Debatt:

Gudmund Hernes om hur humanioras mark ska återerövras:

Ensamma ryttare behöver gemensamt stall!

Ett fåtal har hopp om att bli som dem. Frågan är hur vi kan närma oss dem - inte bara genom de studier vi var och en lägger fram - utan också genom någon form av organiserad forskarutbildning. En sådan forskarutbildning skulle ha två syften: uppövning av färdigheter - vad man kan och vad man avser att göra - samt tillägnande av förhållningssätt - vad man vill och vad man önskar.

Nästa fråga är om en sådan forskarutbildning skulle bli väsensskild från den man har inom andra ämnesområden. Men min mening är kort och koncist: strukturen i och uppbyggnaden av forskarutbildning i humaniora bör vara likartad som inom andra ämnesområden.

Det betyder att jag tar avstånd från en privatiseringsmodell för forskarutbildning som innebär att var och en sitter för sig själv på sin kammare, bara för att efter år av arbete, isolerat och oftast i enrum, komma ut med mästerverket. Lika lite som jag tror på det individualiserade universitetet, tror jag på den privatiserade forskarutbildningen. Man måste komma bort från "den-ensamme-ryttaren-syndromet". Att lära sig bli forskare är mer en fråga om träning än om mognad. Lärandets mål ska vara att frambringa en fullt ut kvalificerad forskare.

Jag vill reflektera över principerna för forskarutbildning, först utifrån en personlig erfarenhet. År 1966 kom jag till USA som student för att vara med i ett doktorandprogram. Jag hade med mig en kasse böcker som jag äntligen skulle få tid att läsa, lösgjord från studentliv och studentpolitik i Norge. Vistelsen blev tre och ett halvt år lång, och kassen förblev oöppnad. För vi forskarstudenter blev inte bara satta under press - vi sattes under högtryck. Jag hade lärt mig arbeta i Norge. Men nu blev kraven så stora, att jag under det första lovet övervägde att ge upp och resa tillbaka.

När jag fortsatte, var grunden denna: Vi blev alla drivna mot gränsen av vår förmåga. Det krävde ansträngning - ja, slit. Men efter ett tag blev den upplevelsen inte bara mildrad, utan också överskuggad av andra: Mot slutet av nästan varenda arbetsdag, som kunde vara från nio på morgonen till elva på kvällen, visste du med dig detta: Idag har jag lärt något nytt. Vartefter vi blev involverade i forskningen, fick vi också uppleva känslan av att ha hittat något nytt. Och dessa upplevelser - glädjen att lära nytt och finna nytt - är de starkaste emotionella upplevelserna med intellektuellt arbete.

Men det var annat som också var viktigt. Vi studenter hade hela tiden vetskapen om att vi blev tagna på allvar av människor som tog sitt ämne på dödligt allvar. Imperativen vi blev förespeglade var:

* Vi är privilegierade som på heltid får ägna oss åt det som intresserar oss mest
* Det vi alla håller på med är viktigt
* Du kan göra skillnad, både för ämnet och för de andra som arbetar med det

Dessa grundläggande principer var inte tillfälliga. För det universitet jag kom till - Johns Hopkins - blev år 1876 av den förste presidenten Daniel Coit Gilman, som det allra första på den amerikanska kontinenten, uppbyggt som ett forskningsuniversitet. Utbildningen av nya forskare skulle ske genom deltagande i forskning. Då jag efter avslutade studier i USA kom tillbaka till Norge 1970, mötte jag samma sorts forskarutbildning i mindre skala här hemma, och jag fick se att Norge kunde vara i första ledet.

DEN SOM STOD för denna demonstration var statsvetaren och sociologen Stein Rokkan, som samarbetat med filosofen Arne Naess under 50- och 60-talen. Rokkan hade övergett filosofin till förmån för idéhistorien och statsvetenskapen. I Bergen hade han just etablerat ämnet 'sammenliknende politikk', och han hade placerat det på världskartan - bland annat genom studenter som ännu inte hade kommit till 'hovedfag' (ungefär svensk magisternivå)! Och inte bara det: Studenterna var helt med i frontlinjen, också internationellt, trots att de i utgångsläget var ett representativt urval av normalgoda norska studenter. De lärde inte bara av honom, han fick dem också att hela tiden lära av varandra genom att driva varandra framåt.

