Koncentrera goda idéer till få men starka projekt

För den enskilde forskaren är ett externt anslag ofta enda möjligheten att forska, men för prefekter och dekaner gäller det också att hålla uppe totalvolymen för att slippa uppsägningar. En från början sund tanke, nämligen att bra forskare ska få extra möjligheter att forska, håller på att urarta. Den bygger ju på att forskningens basverksamhet sköts av universiteten, och att forskningsrådsmedlen är en extra belöning. Men om universiteten inte har resurser till det, om nästan all forskning ska externfinansieras, så leder det till en meningslös kapplöpning där alla anstränger sig mer och mer utan att det blir mer i potten att fördela.

Forskarna blir lidande därför att systemet leder till fler besvikelser än uppmuntringar, forskningen blir lidande för all den tid som går åt till ansökningsskrivande.

På Vetenskapsrådet har vi noterat anmärkningsvärda ökningar i ansökningstryck mellan 2004 och 2005 i vissa ämnen och vid vissa universitet som måste tolkas som någon form av mobilisering. Frågan är om detta är en bra strategi, ens för dem som mobiliserar.

För att svara på det bör man veta två saker. För det första att ansökningstrycket inte har någon betydelse för hur Vetenskapsrådet fördelar sina bidrag till ämnen eller till universitet. För det andra att kvaliteten har höjt de senaste åren - enligt samstämmiga bedömningar från ordförandena i beredningsgrupperna - och att bara de riktigt bra har en chans.

Om jag skulle ge några råd till sökande, prefekter och dekaner skulle det därför vara följande:

* Utgå från goda idéer och inte från vem som för tillfället behöver försörjas. Taktiken att låta en väletablerad professor stå som sökande för ett projekt som egentligen ska försörja yngre forskare funkar sällan. En ung forskare klarar sig bättre genom att satsa på en egen originell idé än under ett artificiellt paraply. Särskilt för unga kvinnor visar statistiken att yngre klarar sig bättre än äldre.

* Och om prefekter eller dekaner vill göra en insats, så lönar sig kvalitet bättre än kvantitet. Hetsa inte alla att ansöka, utan ge de bästa forskarna goda förutsättningar i form av feedback och arbetsro.

* Även om litet större projekt med samarbete mellan flera forskare ofta är en god idé, så ska det verkligen vara fråga om synergieffekter. Lokala kombinationer enligt principen minsta gemensamma nämnare har inte stor chans. Däremot är samarbete med andra starka forskningsgrupper, nationellt eller internationellt, en fördel.

I någon mån kan dessa råd både öka chanserna och minska det onödiga ansökningsskrivandet. Beträffande samarbete med starka grupper vid andra universitet - något som dekaner kanske inte automatiskt prioriterar - så innebär de också en positionering inför framtida internationell finansiering, något som nu tycks komma både bredare och snabbare än vad vi trodde för bara ett år sedan.

Bengt Hansson, ansvarig utgivare, Tvärsnitt, huvudsekreterare i ämnesrådet för humaniora och samhällsvetenskap.