ESS-undersökning belyser attitydskillnader:

Sverige mest invandrarvänligt i Europa

1. Skulle du säga att människor som kommer för att bo här i allmänhet tar jobb från de [landets] arbetstagarna eller att de i allmänhet hjälper till att skapa nya arbetstillfällen.

2. De flesta människor som kommer för att bo här arbetar och betalar skatt. De använder också hälso och sjukvård och andra välfärdstjänster. På det hela taget, tror du att människor som kommer hit utnyttjar mer än de bidrar med eller bidrar med mer än de utnyttjar?

3. Skulle du säga att det i allmänhet är dåligt eller bra för [landets] ekonomi att människor från andra länder kommer för att bo här?

4. Skulle du säga att [landets] kulturella liv i allmänhet undergrävs eller berikas av att människor från andra länder kommer för att bo här?

5. Blir [land] ett sämre eller bättre land att leva i av att människor från andra länder kommer för att bo här?

6. Har de [landets] problemen med kriminalitet blivit större eller mindre av att människor från andra länder har kommit för att bo här?

Som framgår är främlingsfientligheten lägst i Sverige och ganska låg även i de övriga nordiska länderna, medan den är högst i östra Europa. Det är dock viktigt att inte övertolka allt för små skillnader mellan länderna då en del av variationen beror på möjliga felkällor som översättning av frågor, eller olika uppfattning om frågor i olika länder, även om minimeringen av sådana faktorer är ett av ess stora fördelar kan de aldrig helt elimineras. Det är dessutom svårt att säga vad som är oroväckande höga nivåer och vad som inte är det. Värdet 45 i Sverige betyder i praktiken att svenskarna har ett genomsnittligt värde på 4,5 på de enskilda frågorna vilket innebär att de i genomsnitt tenderar att återfinnas på den "positiva" sidan på skalan. Det är dock stora skillnader mellan de länder där graden av främlingsfientlighet är som störst, och de länder där den är som lägst. Grekland, Tjeckien och Ungern uppvisar en avsevärt högre grad av främlingsfientlighet än Sverige och Finland. Vi ser också att danskarna visserligen är något mer främlingsfientliga än svenskarna, men ändå återfinns i botten av diagrammet. Detta är intressant mot bakgrund av de omfattande begränsningarna i dansk flykting- och invandringspolitik som vi bevittnat under senare tid. Förklaringen att det är en främlingsfientlig opinion som driver fram en främlingsfientlig politik är alltså inte självklar.

Forskningen kring främlingsfientlighet är sedan tidigare omfattande. Vi vet en hel del om vilka grupper av individer som är mer främlingsfientliga än andra och hur främlingsfientlighet hänger samman med andra attitydkomplex. Vi vet dock fortfarande ganska lite om vilka mekanismer som förklarar främlingsfientlighet och ännu mindre om vad som förklarar skillnader mellan olika länder. ess kan här utgöra en viktig utgångspunkt.

HUR MÅNGA INVANDRARE FINNS DET?

Inställningen till invandrare kan alltså eventuellt påverkas av hur många invandrade man tror att det faktiskt bor i landet. Diagram 2 (endast i den tryckta upplagan) visar hur stor andel av befolkningen som man i olika länder tror är födda utomlands minus andelen personer som faktiskt är det. Diagrammet visar alltså procentskillnaden mellan uppfattning och fakta vad gäller andelen utlandsfödda.

SIFFRORNA ÖVERSKATTADE

Det finns alltså skillnader i hur många invandrare man vill att det ska bo i det egna landet, vilket också gett oss en viss indikation på vilka man vill ska få komma till landet. I ess frågar man också efter vilka egenskaper som man anser invandrare ska ha för att få kunna komma och bo i landet.

