Arktis exploatering behöver samlat Norden

Tydligare än vid de tre tidigare internationella polaråren under 1800- och 1900-talen är dagens polarforskning sysselsatt med spörsmål kring klimatförändringar. Vetenskapliga undersökningar med relevans för klimatfrågan sker nu därför i betydande omfattning såväl i Arktis som i Antarktis.

Nya områden öppnas för exploatering

För urbefolkningarna runt om i Artis utgör emellertid de nya villkoren stora utmaningar. Å ena sidan hotas traditionella näringar som renskötsel och fångstverksamhet av de ekologiska förändringarna. Å andra sidan kan möjligheterna till växande inkomster från exempelvis olje- och mineralutvinning fungera som välkomna medel i de politiska strävandena efter ökad självständighet. Särskilt tydligt är detta på Grönland och i Kanada.

Stort behov av övervakningsprojekt

Under det tredje polaråret 1957 — 1958, vilket gått till historien som det Internationella geofysiska året, stod Antarktis i centrum. Ett häpnadsväckande resultat därifrån var överenskommelsen om att jättekontinenten i söder helt skulle avmilitariseras. Det så kallade Antarktisfördraget, som gäller än i dag, stipulerar att Antarktis skulle bevaras som "en kontinent för forskning i mänsklighetens tjänst".

Inför Internationella polaråret 2007 - 2008 har åtskilliga personer och organisationer argumenterat för att ett motsvarande Arktisfördrag borde vara ett mål att sträva efter. Även under seminariet Brännpunkt Arktis uttrycktes förhoppningen, bland annat av representanten från Greenpeace, Martina Krüger.

Skillnaden mellan Antarktis och Arktis är emellertid så stor att ett sådant krav knappast är genomförbart. Det viktigaste skälet är att medan Antarktis är och alltid har varit folktomt, så har Arktis varit ett hem för människor under tusentals år — och så är det alltjämt.

Tankefiguren — att förvandla Arktis till en slags jättelik nationalpark — leder direkt över till den fråga som i själva verket var en av de centrala under seminariet, nämligen: hur få nationer att inte utnyttja sina egna resurser?

Politiska styrmedel och samförstånd krävs

Ries betonade de uppenbara ekologiska riskerna med exploatering i högarktisk miljö och talade för behovet av mer forskning och förbättrad samt miljöanpassad teknik. Hans poäng var att det knappast går att hindra nationerna att utnyttja sina resurser, men att sättet de gör det på bör vara så skonsamt och framsynt som möjligt. Vidare menade Ries att behoven av politiska styrmedel och samförståndslösningar kommer att bli allt viktigare i takt med att kampen om naturresurserna intensifieras.

Rasmus Ole Rasmussen från Nordregio menade att Arktis står inför tre stora utmaningar. För det första handlar det, förstås, om klimatet. För det andra om socioekonomiska faktorer som har att göra med hur småsamhällena i norr ska kunna klara av att förhålla sig till växande industrialisering. Den tredje utmaningen handlar om demografiska konsekvenser. Ett exempel är följderna av de asymmetrier i könsbalansen som uppkommer när kvinnorna lämnar småsamhällena för att söka utbildning i storstäder långt hemifrån. Genomgående hämtade Rasmussen sina exempel från Grönland.

Det finns, påpekade Rasmussen, flera öppna frågor som exempelvis rör vem som äger exploateringsrättigheterna och vem som tar övergripande ansvar för säkerhet och utveckling. Poängen är att det gäller att vara uppmärksam på lokalbefolkningarnas väl och ve i detta spel.

Rune Fjellheim från Arktiska rådets urfolkssekretariat underströk att vi just nu står inför en återindustrialisering av Arktis. Och det handlar inte bara om olje- och gasfyndigheter som blir tillgängliga i takt med att polarisen smälter undan. Nej, inkluderar vi även de subarktiska områdena rör det sig också om skogsråvara, vattenkraft och väldiga arealer för vindkraftsutnyttjande.

Urbefolkningarna måste få del av inkomsterna

Martina Krüger från Greenpeace ifrågasatte i sitt anförande om exploatering överhuvudtaget är acceptabel i Arktis. Hennes poäng var att även om exempelvis oljeutvinningen drivs av grönländarna själva - och vinsten därifrån kan bli viktig för landets självständighetssträvanden - är det likafullt en verksamhet som hotar miljön.

Krüger argumenterade för ett nej till all oljeutvinning och allt kommersiellt fiske i Arktis. Dessutom menade hon att det borde genomföras kraftiga restriktioner för sjöfarten i området.

Internationellt samarbete och uthållighet

Den klassiska polarforskningens hjältar gjorde snabba nedslag och försvann sedan lika fort som de kommit. Vad vi ser i dag — och vad som verkligen behövs — är en forskning som är öppen för alla berörda parter och som samtidigt bygger på långsiktig närvaro, menade Sörlin. Vad som är absolut avgörande, fortsatte han, är en uthållig finansiering av uthållig forskning som kan ge oss bilder av situationen i Arktis vilka inte kan ifrågasättas.

För att kunna uppnå detta krävs naturligtvis samarbete och sammanhållning. Och möjligen är det här som den nordiska aspekten blir tydlig. För om inte vi i Norden förmår ena oss kring en gemensam hållning och politik gentemot Arktis, vem skall då göra det?

Seminariet Brännpunkt Arktis anordnades i samarbete med Svenska kommittén för Internationella polaråret, Nordiska Rådets svenska delegation och Norden i Fokus.

Torgny Nordin