När jag nämner detta speciellt, är det för att den sociala organiseringen av forskarutbildningen är så viktig. Det finns vissa normer den måste vila på - 'konstituerande normer', om man så vill. Det är också en ämnesmässig kompetens som måste förvärvas. Och det är normer som forskarutbildningen måste generera för att forskare och forskningsmiljöer ska fungera väl - 'strategiska normer', om man så vill. Låt oss se närmare på dessa områden i tur och ordning.

Den första norm som forskarutbildning bör vila på är, är att förmåga kan läras - alltså en förutsättning om att forskningsämnena faktiskt är något man kan tillägna sig genom systematisk träning. Denna förutsättning om inlärningsförmåga betonar med andra ord att forskning inte är något outsägligt som man föds till eller som man sveps in i som genom en mystisk gudagåva. Tvärtom så rör det sig om att lära sig använda vetenskapliga verktyg, få insikt och översikt över var forskningens frontlinjer går i det egna ämnet, och om att tränas i att formulera problem som låter sig lösas.

För det andra bygger forskarutbildning på en norm om att det doktoranderna ska kunna visa för sig själva vid fullgjord utbildning, är ett mästarprov snarare än ett mästerverk.

Distinktionen är viktig eftersom felaktiga förutsättningar gärna leder till prestationsångest och flyktreaktioner, till utstötning och avundsjuka gentemot kollegor. En del doktorander kan komma att leverera ett mästerverk när de avlägger mästarprovet. Men ett av de viktigaste kraven på en forskarutbildning är att de som går in i den, faktiskt också tar sig igenom den och blir färdiga. Jag har lärt mig en sak av slagordet: "Kamp mot perfektionismen!". Det är inte det sämsta mottot för forskare som aldrig lyckas leverera det de ska. I gamla tider brukade unga flickor, som var duktigare än sina bröder, pränta in en felaktig slutsats: Bara gudarna hade lov att sätta upp det perfekta som mål. Ändamålet med forskarutbildningen är alltså att 'habilitera' sig.

Den tredje konstituerande normen för forskarutbildning, är att den ska äga rum i en aktiv forskarmiljö, genom att man är del av ett kollektiv som lär av varandra, som har förväntningar om inspel och impulser, och om ämnesmässiga bidrag till varandra. Ja, mer än det: En aktiv forskarmiljö är en miljö där man förbinder sig att prestera, att spänna sin båge. Det är detta som gör att en forskarhandledare belönas och berikas genom det han kan lära från sina adepter. Att bli forskare har mycket prägel av att gå i lära - av ett "apprenticeship" - där man inte bara ser slutprodukten, utan också gång på gång kan följa processen som leder fram till målet. Den inflytelserike norske historikern Jens Arup Seip har sagt att en historiker river byggnadsställningen när byggnaden är rest. Detsamma gäller för alla forskares fullgångna verk. Men byggnaden ger inget intryck av byggnationen: av cementen som blandades, av virket som snickrades, av missgreppen som både gjordes och rättades till, av slamningen som täcker tegelstenarna, av armeringen som ligger inne i murarna, av slitet med att bära dit allt material. Kort sagt: Fasaden förvillar - skenet bedrar. Därför måste doktorander vara med under hela förloppet, gång på gång, för att lära sig handgreppen för hur själva byggnadsprocessen utförs. Den ska medverka vid resningen av byggnadsställningarna om igen och om igen, för att på nära håll genom deltagande observation se med egna ögon och känna med egna händer hur det hela går till. Därmed kan de få tillgång till knepen inom ämnesområdet, komma fram till hur problemen formuleras, och hur de löses.

