Den nya tiden klappar hårt på våra dörrar

Nästan hundra år senare reflekterar Katarina Frostenson vid nämnda Akademi om hur litteraturens tal ständigt förs in i olika fack och burar; "vansinnigt tal, nittiotal, kvinnospråk, invandrardikt. Litteraturen kan drivas dit, och förbli, där kritiken beslutat att den ska vara. Den kan bete sig som en orm och med sitt tal slingra sig ur greppet; bli motsatsen. Den kan göra allt för att undgå klassifi cering och på så vis, i ren vägran, kanske hamna långt från sig själv".

Forskningen behöver bli en orm med goda strategier. Slingra sig ur greppet, men aldrig lämna sig själv. Diskussioner om fusk och plagiat har stått på dagordningen under senare tid, kanske som en effekt av infösningen i trånga gränder utan avtagsvägar. Miljön är ofta en pengajagande, politiskt korrekt och smått desperat forskningsfabrik. Som en orm på villovägar.

Forskarsamhället måste i tvärvetenskaplig internationaliseringsanda bli den orm som vågar slingra sig ur vissa grepp, ibland vägrar inordna sig i ämnesmässiga fack, men aldrig lämnar sig själv och sina forskningsetiska principer. Intressant grundforskning kräver självständighet och frigörelse från den omedelbara nyttan. Någon måste också gräva på djupet för att fi nna de förklaringar som behövs för att tolka och beskriva det samhälle vi lever i.

Redan doktoranden måste gräva. Inte bara betrakta mästarnas färdiga byggen, utan delta själva som byggnadsarbetare, från första spadtaget till den färdiga konstruktionen. Den tesen kommer från norske professorn Gudmund Hernes, vars kloka och konstruktiva syn på hur humaniora ska återerövra sina uppgivna domäner redovisas i detta nummer. Nulli secundus - aldrig underlägsen någon!

Liselotte Englund, redaktör, Tvärsnitt,
liselotte.englund@vr.se