Diagram 3 (publiceras i den tryckta upplagan) visar medelvärden för åtta frågor i förhållande till varandra för samtliga länder. Även om det finns skillnader i procentsatser är rangordningen mellan de olika frågorna likartad i alla de undersökta länderna. Vi ser att det viktigaste för människor är att invandrare "tar till sig och accepterar landets levnadssätt" följt av att det "har ett yrkeskunnande som landet behöver" samt "talar landets språk". Däremot anses det i princip vara helt oviktigt att de är kristna, vita eller välbärgade. Den preliminära tolkningen är att européerna vill att de invandrare som kommer och ska bo i deras land är väl assimilerade arbetskraftsinvandrare.

ASYLSÖKANDE

Analysen visar att det är relativt stora skillnader mellan länderna. Nästan 90 procent av grekerna anser att landet tar emot mer än sin beskärda del av flyktingar medan "endast" 40 av polackerna instämmer i detta. Generellt sett menar majoriteten i de flesta länder att man tar emot mer än sin beskärda del av asylsökande. Kanske är det inte förvånande då mer än 40 procent i de flesta länder instämmer i att merparten av alla asylsökande egentligen inte riskerar någon form av förföljelse i hemlandet och därför egentligen inte är i behov av skydd. Det är endast runt tre procent i de flesta länder som tar starkt avstånd från detta påstående. Följaktligen misstror många européer de asylsökande som kommer till landet. Även på denna punkt är dock länderskillnaderna påtagliga. Den minsta misstron hittar man i Sverige följt av Norge, medan misstron är störst i några av de östeuropeiska länderna samt i Danmark och Storbritannien. Sammantaget måste man säga att inställningen gentemot asylsökande i Europa inte är översvallande.

OLIKA POLITIK TILLÄMPAS

Precis som tidigare ser vi att det finns stora skillnader mellan länderna i hur stor andel som instämmer i de två redovisade påståendena. Över 80 procent av grekerna instämmer i detta påstående, medan motsvarande siffror i Sverige och Schweiz är mindre än 40procent. Svenskarna uppvisar precis som tidigare en, relativt andra länder, stor acceptans för olikhet. Rent generellt är det så att andelen som instämmer i kravet att alla bör dela seder och traditioner är större ju mer etniskt homogent ett land är.

Det finns en betydande skillnad mellan den politik som bedrivs i olika länder och invånarnas åsikter. I det federalistiska Schweiz instämmer till exempel bara 35 procent i att det är bättre om nästan alla har samma seder och traditioner, vilket är intressant givet de krav som här ställs på anpassning till en "schweizisk kultur".

SAMMA RELIGION INTE VIKTIG

Det finns alltså en hel del variation mellan länderna i frågor som rör invandring och invandrare. Två saker är värda att notera. För det första kan man konstatera att det finns ett mönster i hur länderna fördelar sig. Även om resultaten inte är helt entydiga visar de empiriska exemplen att inställningen till invandring och invandrare är mest positiv i de nordiska länderna, med Sverige i topp, och mest negativ i östra Europa, med Grekland i botten.

För det andra bör noteras att det är svårt att direkt förklara variationen mellan länder med makrofaktorer, som till exempel förekomsten av högerpopulistiska partier. Klart är dock att det krävs mer och avsevärt djupare analyser, till exempel ifråga om hur variationen mellan olika befolkningsgrupper inom de olika länderna ser ut eller hur sambanden mellan makroförhållanden och mikroerfarenheter ter sig, om vi vill kunna förklara skillnader mellan länderna. De enkla fördelningar vi presenterat är därför bara en första beskrivning som väcker fler frågor än den besvarar.

För sådana mer avancerade analyser är de data som samlas in inom den europeiska socialundersökningen unikt lämpade genom sin kombination av uppgifter om levnadsförhållanden, attityder och kontextuella faktorer. Inte bara forskningen om invandring och främlingsfientlighet utan även den samhällsvetenskapliga forskningen i stort kommer att finna att ess är en oundgänglig datakälla för komparativ forskning.