och deras förekomst och användning avspeglade den alltså en uppsättning klassrumsaktiviteter som alla tidens elever och studenter var väl bekanta med. Att han på detta sätt anknöt till välbekanta tekniker och procedurer förändrar inte bilden av hans metod som teoretisk konstruktion, men det finns goda skäl att tro att det verksamt bidrog till den snabba spridning som den fick bland 1700-talets naturintresserade.

Det naturalhistoriska resandet


Linné använde sin position som professor för att välja ut studenter som han ansåg var speciellt lämpade som naturalhistoriker.  Till de mest kända studenterna hör de som kallas "Linnés apostlar". Med det menas den grupp om knappt tjugo unga män som mellan 1746 och 1779 gjorde utrikes forskningsresor, huvudsakligen bortom Europas gränser, efter att ha studerat för Linné. Apostlarnas uppdrag var dubbelt: dels att sprida sin lärares nya botanik över världen, dels att bidra till underlaget för denna botanik genom insamling och beskrivning av växtmaterial i främmande länder. I många av resorna, särskilt de som företogs under 1740- och 50-talen, spelade Linné en viktig roll som initiativtagare och organisatör. I viss utsträckning har dock projektet kommit att handla om att omvärdera Linnés roll i detta sammanhang. Traditionellt har man i stor utsträckning använt sig av Linnés egna utsagor om hans studenter, i flera fall fick han ju "sista ordet" i form av en dödsruna eftersom många av studenterna dog under sina resor. Genom att studera källmaterial i form av brevväxling mellan olika apostlar har vi dock avtäckt en delvis ny bild av Linnéstudenternas motiv och initiativförmåga. Här visar vi bland annat på hur den långväga resan, expeditionen, var ett viktigt steg i karriären mot att etablera sig som naturalhistoriker. Resandet var inte bara, som Linné gärna framhävde, ett utslag av kärlek till vetenskapen och till honom själv som mästare.

Spektakulära expeditioner


Den närhet och ömsesidighet som präglade relationen mellan forskning och undervisning i kretsen kring Linné blev alltså särskilt tydlig just i samband med resorna, vilka blev något av ett signum för hela den linneanska epoken. Linné själv hade lagt den första grunden till sin karriär genom en spektakulär forskningsresa till Lappland vid 25 års ålder, och när han skulle installeras som professor i medicin i Uppsala 1741 valde han som ämne för sitt tal "Om nödvändigheten av forskningsresor inom fäderneslandet". Under 1740-talet blev Linné känd hos den breda allmänheten genom en serie landskapsresor i både forsknings- och studiesyfte där han ofta åtföljdes av studenter. Apostlarnas bitvis ganska spektakulära expeditioner till avlägsna länder har redan nämnts. Och hemma i Sverige fortsatte under hela denna tid både Linnés studenter och andra att göra naturalhistoriska resor av olika slag och varierande längd. Sammantaget var det en omfattande och mångfacetterad reseverksamhet - man frestas nästan säga resekultur - som utvecklades i den linneanska kretsen. Man reste inte bara för att forska utan också som ett led i sin utbildning, för att meritera sig och för att odla värdefulla kontakter inför framtiden genom att träffa framstående naturalhistoriker. Just hur en och samma resa kunde fylla flera olika funktioner i relation till forskning, undervisning och knytandet av kontakter, är något som vi alldeles särskilt har fokuserat på inom projektet.

Referenser
Å. Berg och A. H. Uggla, "Herbationes Upsalienses", SLÅ 1950-51, s. 95-162.
Th. M. Fries, Linné. En lefnadsteckning, 2 vol. (Stockholm 1903).
Hanna Hodacs och Kenneth Nyberg (red.), Nytta och nyfikenhet. Forskning, undervisning och de naturalhistoriska resorna i 1700-talets Sverige (under utgivning).
Roger Jacobsson (red.), Så varför reser Linné? Perspektiv på Iter Lapponicum 1732 (Umeå 2005).
Carl von Linné, Botaniska exkursioner i trakten av Uppsala (Herbationes Upsalienses). Med fotnoter från upplagorna från 1756, 1764 och 1787. Valda avhandlingar av Carl von Linné (Uppsala 1921).
Kenneth Nyberg, "Linné, apostlarna och de utrikes forskningsresorna", Sjuttonhundratal 2005, s. 38-58.
Kenneth Nyberg och Mariette Manktelow, "Linnés apostlar och tillkomsten av Species plantarum", SLÅ 2002-2003, s. 9-30.
Sverker Sörlin och Otto Fagerstedt, Linné och hans apostlar (Stockholm 2004).

Dela |
Sidansvarig: webbredaktör
Senast uppdaterad: 2009-09-22
Västra Järnvägsgatan 3
Box 1035, 101 38  Stockholm
Telefon: 08-546 44 000
Fax: 08-546 44 180
Org nr: 2021005208
Fakturaadress: FE 57, 833 83 Strömsund