Debatt - replik:

På den internationella forskningsarenan:

Svenska historiker lyser med sin frånvaro

Att våra intryck, trots att vi under flera år arbetat i samma korridor på Historiska institutionen i Lund, i så hög utsträckning skiljer sig åt är i sig intressant. Förmodligen är det, mer än något annat, också ett utslag av historieämnets fragmentarisering. Min bild är nämligen inte alls, som Harald Gustafsson skriver, att det i den internationella forskarvärlden mest är "några sociologer och enstaka historiker som sysslar med de stora perspektiven". Tvärtom tyder flera tecken på att det världshistoriska fältet under senare år har genomgått en kraftig expansion och institutionalisering, till exempel genom

* den kraftiga ökningen för kurser i världshistoria (till skillnad från Västvärldens historia) vid nordamerikanska universitet och högskolor,

* etablerandet 1990 av "Journal of World History",

* de senaste decenniernas utgivning av en mängd monografier - företrädesvis på engelska - om olika aspekter av global och gränsöverskridande historia,

* de livliga diskussioner om världshistorisk forskning och undervisning som dagligen förs via e-post inom diskussionsgruppen H-Net World.

USA har varit ledande i denna utveckling, men flera europeiska historiker - inte minst franska Annales-historiker som Ferdinand Braudel - har också lämnat betydande bidrag till och inspirerat forskningsfältet.

Det är framför allt denna spännande utveckling som jag menar har satt få avtryck i det svenska historiska landskapet. Jag säger dock inte att svenska historiker skulle sakna generaliserande ambitioner. Däremot menar jag att dessa vanligen är begränsade till det svenska sammanhanget och att det överlag saknas bredare intresse för globala och gränsöverskridande frågor. Det gäller även internationella - särskilt globala och utomeuropeiska - jämförande ämnen. Här bör dock påpekas att det inte är frågan om en entydig bild. Flera svenska historiker och grupper av forskare - däribland Harald Gustafsson själv och flera andra framstående forskare verksamma i Lund - arbetar eller har arbetat med jämförande och gränsöverskridande forskningsprojekt, framför allt med en nordisk eller europeisk ram.

INOM HISTORIEÄMNET som helhet behåller dock, med Peter Aronssons ord, "det nationella paradigmet ett starkt grepp". Den mot utlandet orienterade historieforskningen i Sverige tycks faktiskt ha försvagats under senare år. Vad gäller grund- och forskarutbildningen i historia finns det av flera skäl anledning att bekymra sig över bristen på internationella perspektiv:

* Grundkurserna i historia är på de flesta håll av hävd nästan uteslutande inriktade på svensk och europeisk historia. I den mån andra världsdelars historia överhuvudtaget behandlas är detta vanligen i form av kursiva ("kommer-ändå-inte-påtentan") avsnitt eller valbara kurser. Få studenter väljer att skriva uppsatser eller examensarbeten om internationella ämnen.

* Andelen doktorsavhandlingar inom historia som behandlar internationella förhållanden - inklusive svenska relationer med utlandet och jämförande studier mellan svenska och utländska förhållanden - har minskat kraftigt under de senaste decennierna och utgjorde mellan 2000 och 2004 knappt 17 procent, den lägsta andelen sedan 1950-talet.

* 1997 års forskarutbildningsreform tycks ha inneburit dödstöten för avhandlingsarbeten om utomeuropeisk historia. Under de senaste tre åren har endast en svensk historisk avhandling - Maria Småbergs om de anglikanska missionsskolorna i Jerusalem under mellankrigstiden - lagts fram som behandlar renodlat utomeuropeiska förhållanden.

* Högskoleverket konstaterade i sin utvärdering av historieämnet 2003 att få studenter i historia på grund- och forskarutbildningsnivå tillbringade delar av sin utbildning vid utländska lärosäten, och att situationen beträffande internationaliseringen inom historieämnet i detta avseende var "usel".

BRISTEN PÅ VIDARE internationella perspektiv inom historieundervisningen gör sannolikt att merparten av de studenter som är intresserade av globala och gränsöverskridande frågeställningar väljer att specialisera sig inom andra ämnen än historia. Man väljer istället närliggande ämnen som ekonomisk historia eller religionshistoria, där sådana perspektiv ges betydligt större utrymme. Den starka betoning på svensk och i mindre mån europeisk historia som historieämnet uppvisar på universitetsnivå, påverkar också historieundervisningen i grundskola och gymnasium på så sätt att blivande historielärare endast i liten utsträckning introduceras till den övriga mänsklighetens historia. Systemet blir alltså närmast självsanerande och historieämnet förblir i huvudsak inriktat på de nationella frågeställningarna - även om målet idag mer sällan är "filandet på en nationell berättelse", som Harald Gustafsson skriver, utan oftare sågandet av densamma.

ELAKA TUNGOR GÖR ibland gällande att historiker inte bara studerar det förgångna utan även gärna lever i det förgångna. I en tid då betydelsen av världsomspännande processer och global ömsesidig påverkan uppenbarligen ökar inom i stort sett alla områden, är det förvånande att svenska historiker i så liten utsträckning tar sig an frågeställningar som ur ett historiskt perspektiv behandlar globala och gränsöverskridande fenomen. De senaste årens kraftigt ökade intresse inom olika samhällsvetenskaper för globala frågor har inte heller satt några synbara avtryck inom den svenska historievetenskapen. Historiker lyser i allmänhet med sin frånvaro i sammanhang då den samtida globaliseringens orsaker och effekter diskuteras. Detta beror inte nödvändigtvis bara på ointresse från den svenska historikerkårens sida, utan också på att globaliseringsforskningen ofta betraktar längre historiska perspektiv som irrelevanta. Att det är så är synd, inte bara sett ur de i sammanhanget marginaliserade svenska historikernas perspektiv, utan också för att bristen på historiska perspektiv hindrar möjligheterna att förstå den samtida globaliseringens och internationaliseringens orsaker och beskaffenhet.

STEFAN EKLÖF AMIRELL