Intervju:

Fågelinfluensan som pandemi - reellt hot eller CNN-effekt?

Ju större geografisk och kulturell närhet, desto större nyhetsvärde. Men är hotet alltid så stort som det ser ut i medierna? Och biter över huvudtaget riskkommunikationen på oss, eller är vi bara alltför trötta på ännu ett larm?

- Om den dag kommer då det verkligen blir en pandemi av detta, finns risken att medierna redan förbrukat alla ord. Man kan inte skrika mycket högre än man redan gör. Hon jämför med larmen om akrylamid i livsmedel, som påverkade chipsförsäljningen ett litet tag, men sedan snabbt glömdes.

- Alla studier av medieeffekter på livsmedelskonsumtion tyder på att vi en kort tid efter mediernas larm sluta äta och dricka vissa saker, men att vanorna snabbt återgår till de gamla vanliga.

ETT ANNAT exempel är hiv-aids-problematiken på 1990-talet.

- Då trodde många att halva Sveriges befolkning var döende. Budskapen var starkt överdrivna, och samtidigt är risken inte mindre idag, men vi läser aldrig om aids i tidningarna längre. Dock finns det alltid en paradox i all medierapportering om risker och kriser. Att inte rapportera kan innebära en starkt ökad risk. Ett överdrivet budskap kan leda till onödig oro och oönskade bieffekter.

- När en kris internaliseras så tappar vi intresset för den. Och medierna kan inte hålla alltför många kriser vid liv samtidigt. Kan man till och med tala om förväntanseffekter - att nu "behövde" mediernas en ny risk?

- Ja, helt klart är vissa risker mer mediala än andra. Det medierna nu skriver om tror medborgarna är farligare än vad det sannolikt är. Medieforskare, bland andra amerikanska Susan D. Moeller, brukar tala om "The CNN factor" som förklaring till hur medierna skapar eller underblåser kriser och får dem att framstå värre än de är. Medierna anammar också gärna det mycket konkreta, vilket leder till att de hellre skriver om galna kosjukan än om växthuseffekten.

- Och fågeln i fågelinfluensan är lika konkret som en ko i galna kosjukan, säger Gunilla, och suckar över att journalister så sällan tar upp ämnen som rör miljöfrågor och andra mer abstrakta hot som är svåra att göra löpsedelsbilder av. Vad kan då den humanistiska och samhällsvetenskapliga forskningen bidra med på detta område, utöver den nämnda medieforskningen?

- Vi behöver humaniora och samhällsvetenskap för att förstå varför människor reagerar som de gör. Om vi tar tsunamin som exempel: Hur kommer det sig att man reser till andra sidan jordklotet och förväntar sig att svensk räddningstjänst ska vara på plats på minuten? Det visar vilken tilltro vi svenskar har till våra myndigheter!

- När vi reser bort ska allt fungera som hemma. Fast spriten ska vara billigare och klimatet ska vara bättre. Varför tänker vi så?

FRÅGORNA SOM Gunilla Jarlbro ställer sig är många och hon tycker att forskare borde ta fler tvärvetenskapliga grepp för att förstå dem.

- Medicinare och andra jobbar mycket med sannolikhetstermer i riskbedömning. Men medborgarna tänker inte i sannolikhet - de bekymrar sig. Något som Gunilla Jarlbro betonar, är att inte bara medicinsk forskning om smittskydd ska ligga till grund för politiska beslut och krisberedskap. Jätteviktiga är till exempel också sociala och ekonomiska faktorer. Hur ska vi då se på fågelinfluensan? Är det vår nya aids-epidemi?

- Ja, jag tror att medierna kommer att hålla detta vid liv länge. Kopplingen är den geografiska närheten, att vi reser mycket och att den mat vi äter kan påverkas. Fågelinfluensan och det befarade hotet om en pandemi har också lett till en oerhörd myndighetsaktivitet. Kanske rädslan att av att upprepa tidigare misstag efter bland annat Tsunamin, gjort att myndighetssverige "gått igång" så snabbt?

- Ja, jag tror att politikerna vill visa att de tar det här på allvar. Och detta är ett exempel på mediernas klassiska dagordningsfunktion. Det som det skrivs mycket om bildas det också opinioner för.

- Vi får inte glömma att det är valår. Och att regeringskansliet har stort behov av att bygga upp en krisorganisation, säger Gunilla krasst. I alla studier om samhällskriser betonas vikten av övning och beredskap. Och det är anmärkningsvärt, menar hon, att man ännu inte åstadkommit detta efter ett myndighetshaveri som det efter Estonia. Vad tycker riskforskaren Gunilla Jarlbro själv det finns anledning att oroa sig för?

- Det vi egentligen ska vara fruktansvärt rädda för, är det vi aldrig har hört talas om.