FORSKARUTBILDNINGEN ska också leda till införlivande av vissa normer. Man skulle till och med kunna säga: danande av vissa personlighetsdrag.

För det första måste utbildningen skapa glöd och entusiasm, genom att man utvecklar en livslång längtan efter att ge sig i kast med nya utmaningar. Låt mig säga det rent ut: Forskarutbildning ska skapa livslånga ambitioner att åstadkomma väsentliga bidrag, genom att doktoranderna ständigt söker nya utmaningar. Och att de vartefter de blir äldre, ja gamla, fortfarande kommer att vara på jakt.

Detta betyder att de måste få lusten att också lämna bidrag till det internationella forskarsamhället. Det finns ingen grund till varför en norsk eller svensk Shakespeareforskare bara ska skriva på sitt eget språk, eller att en svensk historiker inte skulle publicera sig i 'The American Historical Review'. En sådan internationalisering skapas bäst genom 'Wanderjahre' - utflykter till andra länders centrala miljöer, där man ständigt kan lära något annat och ständigt inspireras till något nytt.

För det andra måste forskarutbildningen skapa självkännedom. Vi har väl alla erfarit hur sköra människors egon kan vara i den akademiska världen, hur den som känner sig grundläggande hotad genast får en flackande blick om man hugger till med ett argument.

Delar av denna ångest är strukturellt betingad: Det finns fler ambitioner än positioner. Men en känsla av trygghet kan baseras på fackkunskap - att man vet vad man kan, och att det man lärt i ämnet är bra nog för att lösa de problem man kommer att möta. Och motsatt: Om studierna organiseras så att doktoranderna inte vet vad de kan, vad de har lärt och vad som krävs, ger detta osäkra ämnesmässiga identiteter. Då kommer man inte att veta om det man står för är kompetent utövande av ämnet. Tryggheten måste också baseras på att motivationen, intresset för ämnet, kommer av en genuin upptagenhet av kärnproblemet - inte först och främst av vad andra tycker om det man håller på med. Kort sagt: Den som har gått igenom en forskarutbildning ska ha en viss stabilitet, stark nog att gå i motlut och tåla motgångar. Forskarutbildningen ska göra en trygg nog att tordas vara originell.

Den tredje egenskapen som forskarutbildningen ska frammana, är generositet. För är det något vi vet inom forskningen så är det att andras bidrag höjer kvaliteten på ens eget arbete. Därför ska man lära sig att glädjas åt andras prestationer och värdesätta deras bidrag. Dessutom ska man själv vara motiverad att bidra till andras analyser genom läsning, kommentarer, hänvisningar och så vidare. Vi är engagerade i ett gemensamt projekt, och därför måste vi vänja oss vid att vänta oss något gott av varandra. Därför måste vi också säga till varandra: Använd dig av mig.

DEN SOM genomgår en forskarutbildning ska vidare in i ett yrke. Det jag här försökt begrunda är att detta att bli forskare också består i att lära sig ett hantverk och att ledas av ett kall. Målet för forskarutbildningen är därför varken att göra sig förtjänst av högre lön eller att bli färdig med avhandlingen. Målet är att lära sig spränga sina egna gränser, och att vara duktig på ett sätt som kommer forskarsamhället tillgodo.

Med andra ord: Forskarutbildningen ska förändra människor: använda sig av dem och göra dem till något annat. Inte minst ska forskarutbildningen ge den enskilde underlag att ställa sig själv inför ordentliga utmaningar, och höja ambitionerna hos de institutioner man verkar inom. Om humanister har på senare år sagts att de har förlorat mark. Jag är rädd att det är fel. De har gett upp sin mark, både inom forskning och offentlig debatt. Det är inte tillräckligt att fråga sig om man har en plats i Vår Herres Hage. Humanistens kall är att erövra en plats i Vår Herres Hage: nulli secundus - aldrig underlägsen någon.

ÖVERSÄTTNING: LISELOTTE ENGLUND