BIRGITTA DARRELL ÄR erfaren utredare och expert inom kriskommunikationsområdet, bland annat vid Krisberedskapsmyndigheten och som ansvarig inom Rådet för stöd och samordning för omhändertagande av drabbade efter Tsunamin. Hon arbetar nu i en "interdepartemental arbetsgrupp" med att bland annat samordna regeringskansliets informationsåtgärder vid en eventuell pandemi. Hon tror mer på fågelinfluensan som realitet än som CNN-effekt. Åtminstone är det vad Socialstyrelsen hävdar. Men att medierna drar på i sin bevakning långt innan faran är ett faktum, ser hon mest som en fördel:

- Då håller de sig uppdaterade, och det blir mer rätt i pressen när det väl händer. Inom kriskommunikationsforskningen talas ofta om "lugna-varna-paradoxen", den svåra avvägningen mellan att säga för mycket och för lite. Men Darrell tror inte på poängen med att lugna befolkningen.

- Nej, det vänder jag mig fullständigt emot. Om statsmakterna skulle säga att "nu får Göran Persson gå ut och lugna befolkningen". Det går inte.

- Det finns inget bättre än fakta. Att man talar om hur saker och ting ligger till. För det ger ju människan själv möjlighet att agera. Birgitta Darrell arbetade på Styrelsen för Psykologiskt Försvar när man inför millennieskiftet initierade och genomförde forskning om vad som skulle kunna tänkas hända med alla datorer natten till år 2000.

- Det visade sig att människors oro dämpades bara genom att statsmakten berättade att "vi vet om det här", "vi jobbar med det", "vi vidtar de och de åtgärderna om det behövs". Det visade sig fungera bra trots att man hade ganska osäkra fakta att förhålla sig till.

OCKSÅ I FALLET fågelinfluensan vet experterna ganska lite. Däremot vet smittskyddsforskningen mycket om pandemier i allmänhet och vilka konsekvenser de kan få.

- Ett krav på karantän skulle innebära gigantiska problem för oss. Det inskränker den enskilda människans handlingsutrymme enormt. Krisberedskapsmyndigheten har fått till uppgift att identifiera virologiskt samhällsviktiga grupper. Till dessa hör sopåkare, sjukvårdspersonal, vatten- och eldistributörer med flera. Men Birgitta Darrell skulle gärna se att forskningen tog ett större grepp om exempelvis de samhällsekonomiska konsekvenserna av en pandemi. Hur ska landet exempelvis prioritera när det gäller tillgång till vaccin?

- Säg att Volvo vill vaccinera alla sina arbetare vid bandet för att de inte har råd med ett avbrott i produktionen, men att allt vaccin är slut. Kan det då vara i svenska statens intresse att se till att det inte blir ett alltför stort produktionsbortfall?

- Och vad gör vi om alla skolor måste stänga? Ska föräldrarna också vara hemma då?

FLERA SVAR PÅ dessa frågor finns i grannlandet Norge, säger Birgitta Darrell. Norrmännen har utvecklat den svenska modellen, vilken innebär att myndigheten Styrelsen för Psykologiskt Försvar - och i dag Krisberedskapsmyndigheten - lägger ut forskningsuppdrag på universiteten. I Norge har man gått ett steg längre och i stället knutit universiteten till sig.

- Jag tycker att våra forskningspengar borde användas bättre. I stället för att godtyckligt ställa forskningsfrågor och lägga ut uppdrag, borde vi lägga alla medel på universiteten och låta dem avgöra vilken forskning som är relevant. En viss koncentration av krisforskningen finns idag. Lund, Örebro och Mittuniversitetet är vikta centra. Även om Birgitta Darrell tycker att universiteten i större utsträckning ska ställa forskningsfrågorna har hon naturligtvis många själv. Utöver de nämnda är "öppenhetskonceptet" angeläget att studera.

- Detta med öppenhet innebär olika saker för olika myndigheter. Frågan "hur mycket ska vi informera nu?" kan ge helt olika svar inom olika myndigheter.

- En annan viktig fråga rör samordning av information. Det är inte trovärdigt om femton olika myndigheter har var sitt språkrör. Och Darells önskelista fortsätter med den viktiga
"Varför-frågan".

- Att man måste tala om "varför" fick vi verkligen lära oss i samband med tsunamin. Inte bara "att" vi har gjort det och detta, utan just varför. Vem är det då som kommer att definiera när fågelinfluensan är en samhällskris? Det kan bli medierna, tror Birgitta Darrell. - Det sker nog vid ett utbrott av mänsklig pandemi utomlands, eller vid det första fallet av influensa på fågel i Sverige. Vid en stor medieanstormning och stor folkreaktion, då har vi en allvarlig kris.

LISELOTTE ENGLUND